Anna Själv Tredje - Boel Schenlaer

Dikt av Boel Schenlœr, poet och redaktör PS

 

Anna Själv Tredje

 

 

Här

mina första vilda rörelser.

Stormen vakar i min andning

där hålrum av ord

fyller min tomma bål

vid armar lika små som bananer

och ben mjuka som mjöl

som vore min kropp född utan mig.

Jag är långt borta

och ingen annan nära.

Mitt hav, mitt hav, varför har du övergivit mig?

Om någon kunde viska:

- In Spiro...

nära mitt öra...

Mitt liv har börjat

utan Anna.

Dör hon redan när jag tittar ut?

 

Åren vid dörrposten

i den trånga hallen

förgjorde mig.

De åt mig, mumsade och gav mig

hel som en uppkastad hårboll

åt kärleken.

På den grusiga trottoaren - vackert, men utan saknad

Med solen i mina ögon - skönhet, men utan längtan.

 

 

I sängar utan madrasser

i väntan på

befrielse.

En uråldrig tonåring

på väg ner i en kanal

med vatten upp till midjan

vände plötsligt om igen

med visshet om att kärleken

söker två människor i en

söker två känslor i en och samma människa.

Med saknad och längtan

som höger och vänster

uppfann jag min

trovärdighet, min heder, min dygd

och blev en i tvivelsmål älskande kvinna

kratsande ur mig de flesta känslor

för att beröra ingen alls

vandrande bland obekymrade svenskar

med tätskrivna ryggtavlor

i det offentliga livet

där mina tårar sätter mig i förbindelse

med storm, med hav, med död.

Min andekropp

tar sig förbi på rullbandet

in i andras lika ensamma liv.

Då, när fiskarbåten återvänder tom

och de svartklädda kvinnorna samlats

på stranden

i väntan.

 

 

Jag känner dig, Anna Blåtand,

med dragen familjekniv

upphängd ovanför måltiden.

Men vem är du,

du som inte kan se mig

om jag är mindre?

Vem, du, som lierad med avsmaken

för ditt kärleksliv väser åt mig

att dö, att förinta dig

via mig själv?

Därefter träder bubblorna fram

på min hud.

Dina ärr sprider sig

in bland mina fräknar.

Efter striderna

blir jag den större

i jungfruns frånvaro

men oavsett min ålder

oavsett min storlek -

vill du än mindre se mig.

Anna, den smärtan rör vid mig.

 

 

Varje dag med Anna

fick mig att vasst klia tillbaka, inuti,

en inälvornas längtan

efter att en gång för alla torka ut

ägg, blod, liv

och dra mig ur detta Tredje

för att börja stiga nedåt: Så tänker jag

medan Anna går loss på en konditoribit.

Säger jag inget alls?

Om schiten?

Om intrampat jordgubbsbajs i sovrumsgolvet?

 

Nej, inget säger jag,

det talar för sig själv

när det uppstår en sådan tystnad

alla känner igen

som sin egen.

Min näsa fylld

med underjordens dofter

sticker sig mot Annas spända käkar

ertappade, i bakelsens skruvstäd.

Mitt totemdjur:

Sjung hit min själ!

medan skuggorna svärtar kaffeporslinet

och gör mina ögon svaga.

Nu kanske du vill se in i dem?

Två kittlar, ljusa av dygdens hat.

 

Nej, jag känner inte Anna.

Hon har vänt sig ut och in

sopat upp sig från golvet

vecklat ut sig från spegeln

med tiden snörd runt hennes hals,

likt en färsk, men uträtad sockerkringla.

Där, ur hennes Dyrkan av Tigande

helt i frånvaron av havet

ur den smutsigaste musslan

stiger hennes enda ord fram:

- Hrmpff.

En pärla på ben, promenerande.

 

 

Och lika sant nej!

Självet ett hugget märke

i vårt tunna skrivbord.

Pennvässaren skruvas

in i Anna Själv Tredje

Allt förklenande tal måste tigas undan

tryckas ner i den eviga jämmern

där pennan tränger fram

upp genom bordet.

