Recensioner, Översättningar Etc. - Kafka - mellan raderna

Kafka - mellan raderna

4 November 2012

 

Boel Schenlaer porträtterar Franz Kafka utifrån den nyss utgivna boken: "Raderna som Kafka strök" på Bakhåll.

 

Att Kafkas samlade skrifter – den så kallade kvarlåtenskapen – såväl dagböcker, brev som litterära verk, numera finns nyöversatt och utgivet i en samlad helhet på förlaget Bakhåll kan inte ha undgått den litteraturintresserade. Översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren har nyligen kommit ut med ytterligare en bok: Raderna som Kafka strök. Man kan inte annat än bli tacksam över idogheten och noggrannheten i deras värv. Samtidigt bör påpekas att boken är tänkt som bredvidläsningsbok – ett jämförelsematerial för den redan hängivne läsaren.

 

Med inspiration från Goethe, och på initiativ av vännen Max Brod började Franz Kafka 1909 skriva dagbok: ”Man läser exempelvis i Goethes dagbok att han den `11 januari 1797 var hemma hela dagen och sysslade med lite av varje´, och man får då för sig att man själv aldrig någonsin gjort så lite.” Kafka skriver just så i en dagboksanteckning. Han läste gärna memoarer, biografier och andra författares dagböcker – Kropotkins En anarkists minnen var en

av hans favoritböcker. Om sig själv sade han att han saknade sinne för systematik. Hans självbetraktelser i dagböckerna är fyllda med komiska anspelningar på något till synes ovidkommande eller till och med poänglöst, han avstår i regel ifrån att dra några slutsatser, han avstår från att förklara.

 

Att fatta beslut och att ge ifrån sig entydiga svar var de två ting Kafka skydde mest av allt i livet. Ytterst tydligt avspeglas detta framför allt i de stilistiska upprättade dagböckerna, men även i breven till Felice Bauer, som senare blev hans fästmö. I dagböckerna gör han sällan eller aldrig några enkla sammanfattningar eller sammanställningar, inte heller fäller han analytiska omdömen om litteratur i någon viss genre, men aforismer strör han gärna runt sig.

Kafka kan ge komplett inblick i sin personliga desperation genom lättsam uttrycksfullhet. I en rad, i en notis skapar han ett panorama. Ibland av förtvivlan och ångest, men sällan utan dråpliga vinklingar.

 

Den som finner meningslöshet snarare än meningsfullhet, och hopplöshet snarare än hoppfullhet i Kafkas dagböcker och verk har läst honom ouppmärksamt. Han rör sig alltid i skenet av paradoxer, och via det ofullbordade i en prosaskiss eller med hans personliga skojerier, via fabler, liknelser och sagononsens kan han skildra den undflyende verkligheten.

 

Kafka hyser 1911 inga förhoppningar om att han ska slippa ut ur ungkarlsnästet, han upplever sig fjärmad från sina medmänniskor men han anser ändå att han låter omgivningen sörja för hans trygghet och bekvämlighet, ja, han tycks känna sig bekväm i sin otrygghet. Han kan med ens se sitt eget öde som olyckligt. Men han stannade aldrig vid ett ensidigt betraktande av sig själv, han lät ångesten genomsyra honom fram till den punkt då han hamnade i ett annat tillstånd, med samma självreflexion. Han drabbades ofta av drömmar, bilder och plötsliga insikter, vilka han noga redogör för i dagböckerna. Den som inte redan insett att en dagboks litterära halt och kvalitativa värde i hög grad beror på dagboksskrivarens förmåga till självrannsakan bör läsa Kafka.

 

Det finns en avgörande skillnad mellan att tro att Kafkas liv går att ringa in hundraprocentigt (via de fakta om hans liv som finns nedskrivna) och att konstatera att även den minutiösa forskningen endast kan göra mer eller mindre osäkra tolkningar. Likaså finns det en skillnad om man tror att det är möjligt att via texttolkningar nå fram till en sanning om vad hans noveller, historier och berättelser handlar om eller om man tar det för just tolkningar.

