Anise Koltz' aforismer och kortdikter - Jonas Ellerström

Luxemburg är ett av de minimala europeiska länder vi knappt kan placera på kartan och inte känner till för den händelse epitetet "skatteparadis" inte är applicerbart på dem. Inte ens i Andrées Handatlas från 1907 i folioformat och skala 1:750 000 upptar storhertigdömet Luxemburg mer plats än en (liten) handflata. Mosel rinner utmed landets sydöstra gräns, bifloden Our utmed den nordöstra, i norr ligger Ardennerna och Belgien och i sydväst Frankrike. Luxemburg är således klämt mellan sköldarna, inte minst de språkliga. Här talas både tyska och franska, och dessutom luxemburgdialekt, som är tillräckligt av ett eget språk för att böcker skall tryckas på det. För naturligtvis finns det en litterär tradition i det lilla landet, och ett av dess viktigaste namn är Anise Koltz.

 

Koltz är född 1928, debuterade 1957 och har publicerat sig på samtliga tre ovannämnda språk. Hon är framförallt lyriker men har också utgivit berättelser och barnböcker. Hennes dikter är nästan alltid korta och rymmer såväl epigrammatiskt tillspetsade formuleringar som brännande sensuella bilder. Två gånger under 1990-talet har hon besökt Malmö som inbjuden gäst till stadens internationella poesidagar, där hennes eleganta, fågelspröda uppenbarelse och lågmält intensiva scenframträdanden utgjort några av de årens höjdpunkter. Aforismerna och dikterna nedan utgör titelavdelningen i samlingen Souffles sculptés (1988). Dess språk är alltså franska, som länge varit Anise Koltz huvud-sakliga poetiska medium - men typiskt nog för den språkens samexistens som är en nödvändighet i Luxemburg är förordet av Michel Raus på tyska. En senare bok, Le mur du son finns översatt till svenska av Jon Milos (1998) på förlaget Gondolin under titeln Ljudvallen.

 

 

Anise Koltz Skulpterade andetag

Aforismer och dikter ur Souffles sculptées (1988)

 

Poesin gör hål i språkets väv.

Skriften överger ständigt sin rymd.

Varje ord som väljs avvisar ett annat,

som skulle valt oss.

Sanning är bara delade illusioner.

Det finns gränser som är stängda för människan, platser där liv och död byter egenskaper.

Människobro - jag går från ett minne till ett annat.

Och om Gud vore sitt eget offer?

Människan skapade tiden för att rättfärdiga sin närvaro. För att rättfärdiga sin frånvaro skapade hon evigheten.

Gud existerar utanför glömskan och utanför minnet, men genomkorsar båda.

Tystnaden är det möte talet inte medger.

Ju mer man älskar, desto mer avtar tyngdkraften.

 

Orden:

andedräkts-

skulpturer

 

Talet fäster upp oss

i andras minnen

som fladdermöss

 

Det förgångna

är ett vilddjur

som spottar tuggad tid

 

Evigheten

är tidens glömda

fosterland

 

På hela dagen

hände bara dagen

 

Vi äger inga dagar

utom denna dag

Vid varje skrik

brister den i stycken

Havet har dragit sig undan oss

våra händers linjer

är dess sista avtryck

 

Av stenar kastade

mot mig

bygger jag

väggarna till mitt hus

 

Vi hamrar tiden

på städet

det härdar kärleken och döden

Rädsla

I full flykt

släpper sparvhöken

sin skugga

piskad av vinden

 

 

I översättning av Jonas Ellerström, författare, översättare och förläggare ellerströms.