Hur det sjunger och att få sången att tala - Boel Schenlaer

Jan Henrik Swahn är uppvuxen i Köpenhamn, men flyttade i skolåldern till Skåne. Han fascinerar, Jan Henrik, med sin språklust och sina oförtröttliga nappatag med nya översättningar och språkdräkter... Vad driver honom att vilja lära sig än fler språk?

Hur många språk kan han egentligen? Han översätter och introducerar litteratur. Hans arbete med språk för att först och främst skriva själv är tätt sammanknippat med att leva, att resa, att kunna prata med nya människor. Språk, som en andra hemvist?

Vi möts på en grekisk restaurant, vid lunchtid. Den ganska lilla lokalen fylls snabbt med matgäster, tallriksklirr och samtal, en del av kyparna pratar grekiska med varandra.

 

 

Boel Schenlaer: Du är tvåspråkig, från det att du var liten?

 

Jan Henrik Swahn: Jag är uppvuxen med två språk. Jag växte upp i Köpenhamn och gick i dansk skola. Med danskan som första språk fick jag tidigt en dubbel kulturell identitet med förmågan att växla mellan två språk. Varje mening blev fylld med två nyanser och jag började grubbla över skillnader - där finns hela översättningsproblematiken.

 

Boel Schenlaer: Håller du med om att skånska författare och poeter, i jämförelse med till exempel stockholmska, är lite mer frimodiga vad gäller att översätta och göra tolkningar, kanske tycker de "att det ingår att göra tolkningar från andra språk när man själv skriver"?

 

Jan Henrik Swahn: Skåne ligger närmast kontinenten och har nära till det danska, det tyska, det franska. Stockholm ligger inbäddat i Svea Rike, långt ifrån kontinenten. Kanske har stockholmare först i vuxna år rest och sen börjat översätta... På senare år har översättningsarbetet upphört vara ett ensamjobb. Man gör det i grupp med överraskande bra resultat.

 

BS: I min delvis romantiska världsbild ingår föreställningen om att översättare älskar språk. Nu får du tala för samtliga: Stämmer det?

 

JHS: Ja, man är rätt förtjust i språk. Jag är intresserad av psykologiska uppfattningar, att kärlek uttrycks olika. Naturen. Det eviga. Spanjorernas ti amo känns starkare än. Jag kanske ska hitta en ny fras, tänker jag. Man går omkring med den sortens funderingar.

 

BS: Vad kommer först med språket?

 

JHS: Det man hör först. Hur det låter. Hur det sjunger - vokalerna. Man hör direkt med någon som talar med öppna a:n - det är en tjeck.

 

BS: Älskar du grammatik?

 

JHS: Ja, grammatik är rätt kul. På de fem, tio senaste åren har jag inte öppnat någon sådan bok, det finns ändå gränser. Känslan för grammatik är nödvändig, men roligast är att göra sig förstådd. Jag slarvar mer nu, ju mer för varje nytt språk jag har lärt mig.

 

BS: Kan man hata språk också? Känna aversion mot språken som lever inuti?

 

JHS: Ja, absolut. Holländska har fascinerat mig för att jag tycker det är så fult, men uttrycksfullt, från en annan planet. Aach-ljuden, de pratar djupt nere i halsen. Jag kan hata vilket språk som helst, om det talas av någon obehaglig myndighetsperson, om någon tagit makten över en. Tyska är inte fult, men jag har ofta svårt med tyska, det är ett historiskt belastat språk, ändå kan jag också tycka att det är fantastiskt. Celan. Språket vibrerar. Totesfuge. Om det kommer i hans mun så blir det vackert.

 

BS: Någon har sagt: Kanske kan man ett språk när man också drömmer på det språket.

 

JHS: Så har jag aldrig tänkt. Om man kan skämta, då kan man det. En fras kan ha en väldig betydelse. Nathalie Sarraute har skrivit en fin essä om att vi kan behöva ta till ett främmande språk när vi ska ge uttryck för något vi upplever som just främmande.