 

Enskildheter i Kafkas liv framstår som oerhört motsägelsefulla. Det finns en vedertagen syn på Kafka – som mörk, pessimistisk och livsfrånvänd - som utan tvekan går att återfinna i hans dagboksanteckningar och som framstår tydligt: den självanklagande, kroppsförnekande tvivlaren och asketen. Men som läsare får man aldrig glömma hur han ser även dagböckerna som litteratur. Och det finns fler sidor av honom, de mer okända, inte lika etablerade, men lika uppenbara; Kafka som den både lättsinnige och djupt troende, den kvicktänkte och alltigenom skrattande skabrösen.

 

Kafka var verkligen motsägelsefull. Hans inre motstridigheter innebar att han ständigt befann sig i en såväl fysisk som andlig kamp med ursprunget till sina begär. I ett av manuskripten finns från februari 1911 en rad som är häftigt överstruken och som lyder: “Utan tvekan är jag just nu Prags intellektuella medelpunkt.” Forskarna har fått ta till röntgenteknik för att se vad det ursprungligen stod. Förmätenhet och självupptagenhet låg ytterst långt från Kafkas självbild, i sociala sammanhang var han ingen excentriker. Tvärtom, han höll sig ofta dold i bakgrunden i salongerna, förblev helst tystlåten och avvaktande. Han ville nästan aldrig ta ställning offentligt, för eller emot. Max Brod har likafullt vittnat om Kafkas popularitet, om det självklara i att Kafka kunde ta ett helt rum i besittning och roa och glädja andra i mindre sällskap som såg dessa framträdande drag i hans annars mycket blyga personlighet. Kafka var i sociala sammanhang inte alls borträknad eller förbisedd, men han tog god tid på sig med sina publiceringar.

 

Länge var omgivningen okunnig om att han skrev. Att han strök just raden om sig själv, som Prags intellektuella medelpunkt, kan ha berott på att han inte ville umgås med tanken på att vara en författare – eftersom han inte såg sig själv som författare, han var ju tjänsteman på heltid – eller en intellektuellt betydelsefull person i andras ögon, även om han samtidigt insåg att hans inflytande och noga övervägda uttalanden gjorde honom till just detta. Åter igen, en paradox. Hans insikt om sin egen betydelsefullhet i Prag stred dock mot hans ödmjukhet och så strök han meningen.

 

Kafka arbetade på ett verk, som blev en novell, mellan åren 1904-1911; Beskrivning av en kamp – eller Beskrivning av en strid som den heter i tidigare svenska översättningar – är Kafkas egen titel. 1910 gav han manuskriptet till Max Brod i present. Kafka skrev: “Vad jag uppskattar mest när det gäller denna novell är att jag är av med den.” Franz Blei (1871 - 1942) gav ut tidskriften Hyperion och publicerade där Beskrivning av en kamp. Brod återupptäckte senare manuskriptet och gav ut det 1935. Beskrivning av en kamp förblev ofullbordad. I Raderna som Kafka strök kan man se hur Kafka tagit bort en drömsekvens. Förmodligen för att den inte motsvarade hans verkliga drömmar och upplevelser, han var dåförtiden upptagen med att skilja mellan det falska och det sanna i vad han skrev. Han sökte länge medvetet efter sitt eget, djupt personliga språk och sin stil.

 

Kafka var en mästare på att dölja, maskera, missförstå, förneka och ifrågasätta sina grundläggande behov, både inför sig själv och inför andra. Han ville i perioder helst av allt inte ens kännas vid sina mer så kallade animaliska sidor, utan motarbetade alla sina begär, på ett många gånger lika fruktbart som ödesdigert sätt. Men han gav också fullt utlopp för sina begär, inte minst de erotiska, och drabbades efteråt av ett stort och överväldigande samvetskval och lidande. Han gjorde sig ofta både oumbärlig och missförstådd inför människor – samtidigt. Dora Diamant, som också kallas Fru Kafka eftersom hon delade hans sista levnadsår med honom, lär ha sagt: “Hur i hela världen har folk fått uppfattningen att Franz var asket?“.

 

Med åren ökade hans livsvisdom och samtidigt hans självförsvar. Han blev en skicklig advokat, både i känslolivet, i sitt arbete och i sina verk. Såväl försvarare som åklagare, och domare, fast många gånger erfor han att han inte förstod att göra skillnad mellan andligt och världsligt, mellan den synliga och osynliga världen – framför allt stod han när han skrev inför en osynlig domstol.

