I den idylliska eran och efter -- Om poeten Sture Axelsson - Per Helge

I den idylliska eran - och efter - om poeten Sture Axelsson

Av Per Helge

 

 

OPoeten Sture Axelson (1913-1976) har kallats idylliker, en beteckning som sällan brukar användas som beröm. Sant är att han, särskilt i sina tidiga dikter, som få visade upp en känsla för det ljusa, sommarlätta, för vindens gång i gräsen längs vägkanterna över den östgötska slätten, för nattens svävningar och svartblå horisonter. Dikten Barnslig visa, från samlingen Och plötsligt är det kväll, (1948), kan rent av läsas som urtypen för en idyll, hör bara:

 

Himlen blå med vita klutar,

stugan röd med vita knutar.

Flaggan hissad högt på stång,

humlesurr och fågelsång.

 

Gården krattad. I rabatten

solar sig den lata katten.

Makligt går kring gård och grind

vackert väders västanvind.

 

Snabbt genomlästa kan Axelsons diktsamlingar tyckas beskriva en jämn kurva från den här hållningen mot en gradvis mer sammansatt, strävare poesi, där ironin blev hans viktigaste verktyg för att klä av samtiden dess falska dräkt och läsarna deras illusioner. Så enkelt är det inte riktigt. De ljusa dikterna ser ofta igenom idyllen, mot ett bortom där skuggorna och förgängligheten anas, som en förutsättning. Axelsons dikter hade siktats genom många filter; inte bara den egna stränga blickens utan kanske främst den klassiska romerska poesins. Där fann han många av sina riktmärken och ideal. Och i hans senare, för all del också betydligt strävare dikter, fanns rum för ögonblick av balans och avspänd vila.

 

Författarskapet, nog så undanskymt medan det pågick, äger i all sin stillsamhet och brist på dramatiska gester en konstnärlig halt som förtjänar ett betydligt bättre öde än den närmast totala glömskans. Sture Axelson utgav, med början 1938 och final 1975 tolv diktsamlingar, därtill fyra romaner och flera översättningar, bland annat av moderna italienska poeter som Montale och Quasimodo.

 

Axelson hade disputerat på en avhandling om Claudius Claudianus, en av de mindre kända romerska poeterna, och verkade i sin hemstad Norrköping som lektor i latin, till dess att ledgångsreumatism i kombination med nervsjukdomen polyneurit gjorde honom rullstolsbunden och tvingade honom att lämna lärartjänsten. De sista åren var han i det närmaste totalförlamad.

 

I den, gradvis allt svårare, belägenheten förhöll han sig i sina senare dikter stoiskt till både ljusare och mörkare sidor av tillvaron. En lång period av uppehåll i poesiutgivningen, mellan 1952 och 1965, markerar en tydlig gräns. Diktsamlingarnas titlar förändrades, från tidiga böcker som Vägarna på slätten, Sommaren är kort, Lyktor om aftonen, till de senare I kollisionens ögonblick, Nio nattstycken, Bergsklättring. Formellt övergav han så gott som helt de tidiga dikternas traditionella, bundna, nästan visartade form. Den idylliska eran var över, vilket framgår av följande dikt, ur

 

 

DEN IDYLLISKA ERAN

 

 

Den idylliska eran är redan passerad.

Ingen vet längre vad som är medelpunkt

eller periferi.

Cirkeln är visserligen fortfarande rund

men medelpunkten har förflyttat sig från mitten.

 

Meddelandena

från en tidigare teleprinter

är redan föråldrade.

 

Vindarnas hastighet ökar

i utkanten av det ännu okända.

 

Sommaren är redan annorlunda.

Andra hjortar

betar i bortglömda år.

 

Någon passerar i den gyllene mångatan.

 

 

Hans intresse för dagens och tidens frågor fick större plats, världen kom närmare, vägdes på en hyperkänslig våg av överseende skepsis och fångades i pregnanta, täta formuleringar. Han skrev dikter om supraledningar, politiska toppmöten och om dammkatastrofer, men också om mindre, kommunala begivenheter. En av hans sena samlingar heter Nyheter från Norrköping och har ett kort, lite retsamt men mycket talande förord: "Är detta nyheter från Norrköping, undrar kanske någon besviken och förtörnad läsare. Ja, säger jag. Detta är nyheter från Norrköping. Kanske är det också nyheter från Stockholm, Luleå, Lund, Valparaiso eller Nairobi. Kanske är det inga nyheter alls. Sedd ur det mindre perspektivet är jorden ganska gammal."

 

Då och då men maskerat återkom han till sin avskurenhet och isolering. I den nyss nämnda samlingen finns den långa dikten Förtroendes ord från ett långwarigt sjukläger, som utgår från och identifierar sig med lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén, med vars livsöde i det sena 1700-talets Norrköping Axelsons eget nästan i detalj överensstämde.

 

"Detta kan också vara ett hantverk, / legitimt som månget annat: / att sammanbinda flyktens trådar / i de långa minuternas natt." kunde han mer oförblommerat utbrista i en kort dikt. "Men alla våra kanaldrömmar / genomkorsar / ännu landskapet." i en annan.

 

Och i den dikt - den är också titeldikt - som avslutar samlingen Bergsklättrare, den sista Sture Axelson gav ut, återkommer temat vackert och avklarnat. Där berättas om världsberömda bergsklättrare med linor och krampor som emellanåt, utan föregående varning, "störtar som tunga stenar ned i den djupa dalen". Mot detta ställs en annan situation: "Men utan all utrustning / bestiger stundom den lame / de stulna sekundernas toppar. / Mera fågellikt är hans fall."

 

Både ljus dröm och mörk verklighet, idyllens lockelse och klarsynens hårdare stål finns i rikt mått och ständig blandning i det här författarskapet, som sannerligen inte förlorat sin aktualitet. Sture Axelsons diktsamlingar är inte särskilt svåra att hitta på antikvariaten, och för den som föredrar en mer koncentrerad form finns två urval att tillgå, båda sammanställda av poeten själv: Blåsten bläddrar i bladen, (1964), och Förtroendes ord, (1976), samma år som han gick bort.

 

Per Helge är poet och författare