Dikt av Rabbe Enckell

Rabbe Enckell (1903 - 1974) var en författare och målare.

 

 

O, spång av mellanord

 

 

O spång

av mellanord,

du som förtiger halva livet

och halva döden

och dock av liv och död är fylld,

du som lik en flod speglar stränderna

och förmäler deras djup

utan att avslöja eller röja

vad som döljes av barmhärtiga träd

vid vattenbrynet,

jag vill gå din väg, som en islamit

vilken nalkas moskén med höljt huvud,

utan att förvillas av vad som är till höger eller

vänster

 

 

Jag vill smycka mitt öra med ljud

hörbara endast i soluppgången

eller mot natten, när varje stjärna ställer ut sin skål

att uppfånga ett stänk av det ohörbara.

Och mitt öga skall jag smycka med ljus

uppenbarande ting, som varken kan döljas eller ses,

sådana som dofta på avstånd

och icke kan lyftas och ställas hit och dit,

därför att de alltid stanna hos mig

var jag än befinner mig --

 

 

Bland de höga tingen

befinner sig varken du eller jag eller någon annan,

icke kärlek, raseri, svartsjuka eller hämnd.

Där finns överhuvud ingenting som blottställer oss

eller ger oss tillfälle till högmod eller förödmjukelse.

De höga tingen svävar emot oss

på mellanordens vingar, genomskinliga som troll-

sländans:

hon lyser av allt som är bakom eller framför;

färglös i sig själv, målar varje ögonblick henne på

nytt.

 

 

De är som en stilla luft, i vilken dofter trives.

Man andas in dem som på en skogstig.

Men även havet, berget och stormen lyftes

på mellanordens vingar.

 

 

Den som förstår sig på dem

är som en skicklig spinnerska: av tovig ull

blir det flytande garn.

 

 

Ack, är det verkligen nödvändigt att samla på fakta?

Då är jag förlorad. I fakta blev jag fängslad.

Vad nu talar genom mig är bara sådant,

som finns till i vilket ögonblick som helst,

liksom regnvattnet i en skreva: det har samlat sig

och dunstar bort igen för att återkomma.

 

 

Länge går vi böjda under omständigheterna.

Man spårar dem överallt - som jurymän

de dömer oss, friar eller fäller.

Så länge vi lever står vi inför domarskranket.

Ack, vem kan träda i svaromål annat än

på ett högst ofullständigt sätt?

På vems sida står rätten, på vems den sanna kär-

leken?

Det är frågor som icke avgöres med en gång,

utan ständigt upprepas i halvheternas värld.

Den trotsige och den konciliante

bor i samma bröst, i samma hjärtekammar

och växlar ständigt samma meningsbyten.

 

I det långa loppet förlorar vi alla.

Ty det som vi vann, det rann oss ur händerna.

Och det vi förlorade, det kom tillbaka.

I samma mån vi gav det förlorat kom det tillbaka.

Det kom tillbaka genom förlusten, som gör oss

försonliga.

Det kom tillbaka genom förlusten, som får oss

att drömma renare.

Det kom tillbaka genom förlusten, som får oss

att tänka sannare och vilja riktigare.

I sanning: ingen kan säga " jag har vunnit !"

Ty ingen vinner slutgiltigt, utan alla förlorar,

förlorar tills de blir medvetna därom och fattar,

 

 

att endast genom förlusten kan strömmen av ting

som går förlorade

hejdas. Det är så enkelt. Gråten är krampryckningen

i vår önskan att hålla något kvar, det är barnet

som vägrar att inse,

att känslan av förlust ger livet dess djupaste innehåll.

 

 

Man kan ingenting finna i livet,

om man inte finner de ord,

som är genomskinliga av

vad anden har gemensamt i allt och alla.

Man kan ingenting finna, om man inte förmår knyta

sig

en sänkhåv som passar alla hav och alla floder.

 

 

I mellanorden har jag funnit en stark tråd,

doppad i evighetens beck - i mellanorden, som blir

till

liksom spindelväven i morgonljuset:

bristfärdig prövar den ofta spindelns tålamod

och den är vacker endast för den som ser,

men den håller spindeln, sin skapare

liksom världen håller Gud. Vad betyder det,

om mycket trasas sönder. Det betyder intet!

Blott tråden håller sin skapare.

 

 

Evighetens becktråd fann jag i spindelväven

och i de mellanord,

som, doppade i mitt hjärta, höll

även när det hetats blödde.

När älskaren håller de långa pauserna mellan kärleks-

orden,

dessa pauser som vilar i nuet liksom en fjäril

på en het sten,

utan en åtrå, utan behov eller ändamål,

då befinner han sig utanför begäret

och i anammelsen, där hans själ vilar öppen.