Processen förblev också den oavslutad, men Max Brod fattade beslutet om att ge ut den postumt. För den som ännu inte stillats i sin nyfikenhet kring Kafkas manuskript i förhållande till den utgivna romanen finns i Raderna Kafka som strök ytterligare läsning och jämförelser att göra. Författaren Imre Kertész skriver om Processen: "Författaren kommer bara fram till seklets sanning om han inser att han kan bli dödad och att det inte heller utgör någon extraordinär tilldragelse."

 

Det är omöjligt att läsa Kafka utan att roas, utan att skratta. Den andäktiga tomheten, de påfallande bristerna och hans självvalda ensamhet har i decennier av uttolkare inte lämnat mycket utrymme åt Kafkas klarsynta, östjudiska svarta humor, full med drastiska vändningar och plötsliga humörkast – vilka utgjorde Kakfas personliga vardag. Till det han klagar högst över hör den dagliga uteblivelsen av hans skrivande när han var tvungen att arbeta som tjänsteman. Och det andra är hans saknad efter kärlek.

 

Vid ett tillfälle försöker han läsa en av sina noveller Blumfeld, en gammal ungkarl högt för Felice Bauer. Han ville så gärna att hon skulle förstå honom helt och fullt, han sökte hos henne under fem år hennes fullkomliga acceptans. I allt Kafka företog sig var han djupt närvarande och passionerad. Förvisso tyckte fästmön om just den novellen, som han arbetade med i olika versioner, som Raderna som Kafka strök visar, och sedan skrev vidare på, men dem emellan fanns det alltför många grundläggande skillnader sprungna ur deras olika, innersta önskningar. Hon ville leva ett

konventionellt liv och krävde att Kafka skulle ägna mer tid åt det materiella, vilket Kafka avskydde, eftersom hans liv bestod av konventioner han ville fly bort ifrån, för att kunna skriva mer. Novellen handlar om ungkarlens tristess och försöken att roa sig.

 

Så ypperligt känslig som Kafka var, framkallade han tvivelsutan inom sig en hel värld och känslor av sin samtids förment gudlösa tidsanda. Kafkas gestaltade tomhet och tystnad har tyvärr fyllts till bredden med påståenden om hans lidandes karaktär och hans depressioner. Dessa tolkningar har länge överröstat den tystnad i vilken Kafka kartlade sin samtid och bröt upp dess allvar, utan att någonsin förminska samma allvar. Hans samtid var fylld med judehat och antisemitism, vilket Kafka både kommenterar och tvingades förhålla sig till. Willy Haas (1891 - 1973) gör liknelsen att avståndet till Ferdinandsgatan – som låg på gångavstånd från de judiska kvarter där de växt upp – det vill säga, världen där vackra tjeckiska kvinnor promenerade, var lika långt som för en idrottsman som färdas till Paraguay. Haas syftade på den unge släkting till Kafka som utvandrat just till Paraguay.

 

Heinrich Heine (1797 - 1856) var, liksom Kafka på sin tid, väl förtrogen och hyste varm medkänsla med sin tids fattiga och plågade judar. Heine påbörjade ett inkännande verk om Rabbi von Bacharach i mitten av 1820-talet, ett verk som aldrig blev fullbordat. Kafka läste förstås Heine, men uttryckte inte sin uppskattning för Heines dikter, snarare tvärtom.

 

En annan författare som Kafka uttryckligen ogillade var Gustav Meyrink. Hans bok Golem var en av de allra populäraste romanerna i den tyskspråkiga delen av det Habsburgska riket vid tiden för första världskrigets utbrott. Kafka retade sig omåttligt på det svulstiga språket hos Meyrink, det var den sortens mystifierande litteratur han inte stod ut med. Ändå finns det många paralleller mellan innehållet hos Meyrinks Golem och hos Kafka, främst då i hans noveller. Det drömska och det mytiska. Boken Raderna som Kafka strök tar upp den Golemhistoria Kafka själv skrev på och det är lätt att föreställa sig Kafkas irritation och hämndlystnad i att skriva en egen berättelse, som inte avslutades. Kafka drevs inte av sådana slags enkla hävdelsemotiv.

 

Böcker utgivna efter Kafkas död, kom att ha Brods titlar, något som grundligt ifrågasatts av forskare och i vissa fall har somliga titlar ändrats tillbaka till vad forskningen anser vara Kafkas originaltitlar.

