Längtan - Gabriela Melinescu

Längtan

 

Jag promenerade omkring tills kaféerna öppnade.

Kände i magen hur fiskstjärtfenor liksom kittlade mig.

Något som uppväckte nerverna i mig och drev känslorna till sin spets.

Tänkte på min längtan som en nervsjukdom som drabbat mig redan i barndomen.

Kärleken är allvarlig. Ett högt krav. Ibland verkar den som en fars.

Den kan också vara mycket komisk.

Om jag kunde se mitt hjärta, tala med det.

 

I kaféet, ensam vid ett stort bord. Foujitas album håller mig sällskap.

Japanernas tro på katter: En katt är värdigare än en vän.

Jag bläddar i albumet, stannar länge med ögonen stirrande på bilden: "Porträtt med knepig katt".

Ren ömhet - katten tittar på

Foujita, leende - men man ser också en vass kattand. Ömheten är inte söt!

Kattens kropp vidrör målarens vänstra sida, även vänsterkinden med silkesmjuk päls.

På bordet är allt förberett för teckning.

Man ser en tuschsten, penslar, pennor och en lampa.

På en vägg ett tecknat kvinnohuvud. På golvet magiska föremål: Cigaretter, Gauloises Bleu och många otecknade blad.

Målarens ansikte är klart - han tittar rakt in i betraktarens ögon, hans mustasch är klippt i form av ett M,

genom hans gammalmodiga glasögon ser man ett par vackra japanska svarta ögon liksom glansiga skalbagar.

Foujita bosatte sig för länge sen i Paris och blev så småningom berömd i Montparnasse.

 

Hans svarta hår är klippt á la chienne - liksom ryska bönders.

Han brukade alltid klippa sig själv och sydde också själv sina egna enkla, eleganta kläder.

Jag föreställer mig att jag är Foujita - mitt dolda jag som ger mig tårar i ögonen.

Kärleken är en ursäkt för avsmaken över att finnas.

En exceptionell situation - att vara förälskad i en annan än i sig själv.

Kärlek betyder tron på något som är evigt.

Men inte ens en katt är evig trots att den väcker känslor av evighet.

 

Jag har med mig skisser till kattgravyrer.

Linjerna är musik - kattljud, kattsonater, koral och fuga för fyra händer!

Men utan kattlukt, utan kattkyssar.

Bara dagen som stirrar på mig med fönstrets gröna ögon.

 

Varför är jag här på kaféet? För att beblanda mig med folk, lyssna på människors röster, glömma?

De som inte älskar sorlar tillsammans som kvittrande sparvar. Säger ingenting till varandra.

Bla, bla, bla. Men "ingenting" är allt för dem. Plötsligt får jag en önskan att skriva en annons i tidningen. Finner inte stilen.

Det är första gången i mitt liv som jag vill göra det. Vill ropa ut min sorg bland fiskarna.

Låta min sorgesång höras i människohavet. Sedan bli spolad av nyheterna som ingenting.

Käraste Kristobaldus, längtar efter dig. Ditt väsen fyller mig med glädje.

Vill ingenting av dig, bara kyssa din fjuniga skugga, vara din fisk.

Du är mig kär, precis som sparvarna som väger några gram.

Jag har skapat dig av misstag, var inte uppmärksam - tittade på dig

när du lovspann till intet. Det osynliga liksom rörde det synliga.

Jag är skyldig dig min besvärande längtan.

 

En okänd man närmade sig mitt bord - lite fräck eller lätt ölberusad.

Han läste över min axel, smålog och sa vänligt:

- Kärleksbekymmer? Varför inte sätta in en annons i en tidning,

utlova belöning till den som hittar katten?

Så resonerar en människa med fötterna på jorden. Jag blev stum

av skam. Han gick till sitt bord, tog en tidning, kom tillbaka,

lade tidningen på mitt bord med orden: Lycka till!

Jag rörde inte tidningen förrän mannen gav sig iväg,

utan att titta på mig.

 

Så bläddrade jag ivrigt för att finna en lämplig rubrik.

De flesta passade inte alls. "Säljes", Köpes", "Bytes", "Lediga platser".

Inte "Personligt" heller.

Till exempel: Ungdomlig äldre dam. Varmhjärtad, god ekonomi,

söker bekantskap med herre." Jag log. Jag är stark av min egen kraft.

Jag visste redan att det inte räcker att älska utan att göra sig älskad.

Till slut härmade jag annonsernas stil:

"Min älskade katt, hankatt (stjärna på bröstet, en spinnande

lovsjungande katt) har sprungit ifrån mig. Hjälp mig

att få honom tillbaka. Hittelön. Förtvivlad husse och matte."

Utmärkt! Lagom rörande och hittelönen som morot!

 

Hemma på kvällen. Min längtan förvandlades till lust att teckna.

Tecknade oavbrutet på stora papper, på flygelns rödmörka lock.

Mina händer som skridskoåkare på is. Ren akrobatik med

två händer växlande mellan varandra, ofta dansande tillsammans,

med en känsla att penna och hand är ett. Linjerna är som

trådar - jag själv en spindel som kastar sin tråd från en punkt

till en annan - skapande vävnad, sitt nät. Pennan är svärd,

pil, flod, våg, tanke. Linjerna kan bygga alla former av en

annan verklighet. Under tecknandet befinner jag mig liksom på

ett dimmigt plan.

 

Telefonen ringde och jag fick en känsla av att jag kom tillbaka

från en annan värld. Det var Rocco som ville träffa mig.

Overkligt, tänkte jag. Benoit hade givit honom mitt

telefonnummer. Benoit hade fått det från Vendela som hade rest...

- Hade hon rest med Benoit, frågade jag.

- Vet ej, svarade Rocco, hon reste kanske med sin katt...

Jag lade på luren, släckte lampan, lade mig i sängen,

tänkte i mörkret. Jag tittade i taket och såg virvlande

salt och peppar, flytande skuggfigurer - såg Kristobaldus ihoprullad

i min säng, spinnande på en stol, sittande på fönsterbrädet,

drömmande i fjäran, såg honom leka med min fläta, vilande

på min axel, såg i ett ögonblick hela vårt korta liv tillsammans.

Blev sjuk av längtan igen.

 

Men: "Quis fallere possit amantem?" (Vem kan lura en älskande?)

Mellan Dig och Mig - varelserna - rörliga och orörliga - osynligt pansar.

Men vad är det som fyller mig med längtan? Det är människor och djur.

Längtan - ett sätt att ge namn åt otillgängligheten - åt en imaginär älskare, med skiftande identitet, ibland med namn av verkliga personer.

En form av självironi.