Ditt liv är mycket starkare än du -- Om poeten Anna-Greta Wide - Per Helge

Ditt liv är mycket starkare än du

Om poeten Anna-Greta Wide

 

Poesihistorien har rymt många utlevande, självhävdande bohemnaturer, bildligt eller konkret utstyrda i slängkappa. Motsatsen är lite mindre vanlig: Poeter som i skygg bortvändhet hållit världslarmet på avstånd för att i sitt sökande sträva mot de allt större djupen. Till de senare hör Anna-Greta Wide. Hennes liv blev kort, hon dog i cancer 1965, bara 45 år gammal, och hennes produktion är liten. Å andra sidan var mycket i hennes poesi färdigt redan från början.

 

I sin vilja till oberoende deltog hon inte i tidens debatter, och hon stod också utanför alla ismer. Inget kunde eller fick vara svart eller vitt i hennes värld. I stället drogs hon till gränslandskap och gråzoner: Mellan tro och tvivel, sökande och tillit, individens utsatta ensamhet och strävan efter en möjlig tillhörighet till något; mellan dagens argument och nattens musik.

 

Hennes poesi skrevs i spänningen mellan traditionellt och modernt. Å ena sidan höll hon länge fast vid de former som odlats av poeter som Gullberg och Edfeldt, Karin Boye och Harriet Löwenhjelm, och å den andra omgavs hon redan från debuten av 40-talets ångest och pessimism, ja desillusionerade hopplöshet. Ekelöf krossade bokstävlarna och Lindegren sprängde sonetterna - en splittrad tid krävde, menade man, en splittrad form för att låta sig beskrivas - men Wide var på sätt och vis tidlös. Hon skrev nästan visartat enkelt om själva livsgåtan, på en gång underbar och tyngande, om den hisnande gången mellan levandets svindel och dödens ständiga närhet. Där fanns en svävning i hennes dikter mellan självhävdelsen och sökandet efter något anat men gåtfullt, något som är större än det individuella ödet. Och i de båda samlingar hon gav ut på 40-talet, Nattmusik, (1942) och Orgelpunkt två år senare, fanns allt detta formulerat med lätthet och enkelhet, i elegant rimmade strofer, på ett sätt som väckte omedelbart gensvar hos publiken. Du har ett liv, ur den samlingen, är möjligen inte hennes allra bästa dikt, men en av hennes populäraste. Den kan nog också sägas vara typisk både för hennes teman och hennes skrivsätt:

 

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

 

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket skall det inte tjäna till.

 

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du.

 

 

Mellan Orgelpunkt och nästa diktsamling dröjde det elva år.

Wide, som var född i Göteborg, tog under tiden en akademisk examen och började arbeta som lärare. Det kan vara en anledning; kanske berodde uppehållet i någon mån på en omorientering i synen på tillvaron. Säkert är att Dikter i juli, (1955), var annorlunda. De nya dikterna hade en friare, obunden form, utan rim, och till innehållet var där mindre skönhet och mer smärta. Den tidigare dragningen till ett vagt Något hade lämnat rum för ett djupare behov av tro. Längs den vägen kom också hennes senare dikter att utveckla sig, i Broar, (1956) Kyrie, (1960) och i Den saliga osäkerheten, (1964). I Kyrie skriver hon suggestivt om den gåtfulla tonart "som dröjande undantränger alla invanda skalor, skolor och tonsystem".

 

 

Poeten konstaterar att "Jag kan inte längre undkomma att den vill mig något."

Någon enkel och fix tro kunde hon dock aldrig formulera. Tvivlet hölls levande, och formulerades med ironisk galghumor: "Och nu har jag genomskådat mig själv. / Och nu har jag avslöjat genomskådandet. / Och nu har jag genomskådat avslöjandet. / Och nu har jag återigen avslöjat..." Några sidor senare (exemplen är från 1960) skrev hon: "Jag är till förtvivlan led på obestämda pronomen. / Någon. Någonting. Någon Annan. Någonting Annat.../ Som om jag aldrig blev mogen att säga denne och han. / Som om jag aldrig blev mogen att nämna honom vid namn."

Honom. Med andra ord: Gud. Som hon förklarar sig älska "endast med tusen frågor blåsande genom själen - som i en bombad kyrka..." En ironisk gudspoesi i Gullbergs efterföljd, så har hennes 60-talsdiktning beskrivits; hennes egen självkarakteristik är också träffande, i en dikt där hon säger sig sjunga, rent men diskret, sin tunna lovsång i stormen. Dikten har den tänkvärda titeln: Det tänkande röet vaggar i världsblåsten.

 

 

Per Helge är poet & författare. Bosatt i Västmanland. Han har givit ut tio samlingar med poesi och prosalyrik.