Och Kafkas sista ord när han dog: Ich sterbe. Kanske sa honom de motsvarande orden på tjeckiska för lite. Förresten, det var nog inte Kafka, det var Tjechov. Och omvänt: När jag pratar polska kan jag vräka ur mig svordomar, på svenska är jag pryd. Det finns många olika identiteter, man är inte alltid samma person. Polska språket har en annan tradition när det gäller hur folk pratar till vardags och man använder många fler svordomar, kuken eller jag knullar, betyder inget särskilt, det ger mer kraft och eftertryck åt orden. Svenska svordomar är inte så Breughelska, de är mer religiösa, som jösses och fan.

 

BS: Vad innebär det egentligen att man behärskar ett språk? Blir världen enklare eller svårare ju fler språk du kan?

 

JHS: Enklare för att den blir svårare. Du måste inte måla in dig i ett hörn. Om du bara gått en skola, så har du en enda uppfattning, men om du har det införlivat att världen är svår så blir det inte samma katastrof att ha fel. Att ha ett enda perspektiv kan innebära att hela ens person står på spel. Som när man är ute och cyklar men inte kan erkänna det. Med flera perspektiv blir det inte ens farligt att hamna där.

 

BS: Kanske är det så att ju fler språk man kan, desto fler olika slags människor är det möjligt att...respektera?

 

JHS: ...desto fler kan man få möjlighet att prata med. Underbara ögonblick där folk saknar gemensamt språk men där beröringar, blickar, leenden fångar allt. En av de starkaste drivkrafterna är att kunna prata, att kunna förstå, se en film. Kliva av en buss på landet och förstå vad folk ropar till varandra över staketet. Polskan är det svåraste jag någonsin givit mig in i. Det kändes mest bara som en massa konsonantanhopningar. Varför stod det rz och sz? Jag kunde lära mig etthundra glosor och ha glömt nittio av dem nästa dag; det var bara att börja om från noll. Etymologin fick mig att till slut hänga upp polskan på något.

 

BS: Ja, du behärskar grekiska, ett språk som använder ett annat alfabete än det du växte upp med.Berätta mer om var det språket hamnar, ur aspekterna närhet respektive distans?

 

JHS: Närhet i det att man upptäcker hur många ord man redan kan. Alla lånord kommer från medicin, humaniora, filosofi. Grekiskan verkade ligga mycket längre bort känslomässigt, men det visade sig vara tvärtom. Jag känner mig ändå mer polsk än grekisk; vodkabältet, melankolibältet, svart och vitt, mörker.

Samtidigt finns det många grammatiska likheter mellan grekiskan och polskan, lika många kasus, till exempel, eller det är ett kasus mer i polskan; lokativ. Och det finns likheter mellan polskt och grekiskt temperament. De skriker och gestikulerar i Polen och i Grekland ännu mer. Där måste jag ibland använda förklaringsmodeller för att fatta. Jag har inte lika lätt för att känna mig grekisk, jag har ingen grekisk identitet. Polska fattar jag med känslan, franskan gör mig till någon annan. Det är så stor skillnad mellan danska och polska. Danskan har inget med melankoli att göra för mig. Det är barndomens sorglöshet. Om jag möter svenskar när jag reser bryr jag mig knappt om att ta kontakt, däremot om jag möter danskar; de talar känslospråket. Jag har vuxit upp i det, som den första gången jag sa att jag hade varma känslor för någon...Polska och franska har jag lärt mig, kämpat mig in i. Danskan bara fanns där.

BS: Att kunna tala ett annat språk är som att i en främmande omgivning ändå få känslan av att tillfälligt få komma hem, tänkte jag just. Du har skrivit om hemlösa, om fattiga, om vandrare, om utstötta. Längtar du hem?

 

JHS: Ja.

 

BS: Har språken blivit som hem för dig?