Mellan de väggarna

ur den pennans udd

föddes du.

Tänderna på nätterna

gnisslande oljud

i vredet av dörren

till den trånga hallen

med Annas sovrumsdörr stängd.

Hennes ihopbitna tystnad

mot min uteblivna knackning.

Mitt pekfinger hejdat, i reflex.

Så mycket tigande

borde få orden att

från nyckelhål, från lådor, ur väggarna

välla fram som det mest motbjudande

men korridoren ligger öde

längs heltäckningsmattan

med sin riviga yta

mot mina bara fötter.

Dörren smygs ändå upp

i ett andetag från huset.

Tandmärken plirar mot min hud

i det svarta dagsljuset från fönstren

och barn som leker utanför.

 

 

In i Annas vrede, in under ryggen, in under tio sekunder.

Sedan krypa, kravla...

 

 

Annas tigande i fejd

med min ytterst lilla kärlek

som skorporna de smular sönder

serverade med grädde, men utan sylt -

som om ett förstås! är enda frukten

av moder och dotter

inte ett uns sötma där

på min saltsugna tunga.

Hur kan jag ens

hoppas längre...

på kärlek...smittad

med en sjukdom utan namn

I hennes väldiga ensamhet

större än synlig

där jag inte kan bli kvitt någon annan

än mig själv.

Ensam förblir jag - då finns jag kvar.

Så kan jag tro, så kan jag leva

medan favoritmumien kvävs

på det vita överkastet

med fransar man kan snurra runt sitt finger

när jag gör det jag ska göra

medan allt annat händer.

Ett lasso upp i taket

kring den svängande lampan

inga ljud hörs ut.

Fönsterrutans smuts

och ett barn som leker innanför.

 

 

Framtandsmärken på ett armstöd:

Hur Anna höll mig rakt i benen

och högg mig emot möbeln

som en vedklabb.

Jag själv vill dö men hellre leva

samla varje papperssnutt i grövre påsar

kliva ut i snön och elda upp dem.

Askan drar små streck i skaren.

Du blir hon, du blir henne.

Brända ord är nåd i resten onåd

där flera veckor går sin väg för evigt

men bara tretton dagar liv läggs till en månad.

 

Anna begår. Mitt rätt är rättesnöret

ringlar nerför trappen där kastanjerna töms ut

påse efter påse, de dundrar ner i källarn.

Jag i odlar-böcker, böcker om Freud

böcker om Str:berg, tyska

franska, italienska

spelar mindre roll

men nåt växer

i min mangold-trädgård.

I samtal med ett träd som förtvinar

i en hoppfullt friad tanke

strör jag bort

grenar, kvistar, löv

medan gropen djupnar av träck

i hennes täta silverring.

Jag lägger undan henne

mig själv och

pinocchia-docka

med brutna leder.

Mitt liv av tigarflisor, trä.

 

 

Vid sminkbordet

mitt bara ansikte

med Anna bakom spegeln.

Mitt ansikte i tretal.

Jag tar pudervippan

rycker i mimiken.

Masken av

 

1 2 3

 

Den onda Den goda Den tredje

Fria som i myterna

vill en natur -

utan åtskillnad mellan

goda och onda exemplar -

blanda oss till stjärnfall

ett brusande pulver

för smärtan: FÖR!

Själv väljer jag: MOT!

 

 

Mitt långa hår klipps av

under vilan på min mur.

Så kärlekslöst, så oförlöst

när den kärlek jag vill ha

stavas o-p-e-r-v-e-r-s.

Hålls jag ännu fången av ett pulver?

Anna ska stanna i sin guldsäng

med sin håv och sin tång

slänga av sig persedel för persedel

förbli påklädd

och ändå gud förbannat låtsas naken!

 

Rosentörnet, rädslostormar

rycker i min andning.

- In Spiro... viskas nära örat.