 

Kafka tycks vara mycket osäker på det mesta med en världslig anknytning, påstår Herbert Feigl, filosof från Wien. Han menar att Kafka egentligen inte alls tycker om verkligheten. Kafka yttrar sig ogärna om sakernas tillstånd. Han upplever att allt rör sig i en labyrint och han kommer sällan längre än till förtvivlan. Men när det kommer till litteratur, så är han tvärsäker, anser Feigl; litteraturen ska vara ren och rannsakande, äkta och oförfalskad. Feigl yttrade: “Vissa förnekar misären genom att peka på solen; han förnekar solen genom att peka på misären.” Feigls syn på Kafka ligger nära gängse uppfattningar om Kafka som en världsfrånvänd, depressiv karaktär, men vid närmare läsning tar det inte lång tid att förändra den gamla synen på hur både rolig, öppen till sinnet och framförallt hur oerhört nära verkligheten Kafka ofta levde. Det är också viktigt att inse att Kafka genom livet genomled såväl kriser som stora personliga utvecklingsfaser.

 

Han inspirerades mycket av östjudendomen, vilket inte sällan glöms bort av kristna läsare som vill placera Kafka enbart i dåtidens tyskspråkiga västvärld, med Kafkas egen dyrkan av Goethe som ett av de främsta argumenten för den inramningen. Kafka älskade jiddischvarietéteatern och de gamla östjudiska, chassidiska legenderna och den pöbelaktiga humorn, grotesken och folksagan. Kafka var ingen litteraturälskande medelklassakademiker. Han var en dubbelarbetande och sjuklig tjänsteman med östjudiska rötter. För detta har han inte blivit hatad – vilket drabbat åtskilliga andra judiska autodidakter – men han har blivit älskad. Och vantolkad.

 

Numera är det många judiska uttolkare som kallar Kafka för sin östjudiska berättare. Kafkas författarskap ligger fortfarande i skärningspunkten mellan det västerländska och det östjudiska, vilket är grunden till hans popularitet i flera världar.

 

Var Kafka hemlighetsfull? Hans liv var snarare mindre dolt än han själv önskade och ville. Hans familjesituation var påträngande i lägenheten han länge delade med sin familj, där den övriga familjen hade full insyn i det allra mest privata.. Och han blev mer än synlig i det tämligen lilla, tyskspråkiga, judiska Prag, där gemensamma vänner och ett umgänge med ytliga bekanta fick honom att spendera mer tid än han egentligen önskade. Och dessutom, med en så pass dominant person – på ett sällskapligt vis – som den enträgne vännen Brod, lyckades inte Kafka hålla särskilt mycket mer än sina tankar för sig själv. Från och med hösten 1912, då han dessutom skriver brev varje dag till Felice Bauer, kan Kafka i efterhand i det närmaste beskrivas som en öppenhjärtig person, att döma också av hans dagbok och ytterligare brevväxling. Han ville egentligen inte alls gömma sig själv, men han ville ovillkorligen få vara ifred och skriva. Han var ytterst kommunikativ och meddelsam mot dem som stod honom nära. Brod var självfallet en av dem.

 

Det längsta avsnittet i Raderna som Kafka strök ägnas åt mästerverket Slottet, tveklöst en av 1900-talets mest fulländade romaner, som likväl är ofullbordad. Det handlar helt enkelt om att Kafka ändrade berättarperspektivet och var och en kan avgöra dess effekter på romanen.

 

Kafka skrev i Berlin mot slutet av sitt liv berättelsen Boet och det var inte förrän då Dora Diamant insåg skuggorna av Kafkas bakgrund, hans inre liv och “outgrundliga djup”. Han läste stycken högt för Brod, som åter kommit på besök från Prag, och som kunde konstatera att Kafka arbetade med glädje. Brod uttryckte senare att det alltid var ett privilegium att få höra Kafka högläsa sin egen prosa inför en intim krets – Kafka läste “med en berusande glöd och en rytmisk brio“, och han “förmedlade en ohejdbar glädje och passion för sitt arbete“.

 

Boet har också kallats Bygget. Huvudpersonen bygger en underjordisk labyrint för att skydda sig mot en fiende som inte kan ses, bara höras.