 

JHS: Nej, men ett verktyg för att hitta hem. Jag kommer inte att hitta dit om jag inte kan språket. Visst kan språket fungera som ett hem.

 

BS: Jag har starka minnen av skådespelaren Johan Rabéus i en Lars Norén-föreställning: Tiden är vårt hem. Han spelade en hemvändande, en desillusionerad man. Rabéus var manad göra ett personligt val i teaterföreställningen, genom att tala ett språk han behärskade som privatperson och därför hade en personlig närvaro i. Han valde franskan. Till karaktärens historia hörde också att han inte hade varit bosatt i Paris, France, utan i ett afrikanskt land, en före detta fransk koloni, där språket förvandlats till en nationell pålaga av tillhörighet, utan egentlig möjlighet till företräde till Frankrikes kulturhistoria. Han klev runt där på scenen, det skulle likna att vandra i invandrarfientliga Sverige, med både skor och ytterrock på inomhus; han personifierade begreppet rastlös: Le temps, c´est ma domeure, upprepade han, genom hela pjäsen. Det som slog mig var att i den karaktärens liv existerade nog inte "tiden". Antingen stod den stilla, och det stod han inte ut med, eller så hade hans tid faktiskt redan upphört. Hans språk däremot sa mig, i det att han så att säga kommit hem igen, präglad av ett fattigt land och ett främmande språk, att det snarare var det främmande språket som blivit hans hem, kanske hans enda hem. Ett språk, främmande och ändå välbekant, som fick representera europeiskt kulturarv och förslavning, i ett och samma.

 

JHS: Vad som är ens hem kan man inte säga. Tiden är mitt fängelse, kan jag säga. Jag har svårt att ta mig från det. Föreställningen om ett hem, är mitt hem. Alla mina karaktärer är samlare. Man samlar saker för att man har en föreställning om var man ska placera dem. Det var en teaterfestival i Amsterdam, med skådespelargrupper från Europa. Jag lyssnade på dem, jag hörde inte till, men hos polackerna blev jag nerdragen i en soffa, skrattande med ett glas vin - då kom jag hem! I en känsla av ömsesidighet: Plötsligt såg de mig: Sveriges ende östeuropeiske författare, vilket är ett citat av Mikael Löfgren i DN.

 

BS: Är det så att du älskar annorlunda på olika språk?

 

JHS: Kanske. Språket kan bli en del av kärleken när man kommer bort från svenskan, som för mig är ett tillkämpat språk. Jag talade dåligt och hade många fel i rättstavning. Jag hade aldrig valt Sverige själv, utan velat bo kvar i Danmark. Nu är svenskan mitt främsta språk, men samtidigt ett språk jag har svårt att uttrycka känslor på. Fast det kanske jag har på alla språk. Men det behöver inte vara ett problem som författare; när man skriver ska känslorna uppstå i läsaren. Känslorna kan vara kondenserade, under, bakom.

 

BS: Finns det något språk du inte skulle vilja lära dig?

 

Jan Henrik tänker en stund på svaret. Alla andra lunchgäster har gått. Bara vi och personalen kvar. Jag frågar om han vill ha ett glas vin till, men vi ska båda iväg.

 

JHS: Jag vill inte tänka så. På vad jag inte vill. Jag vill lära mig mer ryska, mer italienska och spanska. Jag har redan pluggat latin och gammalfranska. På ett stipendium i Paris läste jag från 60 poäng och uppåt på La Sorbonne, med obligatoriskt latin. Det var bara att sätta sig i skolbänken. Jag var 23 år då. Ryska är vackert, den ryska litteraturen och det italienska, framförallt filmen och att det är så VACKERT.

 

BS: Hur mycket av ditt eget språk som författare använder du när du översätter?

 

JHS: Jag vill gärna uttrycka mig enkelt och klart. Om jag ska översätta några svåra ord, rent tekniskt, vill jag byta ut dem mot enklare, som uttrycker samma sak - där kan det uppstå en konflikt. Jag tillåter mig att ha ett större register av likheter och skillnader. Om andra har större vokabulär, till exempel.