Italienaren har omsider fått fatt i mig -

utan mussla, utan pärla

upp på snäckan

sköljd ur havet -

äntligen med kropp!

Min nakenbild ska pryda etiketten

- Corvos Olia di Olive -

Han med glödgad sköld mot frihet

därtill glupande aptit

tömmer sen kylen före midnatt

ropar högt till Anna:

- Kärring!

Anna mamsen skriker:

- Ut!

 

 

Också han direkt ur havet

med blöta lår

en efterlängtad galning

som aldrig kan förmå sig sluta.

Tills han en dag ändå slutar.

 

 

Liten Æpilog

 

Jag minns en flytt, min 27:e, jag minns en vägkrog.

- Men uschäkta om mitt stoppur gulnat

sånt sker mest i sagan

när törnet växer ur tapeten

och taggen in i tummen...

tuggar jag på

in i en telefonbox

nånstans utanför Neapel

när Annas ord inte längre

är lag.

- Jag stal en första tesked

med siktet inställt

på både silvernål och silverskål...

Vilken Ofattbar detalj!

Ja, när han fattas mig

il Pazzo. Vilden.

Sul vivo. Sul vivo.

Mi tocca. Mi tocca.

- Berör mig.

Mi lascia.

- Lämna mig! tututututut

- Jag flyr bäst på dagen

med ruset som vill rusa

när ensamheten

flyger mig i strupen

börjar jag om.

Jag börjar om med att fly

rusa och gråta.

Den man som nu satt sig

mycket nära mig

i min kupé på tåget i Europa

är inte här för att torka mina tårar.

Han slängde just ut

min röda tråd

av gråt, rus och ensamhet

genom fönstret

i en dikesren på Autobahn.

 

 

I kofferten släpar jag

mina skrivhäften med dikter

staplade för sanning, vetskap

just där ingen vetskap finns.

I min börs istället Annas banklån.

Så kan jag inte göra!

Jodå, Jag far Du mor

hemlös till en otrygg hemvist

berövad arvbostaden.

Nånstans, i centrala Siena

i en annan telefonbox

med hälften mig, hälften Chianti Ruffino:

- Du, Anna, erfor samma sak

där sanningen rör vid tiden

i släktens brännpunkt.

Den röda lampan blinkar: Snart slut!

Jag ropar i luren:

- Hemmet försvann.

Du gav mitt hem

till din son

likt din mor

gav ditt hem

till sin son.

Annas linje tvärdör

Men jag vet hon idogt maler:

- Om du bara hade lyssnat

lyssnat...

Hennes tick-tack, tick-tack

 

 

Rusar av tåget på Hamburg Altona

med en brännhet plastmugg kaffe

rusar på igen mot Köln.

Passagerarna röker

hänger ut genom fönstren

skrattande.

Blir angiven av en amerikan

som liknar en snigel utan tentakler

för att jag saknar visum till Paris

tvingas av samma tåg

på gränsen

bevittnar de rökande poliserna

glad de stannar fem mot en

i kuren.

Annas ord medan de skickar ciggen mellan sig:

- Om du ändå hade lyssnat...

 

Italien igen

La Spezia ger mig hundra myggbett

och en bilfärd som kunde slutat illa.

På natten öppnar en chaufför

sin bagagelucka mot himlen.

jag stänger den med mina ögon

och ligger kvar

där sömnlösheten rör vid mig

som en haltande hunch-back från domerna.

Går, går, går mot en vägkrog

till L'Albergot med

urinstank på mattan

för det saknas toalett

och en järnsäng med nedlegat järn

som en hängbro.

Bättre sitta sovande

en fönsternisch i gryning

 

 

med en rökande sirén.

Halvt förföljd igen

gömd bakom en vit bil

på en parkeringsplats

i en förort till Venedig -

vet knappt hur jag kom dit.

En telefonbox som växer varje dygn:

- Om du bara hade lyssnat lyssnat lyssnat...

Tack tack tack

Tick

 

 

 

(Diktat i Stockholm hösten 2002)