Liksom efter ett häftigt regn solen lyser intensivare

än en molnfri dag, så är vårt liv intensivast,

så snart vi gjort oss fria och upphört att tänka på

ändamål.

Den som beger sig på en expedition har alltid

något sorgmodigt över sig.

 

Varför tyckes själen i hans ögon på förhand

avstå från resultatet? Varför kväljer honom

avgörandets ögonblick?

Varifrån kommer denna svaghet? Den kryper fram

ur själen och viskar: avstå!

Avstå! Du måste medge att du - om du

som en fallskärmshoppare toge risken-

först kände dig riktigt fri.

 

 

Det finns hos oss alla något,

som var för skört att inte brista,

för skört eller oändamålsenligt.

Skall vi därför döma det?

En fullständig ändamålsenlighet skulle aldrig

finna vägen till det liv som är mer än orsak och

verkan.

En fullständig ändamålsenlighet har ej

oxen under oket, knappast maskinen.

I maskinen finns det ofullkomliga som är mänskan.

Ändamålsenligheten kan inte ge utslag

i domen över vad vårt liv är värt.

Nej, sjukdom, brist och hopplöshet,

det är livet och dess aldrig uppgivna skansar.

 

 

Så låt oss inte döma det som gjorde oss sårbara,

bragte oss på kant med livet och till verklighetens

tjuvbarn.

Såret bevisar att det fanns något

som gick utanför ramen för nödvändigheten, något

som krävde mer och fann mindre,

var ett slöseri med kraft tills verkligheten

gjorde det till blind svaghet.

 

 

För mig är villebrådet fritt när det jagas

i dödsskräck av ett hetsande koppel.

För mig är mördarn fri när han väntar

med själen på helspänn dörrklockans ringning,

den helt alldagliga ringningen av ett bud bakom

dörren med varorna

från specerihandlarn bakom hörnet -

och ändå en helt ovanlig ringning, en som obarm-

härtigt

skjuter riglar för tillvaron, uppenbarar

att nu är nästa steg ett "följ med" - polisbilens

sakta spinnande från gatan ljuder som en dröm -

Detta är en frihet du inte kan undkomma!

En frihet till ett större, ett ofattbarare.

En som kanske slutligen utlöser

det ljuvaste en mänska kan nå: leendet intet längre

förmår avstyra -

 

 

I häktets skymning

på stengolvet, pressad

mot en fuktig vägg och med gallret

som en sval och oberörd tanke, ovidkommande,

fann jag till olyckskamraten den frändskap

gemensam skam skänker.

Ty fåfängt i cellen dölja

vad som är uppenbart. I häktet

går mänskan fri för dömandet och endast

 

 

det egna samvetets oro prövar

med frågor och svar

vad som döljer sig

bakom förhörets allt tätare

sammanknutna maskor. Ångesten och oron

över listens och vaksamhetens otillräckliga vapen

bygger en värld i gemenskap

av timmar som smälter likt glödhett tenn.

Dock, även häktet har, när ångesten lättar,

sitt evighetsperspektiv

och över dess skymningsdunkla murar faller

skuggan av den ro som unnas

den som vilar under bar himmel.

 

 

Aldrig skall jag glömma

hur vi samsades

vid schackspelet: rutorna

ristade i stengolvet med en knappnål

och papp-pjäser rivna ur

en tom cigarettask. Böjda

över de raspade rutorna fann vi

en rofylld klyfta i nuet,

ett fält för tankens tornerspel

och tidvis glömde vi

att morgondagen redan var förspilld,

innan det närvarande släppt

sitt grepp om oss.

 

 

Den mångkunnige tjuven underhöll oss

med sånger från när och fjärran,

återvände alltid

från förhören med nya brott avslöjade,

alltid räknande

vad det kostade i månader

av liv; ja, i sanning

änkans skärv

mottogs av rättvisan -

Aldrig vill jag glömma

att kära händer sände mig

boken om Watteau med dess sidenskörtade

älskogspar i parker övergjutna

med purpursken från fjärran

aftonrodnader.

 

 

Så är vårt liv - Fåfängt

ställa in det på en vändpunkt

till det bättre. Ett "bättre"

ges det ingenstädes.

Nöd och ångest brutna av

sömnens och glömskans

tillfälliga lättnader ger mänskan

hennes rätta plats. Den det förstår

dagtingar ej längre med lyckan

och regnbågen.

 

 

Det är någonting, som är borta -

Ett moln är borta, ett ljus, en sky och en stjärna.