 

BS: Är det viktigt att kunna översätta sådant du egentligen inte emotionellt och intellektuellt valt själv?

 

JHS: Ja, det kan vara viktigt, om inte annat så god träning, att träna på alla möjliga sorters texter, dålig prosa, knagglig kanslistil, allt. Förr eller senare kommer det en till gagn i ett viktigare sammanhang. Sedan kan det också till exempel vara viktigt att kunna översätta från ett språk man inte riktigt behärskar, det är ett ypperligt sätt att träna språkkänslan. Jag får betalt för att slå upp glosor. Det är en god skola. Man får inte glömma att huvud-uppgiften är att skriva egna böcker. När jag är klar med en egen roman är det skönt att gå in i ett översättningsprojekt. Det blir viktigare och viktigare att översätta de texter som tilltalar mig.

Det tar enormt med tid. Ekonomiskt är det rena vansinnet, men jag känner lycka! Olga Tokarczuk når så långt in i tankegångarna, vi är som syskonsjälar, kändes det som. Att vaska fram vad hon vill från ett annat språk är ett slags kärlekshandling.

 

BS: Vissa kanske enbart vill översätta det de själva uppskattar och främjas av. Vad händer när du inte känner lust för innehållet?

Har det hänt? Blir resultatet sämre?

 

JHS: Det är lite knepigt med min roll, min position. Folk attackerar en med önskemål om att översätta. Man måste freda sig. Jag kan inte översätta allt. Om dikter inte talar till mig har jag tackat nej. I nästan alla texter finns någonting av: Vad kan jag göra av det där? Kanske blir det sämre för att originalet är sämre, men min översättning kanske blir bättre om man översätter bättre. Någon kan bli sur: Varför har du inte översatt mina fina ord?

I filmmanus och dramatik, där finns det inte någon konflikt för jag skriver inte i de formerna själv. Jag får ju fler och fler jobb, så jag har kanske lyckats ganska bra.

 

BS: Vissa poeters översättningar och tolkningar påminner i hög grad om dikter de själva skriver. Är det en fördel? Eller blir det motståndslöst?

 

JHS: Spännande, om man som poet får tampas med fruktbara kollisioner. Om översättaren luktar poetens idiom - what the hell! - det gör inget. Man kan bara skriva ett original. Översättningar åldras snabbare, därför är det bra att fler gör fler poetiska översättningar, att det inte blir bara 1 Rilke.

 

BS: Vilket var ditt första professionella åtagande som översättare?

 

JHS: Jag tror att det var 1988, två år efter min debut, en roman av Hervé Guibert, på franska: Blinda. Den är nuförtiden svår att få tag på. En sorts kultbok som vissa samlare tydligen är beredda att betala uppemot tusen kronor för på antikvariaten. Jag äger själv bara ett enda exemplar. Den handlar om blinda ungdomar på ett blindinstitut. Guibert dog i AIDS. Han hade haft en relation med Foucault. Anders Bodegård översatte senare Till vännen som inte räddade mitt liv.

 

BS: Hur många översättningsarbeten har du gjort? Hur många böcker har du givit ut?

 

JHS: Romaner har jag översatt fyra stycken, det är inte så mycket, och en novellsamling, många pjäser, filmmanus och en hel massa dikter och noveller - sammanlagt säkert fyrtio till femtio olika personers texter.

 

BS: Vilken översättning är du mest nöjd med? Är du överhuvud-taget en människa som blir nöjd?

 

JHS: Ja, jättenöjd, men jättemissnöjd, efter ett tag. Jag är oftast mest nöjd med det senaste jag gjort. Nikos Gatsos. Olga Tokarczuk.