 

Boet har vissa associativa likheter med Golemmyten, där en lerklump blir levande. I novellen är det en stjärna omvirad med tråd som kallas Odradek, vilket låter som ett tjeckiskt ord, som kommer till liv. Kafka var illa berörd av sådant som var omvirat med vass och hård tråd, men mycket i Boet handlar också om trygghet och att finna ett hem. Kafka läste Boet högt för Dora

och ansåg nog att den var skriven till henne.

 

Det finns åtskilliga personer som ägnat sina liv och sin tid åt att vetenskapligt påvisa Kafkas böcker i den ena eller andra riktningen. Bland annat har tidsuppfattningen och hans återgivande av begreppet tid diskuterats. Under läsning av Kafka blir det ändå uppenbart att han förhåller sig till tid och rum anakronistiskt, det vill säga avvikande från den realistiska, gängse normen. Han påstås ha en oväntad uppfattning om mänsklig tid, på grund av att han bestrider distinktionerna mellan upprepade händelser och vanor, och det tillfälliga, det unika. Kafka är inte sällan dubbeltydig, en dualismens uttolkare. Alla slags påvisanden eller fastslåenden av hans återgivna tidsuppfattningar kan möjligen förklara eller lägga till något vid läsningen av Kafkas verk, men det kan lika gärna vara så att litteraturvetenskaparnas utfästelser helt enkelt hugger i sten eller till och med, förminskar läsningen. Ungefär på samma sätt som en mystiker inte tilltalar sig själv ”mystiker”.

 

Vem vill förringa betydelsen av litteraturforskning? Ibland tar den sig obegripliga, vetenskapliga uttryck, när den vill fastslå eller påvisa ett grammatikaliskt betraktelsesätt istället för ett förnuftigt och känslomässigt. Det gäller att inte vara alltigenom fördragsam med alla slags tolkningar,

ty böcker skrivs sällan med detta för ögonen. Kafka skrev för att han var tvungen, det var hans enda framkomliga, pålitliga väg till ett liv och en livskänsla och ändå – hur opålitlig! Om forskarna kunde börja tolka där; utifrån hans livsnödvändighet och förstå hans skrivande som – ett kall.

En litteratursyn – redan detta ord! – som endast vill åt objektivitet, stil och språk, glömmer alltför ofta bort de tankar och känslor böckerna väcker.

Om man inte känner lust personligen, vem ska då ta del av en analys av ett av hans verk som i förstone väckte lust?

 

Ingen, är svaret.

 

Kafka skrev ur ett tvingande behov, att skriva var för honom förenat med känslan att han annars skulle gå under helt. Hans anteckningsböcker, dagböcker och brev är fulla med noter om hur han dag för dag förhåller sig till sitt skrivande. Alla hans införlivade motsatser, motsägelser och paradoxer, liksom hans humor, hyste in sig där, i hans skrivande. Att lösa upp dem, del för del i litteraturvetenskapliga beståndsdelar är ett regelrätt syrabad. Vad blir kvar? Temporala subsystem. Och, vad hjälper det läsarna?

 

En av de författare som skrivit om Kafka är J. M. Coetzee, som är fascinerad av att Kafka lyckas upprätthålla olika tidsbegrepp i sin novell Boet. Coetzee närmar sig i sin essäbok Främmande stränder sina förklaringar med en egenartad ekvilibristik, med en förmåga att frigöra nog med avancerad, akademisk luft åt sig själv för att kunna fortsätta andas och samtidigt klargöra novellen. Nästan på ett obegripligt sätt tycks han hänryckt. Det är dock som att han håller andan längre än vad han borde. Det blir efterhand andefattigt. Varför förenklar inte Coetzee sin tes om Kafkas briljans, litterärt sett? Det är nog så att Coetzee inte vill att läsarna i gemen ska förstå hur han menar.

 

Kafka lyckas skriva i olika tidsplan genom att låta novellen utspela sig i det förflutna, i framtiden och nuet, på en och samma gång; i ett slags tidens treenighet, alltså. I ett evigt nu. Men vad vore akademien utan sina begrepp och teoretiska tankemodeller, utan sina begrepp och tillkrånglade terminologi? Många litterära teoretiker vill att Kafka ska framstå som svårläst. Om han vore lättläst skulle de uppfatta sig som arbetslösa.