Jag står och stirrar på den fläck av tomhet,

där det en gång var: ett moln är borta.

Jag vet inte varför denna tomma fläck på himmeln

skall föda en sådan tomhet inom mig.

Jag vet inte varför: sedan molnet försvann

känner jag en outsläcklig tröst.

 

Mina läppar är torra, min själ vaggar av och an

liksom en som har smärtor i underlivet.

Jag vet ju mycket väl att allt är en illusion

och att livet bygger varv av illusioner.

Och att alla förvandlingar endast visar

att det ingen varaktig stad kan finnas.

Trots alla förvandlingar hålles vi

med en alltför ensidig diet: den mättar oss förrän vi

stillat vår hunger.

Vem annan än illusionisten älskar verkligheten mer

än tio år sträck?

Det som kommer sedan blir idel upprepningar, som

ger oss en viss grad av immunitet,

men ingalunda håller oss skadeslösa, tvärtom, ehuru

symtomen blir mindre märkbara, trän-

ger sjukdomen ner på djupet.

Arbetet, fritiden, allt som har en rent yttre mät-

barhet

 

 

blir betydelsefullare och känslorna blir det stora

hindret det gäller att övervinna.

Men vi övervinner ingenting, vi bara gömmer dem,

gömmer dem för andras och vår egen insyn.

Vi gör livet alltmer till ett handlingsschema,

ett verksamhetsfält.

De dyrbaraste och känsligaste instrumenten har i

stormen gått förlorade,

men vi söker klara oss i alla fall, vi litar på vårt öga.

 

 

Kan vi hålla kursen? Bryr vi oss om att hålla den

längre?

Ögat och slumpen tyr sig närmare varandra.

I deras kraftfält är allt enklare.

Och roddaren som ror utan mål

tar hänsyn till vågorna och vinden.

Den som medvetet säger sig att han är ett flarn

blir inte i högre grad flarn

än den som är det, men inte vet...

 

 

Att vara fattig är att vara uppmärksam -

Alla står vi iden kö nödvändigheten ordnat.

Ändamålet vet vi ej, vi ställer oss i kön

utan att veta vad varan är värd:

begärlig eller ej, sak samma!

 

 

Som isblomman på fönstret formar sig kön

och längst,

där man väntar sig vad man inte kan få.

Tålmodigt våra livsdagar ut,

frusna och eländiga,

snart utsiktslöst - och dock fortsätter vi

för nöjet att vänta - och när vi ej väntar längre

för nöjet att vänta med dem som ännu gör det.

Vi värmer oss i skenet av hoppfullhet lika snålt

som gatumånglarn vid sin fyrpanna.

 

 

Segslitenheten är vår bästa hjärtemedicin,

en dekokt på "kanske", "man kan aldrig veta",

"lika gärna här som där", " det kunde inträffa".

Av ord och tankar sammanfogad som en vajer

ringlar sig kön

och binder våra hjärtan någonstädes

mellan tro och vantro,

ett "lycka till" och ett "där rök det".

 

 

Så är vi urståndsatta att dö

och vad vi lever på är det som vi inte kan få bukt

med.

Det är så enkelt - i denna gråhet

bor harmonier, vällukter som kommer

 

 

vår ande att skälva, vårt hjärta att hamra

envist - i plågsam motsats

till allt vi vet -

 

 

Att vara fattig är att vara uppmärksam,

uppmärksam på liv och död, känna

hur tätt de följer på varann

i vårt hjärta, lika tätt som blåstskuggorna på en

fana.

 

 

Endast jägarn vet hur villebrådet rör sig.

länkarna det gör, var han kan träffa det,

endast jägarn vet och jägaren är livet.

Vårt hjärta är en myr där skotten klinga,

men villebrådet som fälls ser man inget av.

Det är jägarns hemlighet och hemlighet

den djupa tystnad som är dödens eko -

 

 

Som ett rådjur har enheten flytt undan mig -

Och där jag går är stigarna hopblandade

och mina ögon ser alla trän lika.

Men hur jag än förirrat mig i det som ingen

utgång har,

 

 

för dig, vandrare, skall det en gång bli uppenbart,

för dig, som vandrar under lyckligare tecken

utan förvirringens blodhinna skymmande blicken,

att här en gång satte sitt spår ett rådjurs fot,

här i enhetens och längtans dal.

 

 

O ljusa dal, som alltid vilar längre borta

än tanke och öga så snarligt tror!

O ljusa dal, där du skymtar i dager klarare

var gång fåfänglighetens dimmor skingras.