 

BS: De grekiska diktöversättningarna; Nikos Gatosos, som jag frågade dig om jag fick publicera i Lyrikvännen (2/04)...och du gav förslaget att översätta lika många till, så att vi kunde publicera en svit dikter. Det var mycket nära deadline, du arbetade intensivt med dem och de blev otroligt bra.

 

JHS: Tack. Ibland kan jag tänka: Hur ska jag klara detta? Jag tar en rad i taget och långsamt arbetar man sig in i texten och knäcker koden med tiden. Det är en helt annan process när man skriver själv... man tar ett blankt papper...

 

BS: De böcker, romaner du skrivit har tillkommit genom möten med människor, vet jag du har sagt. Det tycker jag är så grundläggande intressant. Är det på liknande sätt med dina översättningar?

 

JHS: Guibert träffade jag aldrig. Jag har översatt mycket av människor som är döda för länge sedan. Det var intressant att träffa henne, Olga. I Grekland har jag lärt känna många jag blivit nyfiken på och jag vill gärna översätta dem. Förresten, det var inte Guibert som var mitt första översättningsuppdrag...det var Ulf Eriksson. Fem dikter till danska, publicerade 1986 i tidskriften Den Blå Port. Jag fick höra att översättningarna var kongeniala. De är det enda jag översatt till ett annat språk.

 

BS: Nu till det numerära. För mig är det väldigt intressant vilka språk du kan. Att du behärskar ett flertal, det tycker jag är direkt upphetsande. Språkkunskaper tillhör de yppersta av kunskaper.

 

JHS: Danska är mitt modersmål. Det finns en dansk härinne. Jag är utlänning i mitt eget språk. Franskan som jag har pluggat, grammatiskt, på olika språknivåer och slitit med: Den har lite att göra med att vara koncipierad i Montpellier, det lilla medelhavsaktiga jag har i mig. Lyckan efter 1 år i Paris, att åka till Italien, och tala min glada pigeon-italienska. I Frankrike blev kyparen irriterad om man inte förstod. Det dög inte med köksfranska. Om min polska: Det gör väl inget om jag säger lite fel - jag blir förstådd.

Tjeckiskan kom med av bara farten. Fast även om jag översatt flera noveller från tjeckiskan så har jag tappat mycket av det språket. På tio polacker träffar man bara en tjeck. Grekiskan har tagit en alltmer dominerande plats. Det är min hustru Ann-Margarets modersmål. Jag talar grekiska dagligen och har mycket grekiskt umgänge. Nyligen var jag tillbaka i Paris under en månad, på Centre Culturel Suédois. De första dagarna kändes det trögt, sen kom språket igång. Min franska har blivit lite granna undanknuffad.

Om tyskan: Jag bör helst ha druckit ett par öl... Om en fest höll på att bli lite tråkig: - Jan Henrik, kan inte du tala lite tyska!

Det tyckte de var jättekul. I Norge leker jag att jag snakker norsk. Jag har översatt från nynorsk och från vanlig norska, det är skriven danska. Men jag tycker ändå inte jag kan säga att jag pratar norska..

 

BS: Finns det något språk du inte kan, men vill lära dig?

 

JHS: Ryska, italienska, spanska och arabiska. Ett eller två språk kommer jag att lära mig, det vet jag.

 

BS: Känner du då automatiskt också att du kommer att vilja översätta från det språket?

 

JHS: Ja. Det är som en självklar del. Först en människa, sen vill man åka dit. Sen kommer mitt intresse för landet och sen hamnar man där.

 

BS: Är du en språkdomptör?

 

JHS: Någon som tämjer språk och gör dem ofarliga? Å andra sidan finns det tigrar som bitit huvudet av sin domptör.