 

Kanske är inte tidsstrukturerna i Boet förvirrande alls. Läsaren kan förstå den imaginära tiden intuitivt, den tid som enbart finns i en litterär mening. Kafkas språk talar till fantasins dimensioner, där allt ryms på en och samma gång, där en helhet kan uppfattas inom loppet av en sida eller två, där tid och rum är olika delar av samma komplexa värld som Kafka just satt ord på. Vissa forskare fascineras av den ogripbara tiden, ett transcendent rum vi vanligtvis inte kan gå in i, men litteraturvetenskapen försöker skära sönder Kafkas historier, så att de ska blöda. De vill särskilja och dela upp, inte omsluta och skapa en helhet. Deras analyser ter sig förvirrande ty de tycks sakna humor, intellekt och känsla i en skapande helhet. Uppfattningen av tiden, den ogripbara, kan för dem vara infinitesimal, det vill säga punktuell, utan något avstånd mellan början och slut, ”men detta uppnås sällan i människans värld”, skriver Nobelpristagaren Coetzee, som om han inte själv drömmer varje natt. Människor upplever så gott som varje dag ett abstrakt förlopp av tid, ja, att tiden inte ens existerar, att den är ett påhitt, vilket också numera kan bevisas. Vi lever som om vi är förenliga med en kalender, men när vi fyller år förstår vi inte vart det senaste året tagit vägen. Därför blir vi glada när vi läser en dikt eller ser en film där barndomens kvarter och blomsterängar ligger närmare som upplevelse än förra månadens sammanträden. Och vi kan glädjas åt att vi personligen utgör den länken, i vår hemlighet, bortom Coetzees förminskande slutsatser. ”Det som tycks bli ifrågasatt hos Kafka är just ett ögonblicks förmåga att betinga det påföljande”, skriver Coetzee. Vad menar han? Att logiken hoppar. Att logiken gör krumsprång. Men det visste vi redan, för vi är alla mästare på irrande logik och Kafka har lyckats förmedla detta bättre än många andra.

 

”Vi betraktar det förflutna som verkligt i den mån som vår nuvarande tillvaro har betingats eller genererats av det. Ju mer indirekt den kausala härledningen av det nuvarande för ett bestämt förflutet blir desto längre sjunker det i riktning mot ett dött förflutet.” Här talar Coetzee om känslan förknippad med upplevelsen av tid. Det döda, förflutna kan komma in på den sjunde vågen, närhelst man minst anar det. Man kunde säga att det inte finns ett enda tillförlitligt svar på en enda angelägen fråga; vad du begraver i dag kan flyta upp imorgon; vad du upplevde som sant och äkta igår kan visa sig förljuget och illusoriskt fram emot kvällen. Allt är i rörelse. Allt. Inte minst tiden, som kanske rör sig i spiralformer, inte alls linjärt. Det förflutna och framtiden strålar kanske samman i en punkt, i ett nu. I universum, sägs det, är det precis så det förhåller sig. ”Mellan före och efter finns inte en utveckling genom olika stadier utan en plötslig förvandling.” ”Mellan då och nu ligger alltid ett brott” skriver Coetzee och plötsligt blir det möjligt att hålla med honom såvida han inte syftar på något kriminellt.

 

I Raderna som Kafka strök finns med två sidor ur Boet som Kafka tog bort. Dessutom är slutet borta, det har försvunnit, men Dora Diamant försäkrade att Kafka läst hela berättelsen för henne. Kanske försvann dessa sidor ur manuskriptet när Gestapo gjorde husrannsakan hos Dora Diamant. Hon hade inte berättat för någon om att ett antal skrivhäften, kanske femton-tjugo stycken, fortfarande fanns i hennes ägo. Hon ville behålla dem för sig själv, inte ge dem vidare till Max Brod för publicering. Hon gjorde anspråk på häftena och förlorade sedan dem alla till den tyska, nazistiska polisen. Kanske finns det Kafkaskrivhäften att återfinna i något av alla de enorma lager och arkiv i forna Östtyskland, vilka ännu inte sorterats. Många hoppas på det.

 

Även Raderna som Kafka strök kan anses vara just sådan oupptäckt litteratur av Kafka. Ytterligare sju av Kafkas litterära verk behandlas i boken, bland andra Jägaren, Gracchus och Ryttaren på kolhinken som Kafka skrev en kall vinter i Prag, för nästan hundra år sedan.

 

 

 

Boel Schenlaer

Boel Schenlaer arbetar för närvarande med den första svenska Kafkabiografin för serien Litterära profiler, H:ström förlag.