Appendix för ett appendix om att börja och att sluta - Carl Henrik Svenstedt

Appendix för ett appendix om att börja och att sluta

Italo Calvinos återfunna Harvardföreläsning

 

 

Till det finaste som kan drabba en samtida diktare hör att bli inbjuden som föreläsare till The Charles Eliot Norton Poetry Lectures vid Harvarduniversitetet. Borges har varit det naturligtvis, T.S.Eliot, Igor Stravinsky (!), Octavio Paz, och W.H. Auden som dessutom blev universitetets poeta laureatus. Serien hade förlösts 1926 av Nortons donation. 1985 gick budet till Italo Calvino, som visserligen själv inte skrivit många verser, men som tolkat och kommenterat den italienska folkdikten i Fiabe italiane och som i sin eteriska prosa alltid rört sig i poesins gränsmarker. Sannolikt var det hans enastående språkanalyser, poetiken, arrangörerna var ute efter. Men praktiskt taget vid höstterminens start, Labour Day 1985, drabbas Calvino av en hjärnblödning och avlider den 18 september. Bland hans återfunna papper finns fem i det närmaste färdigputsade föreläsningar med rubrikerna Lätthet, Snabbhet, Exakthet, Synlighet, och Mångfald. Hustrun Esther Singer lät publicera dem tre år senare under titeln Lezioni americane. Den engelska översättningen, Memos for the Next Millennium (Sex punkter inför nästa årtusende), vann omedelbart världsberömmelse och har intagit sin plats blad litteraturens stora poetiker.

 

I sin kommentar till utgivningen 1988 skrev hustrun att Calvino arbetat på en sjätte föreläsning, Konsistens, som skulle utgått från Herman Melvilles Bartleby, men som inte kunnat återfinnas annat än som spridda anteckningar. I Lyrikvännen (4/04) gjorde jag en betraktelse kring Pier Paolo Pasolinis vilda lärodikt Föresatser rörande lättheten där jag tog upp Calvinos första text, Leggerezza, och nämnde den försvunna sexan. Men redan i augusti, på San Michele, upptäcker jag till min glädje att de nya utgåvorna verkligen har en sjätte titel, som appendix! Och inte nog med det: Cominciare e finire, Att börja och att sluta, är något av det vackraste som skrivits om den litterära mödan. Den kräver alltså ett lyriskt appendix också av mig.

 

Det avgörande ögonblicket, skriver Calvino, är när författaren ska avskilja sig från alla de möjligheter framställningen kunde välja, för att närma sig något som ännu inte funnits, men som också endast kan finnas genom att acceptera ett intrikat system av regler och begränsningar, om än självpåtagna. Det är så texten ska finna sin plats i världen. Denna värld är vid utgångspunkten för var och en av oss en summa av informationer, erfarenheter och värderingar, ett block av individuella minnen och ändlösa möjligheter. Nu måste berättarsättet isoleras så att "sviterna av ord bildar en upplevelse eller en tanke". En historia måste skilja sig ut för att bli "berättigad", dvs möjlig att berätta (raccontabile)! Det innebär också att stiga in i en totalt annorlunda värld: Ordens.

 

Antiken hade en klar uppfattning om det avgörande i ögonblicket och påbörjade aldrig en dikt utan att hänvända sig till Musan, skriver Calvino. Den som underlät detta, löpte också risken att inte få tillstånd från högsta ort att göra något som aldrig tidigare gjorts, alltså skrivits. Invokationen var samtidigt ett farväl till alla tidigare kända texter, säger han. Själv kan jag inte tänka mig en vackrare bild för skrivandets fria fall. Det är välgörande att inse hur skarpt denna klassiska föreställning om originalitetens villkor bryter mot romantikens jolmiga genidyrkan. Den antika gesten är ett laissez-passer för en utveckling av ordets tradition, inte ett förkastande av den.

 

I den antika teatern uppställdes en idealisk scen på vilken alla tragedier eller komedier kunde tänkas utspela sig, och den romerska likaväl som den palladianska renässansteatern tog upp stilgreppet. Det räckte med marmorfasaden till ett palats. I samma ögonblick som en kung eller en budbärare steg över tröskeln kunde vilket drama som helst börja utspelas.

I den klassiska västerländska romanen används invokationen snarare till att spika fast en tid, ett rum och en personlighet. Anslaget utvecklas från 1600-tal till 1800-tal så att en mer vag öppning hos Cervantes ("någonstans i la Mancha") blir rena biografinotisen hos Swift ("Min fader ägde ett mindre gods i Nottinghamshire; jag var den tredje av fem söner...").

Men när Diderot publicerar Jacques fatalisten framträder ett paradoxalt nytt fenomen, säger Calvino. Under den faktiska berättelsen avspeglas en "antiberättelse" som kastar läsaren ut i "en total obeslutsamhet" - som i sin tur avspeglar den omvälvande tid i vilken historien utspelas.

Den moderna romanen är född. Därmed avsvär sig författarna kravet på en konkret berättelsens logistik. Calvino citerar Dickens öppning i Den gamla antikvitetshandeln: "Natten är vanligen min tid för vandringar". Musils makalösa incipit med de precisa väderleksutsikterna över hela Europa blir snarast en ironisk kontrapunkt som gör Kakanien snarast möjligt men inte verkligt.

 

Kan man nu göra motsvarande analys av sättet att avsluta ett verk, frågar sig Calvino. Dante låter sina storverk klinga ut i en celest invokation av le stelle, himlens alla stjärnor. Cervantes avrundar med ett litet tal till sin egen penna. I Thomas Manns Zauberberg sjunker Hans Castor i ett hav av gyttja bland visslande kulor ifrån världskrigets inferno. Italo Svevo får Zenos bekännelser att till slut explodera i jordens undergång och upplösning till en "irrande nebulosa"...

 

Men, säger Calvino till sist: "Detta är inte problemet med att avsluta en historia. Hur den än avrundas, vilket än ögonblicket må vara då vi bestämmer oss för att betrakta berättelsen som färdig, så inser vi att detta inte alls är den punkt dit berättandet strävat, att det som betyder något ligger någon annan stans, och att det alltså inträffat redan tidigare." Endera låter sig detta summum urskiljas och påpekas, eller också blir hela berättelsen ett enda långt slut att åberopa. Så gör Flaubert i Hjärtats fostran där Frédéric Moreau avslutningsvis utropar: "Detta är det bästa vi upplevt!" Och Mallarmé föreslår helt radikalt att "Allt i denna värld existerar för att sluta i en bok". Genom en slumpens paradox lyckades alltså inte heller Italo Calvino knyta ihop säcken med ett fullbordat avslut. Nu skrev han ju en gång den roman som enbart skulle bestå av roman-upptakter, Om en vinternatt en resande. Meningen är kanske att vi nu ska betrakta den sista av dessa "amerikanska lektioner" som ett kapitel bestående av, just det: Slut.

 

 

 

Carl Henrik Svenstedt är författare och filmare.