När min far dog fick jag en hel påse med läroböcker i olika språk. Han hade lärt sig finska, klassisk grekiska och sanskrit i smyg. En gång var han inbjuden till en författarturné i Holland och lärde sig holländska över en dag, med snabbkoll på grammatik och ljudbildning; så hade han det klappat och klart. Folk brukar säga: "Jag har en sådan språkbegåvning, därför kan jag språk." Jag har ingen litteratur vetenskaplig utbildning. Min enda utbildning är att få sången att tala. De flesta är tondöva. De kan grammatiken, men inte sången. Jag kan grekiska så det låter grekiskt. Stig Larsson sa förtjust: "Jag kan semantik om afrikanska, konstiga språk". Där börjar den teoretiska kunskapen som dominerar helt. Men Horace Engdahl har fotografiskt minne och kan många språk, han har lätt för att fånga i tonen. Min morfar hade samma gåva. Han kunde lära sig en forntysk dialekt på tre veckor. Om jag går igenom gamla gloslistor från ett kollegieblock, så upptäcker jag att jag har glömt dem. Men jag känner igen orden: De måste höra till den och den romanen, tänker jag.

 

BS: Hur går det till, när du översätter. Var börjar du?

 

JHS: Man kan börja i mitten när det gäller prosa, för då har författaren ofta fått upp ångan och då blir det lättare att hitta tonen. Man kan också börja lite här och var, leka, prova sig fram. Från danska går det snabbt, där ligger faran i att jag börjar tänka på danska och då smyger det lätt in danismer i översättningen. Sen tar det längre tid med grekiska och polska. Där måste ofta syntaxen göras om och fler ord och uttryck kontrolleras. En sida polsk prosa per dag. Dansk prosa, fem sidor per dag.

 

BS: Thomas Mann lär ha skrivit tre, färdiga romansidor per dag... Läser du boken flera gånger för att sluka innehållet?

 

JHS: Jag går och känner. Jag funderar över sånt jag inte förstått. Idiomatiska uttryck. Sen gör jag anteckningar för hand. Jag skriver med penna, inte på dator. Sen provar jag, lite här och lite där, när jag börjar känna att jag har lite koll på hur det kan låta på svenska. Sedan tycker jag mycket om att översätta på resor, när jag inte har tillgång till ordböcker. Jag sitter på flygplatser, i tågkupéer, på hotellrum och kanske vid havet och översätter för hand. Vissa meningar som blir för svåra hoppar jag över och markerar med streck eller en rad frågetecken i kollegieblocket. Det ser ut ungefär som översättningar av gamla dokument eller gravstenar där vissa delar av texten suddats ut eller ännu inte kunnat tydas av någon. På det sättet kommer jag lättare in i texten. Om man hela tiden sitter och slår i lexikon riskerar det att bli för mycket av textöverföring.

 

BS: Kan du berätta en rolig historia, gärna på ett språk jag inte förstår. Sen får du översätta...

 

Jan Henrik vänder sig lite åt sidan. Han talar med ett lågmält uttryck, fastän det är en rolig historia...

 

JHS: Historien handlar om de intellektuellas ställning. Vet du varför poliserna går tre och tre? En kan läsa, en kan skriva och en är satt att övervaka de intellektuella. Den historien berättades i öststaterna fram till 1989. Efter det ersattes den av en annan version: Varför går poliserna tre och tre i Warzawa? För att de är rädda för att bli nerslagna. Samma historia finns på danska: Varför går poliserna tre och tre? En kan läsa, en kan skriva och den tredje tycker det är kul att umgås med intellektuella.

 

BS: Vad arbetar du med för närvarande?

 

JHS: Jag översätter en irakisk poet, Fawzi Karim, tillsammans med Jasim Mohamed. Jag håller också på att sammanställa en novellantologi med samtida grekiska författare. Min nya roman Drakkvinnan som utspelar sig på en grekisk ö, utkommer i juni och jag har så smått börjat arbeta med ett större skrivprojekt, en sorts porträttgalleri, fast det är oerhört vagt än så länge och det finns ingen som helst brådska med någonting.

 

Klockan har blivit timmarna efter lunchdags, Jan Henrik är på väg. Han verkar kunna konsten att få mycket gjort och att skynda sig utan att börja stressa.