Ju mera stegen tröttas ju tydligare tonar

källors sorl, ljuset över dina ängar

och oupphunnen klippans vatten läskar

strupen för den som dignar men aldrig

släpper synen -

 

 

Länge satt jag på livets bänk

och såg som om inte jag såg,

såg kolonnerna, trossen,

hörde dånet av pansar, frenetiskt motordån.

Männen vid ratten: stengudar, totempålar,

isolerade, upphöjda i sitt dån, i maskinarmadans

ensamceller av dån mellan larvfötterna

skavde sig fram lojt grävande klorna i dammet.

Hur länge satt jag inte och såg,

 

 

såg som om inte jag såg,

såg som man ser myllret på en perrong

med blicken spänd till möte spanande blott efter ett

möte,

sökande en röst i larmet -

 

 

Bland blad som mist sin glans,

bland blommor som mist sin färg -

Inne i hyllet har de sin glöd

och förfallet har sin rökelse

av det förgängliga - en mildhet utan gräns -

Så lyssna inåt, till det som inte tror,

inte hoppas och inte minns: en väv

av döda ting som mist sin form av ting

och bara är luft eller intet!

De har somnat ifrån det, de har sovit,

sovit länge, ack, de sov redan i livet

en sömn av drömmar om något,

som aldrig var där -

 

 

Det är någon som håller till utanför,

smyger inpå knutarna -

söker värme och sällskap,

bröd för sin hunger -

 

 

Varför stiger han ej in rättframt och tillstår?

Varför smyger han blott utanför?

Kör iväg honom: han har dunkla avsikter.

Jaga honom bort! Men han är där. Var är han?

Varthän försvann han ?

Men jag vet: det är någon som smyger utanför,

någon jag inte kan ge bröd, inte värme -

Är det hoppet, det dunkla hoppet?

 

 

Strö aska, rikligt med aska,

aska på den hårdfrusna marken,

på vinterns snö, så den smälter undan

och blottar den bruna jorden!

Ty du har ärende till mig liksom till annat,

sol!

"Angeläget" står det skrivet

på all din post.

"Angeläget" vilket hoppfullt ord,

så varmt, när det sändes via dina brev:

dina strålar!

 

 

Hur ofta lånas ej den gyllne texten i din stämpel

för ting och meddelanden så föga angelägna!

Genom så många bittra mellanhänder

går ditt budskap att

 

 

- när det äntligen når oss -

ej vi känner igen den förvanskade texten.

Men ibland roar det dig

att kasta din brevpost ned till oss

direkte från ovan

och då doftar den så fint

som kärrviol -

 

 

Så stilla möter våren:

alla kryddsängarna gömmer redan

frön - alla kryddsängarna

trädgårdsmästarn älskar framom annat.

Av förväntans spänning fylld

fröstavarnas

 

prassel i påsen - nu de hamnat

i myllans lena veck förseglade där.

 

 

Han älskar dem mest:

de skarpa och de lena,

de ljusa och de mörka.

 

 

Han älskar dem för deras bitterhets skull

och för sötman -

ymnigheten paras här

med urskiljningen fin

och doften fyllig som rosens

har här sin närhet till sovel och nödtorft.

 

 

Mellanord,

ljudförgätna,

ljusbetagna!

Ni är flickan där hon sitter

i skuggan av bersån, böjd över boken som får

hennes hjärta att skälva.

Nu vänder hon bort blicken, ögonen häftar

för ett ögonblick

vid rosor och blå lupiner sökande svalka

för att undgå de sidor som störtar sig över henne

med alltför stor förvirring.

När moderns röst kallar till det dukade bordet,

svarar hennes stämma i ett svävande tonfall -

Hon har varit borta långt borta. Har hon äntligen

kraft

att resa sig och de mjuka kvistarna

böja undan -?

 

 

Eller: ni är ynglingen, när han under hjärtklappande

ansträngning

formar ord på sina läppar, ord han gör så alldagliga

som möjligt

för att dölja osäkerhet, räddhåga, förtvivlan -

 

 

O mellanord,

ni har den kortaste vägen till förnyelsen -

ni känner förgängelsen.

Fjärillätt

ni styr från blomma till blomma.

Så mycket besvär med det mångahanda

för att nå det enda!

Någon kortare väg än er

ges det ej;

liksom pilen darrar i målet är ni redan hunna i mål

i honungsgömmet,

i bitterhetskalken -

O mellanord, där ni svävar:

tillfälligheters nyckelord, spolade av stormen,

genomskinliga av vinden,

fjärilvingar kapsejsade i ett stenröse,

minnande blott om vad som återstår

av otaliga fjärlars flykt i solen