Om Tasos Livaditis - Irene Larsson

Tasos Livaditis föddes i Athen 1922, hans barndom var en ständig inspirationskälla för hans diktning. Livaditis tillhör den första efterkrigsgenerationen i grekisk litteratur och anses vara en av dess mest betydande poeter. Denna generation brukar också kallas piites tis ittas, nederlagets poeter, därför att de tillhörde de radikala krafter som under andra världskriget besegrade nazism och fascism och befriade Grekland. Men dessa krafter krossades av engelsmännen i decemberinvasionen 1944, stödd av de grekiska samarbetsmännen. Fascismen triumferade i Grekland och de som befriat landet hamnade i fängelser och på deportationsöar, samtidigt som ett inbördeskrig bröt ut, vilket pågick till 1949. Livaditis som anslutit sig till Nationella befrielsefronten EAM, den politiska organisation som tillsammans med folkarmén ELAS varit ledande i motståndskampen, straffades hårt för sitt engagemang.

 

Åren 1948-1952 förvisades han till djävulsöarna Ai-Stratis och Makronisos - Makronisos var känt som Greklands Dachau. Åren av förvisning blev dock oerhört kreativa. Rakt under näsan på torterarna skrev han sina första båda diktsamlingar Strid vid nattens ände och Denna stjärna är för oss alla som utgavs i separata volymer 1952. Deras stilistiska klarhet, det originella bildspråket och det humanistiska budskapet väckte stor genklang.

 

Hela Livaditis produktion med undantag av berättelsesamlingen Pendyl omfattar tjugo diktsamlingar utgivna i tre stora samlingsvolymer. Av diktsamlingarna vill jag särskilt nämna den långa sviten Det blåser vid världens korsvägar (1953), vars pacifistiska bud-skap retade makteliten i Athen så till den grad att diktaren åtalades för "antinationella ideer". Men efter en tragikomisk rättegång som bevistades av många av dåtidens kulturpersonligheter frikändes han.

 

I början av 1960-talet började han samarbeta med kompositören Mikis Theodorakis - de hade varit förvisade till Makronisos tillsammans. Så tillkom en rad sånger som de framförde på konserter både i Athen och i andra grekiska städer.

 

1967 tog en militärjunta makten i Grekland och Livaditis blev arbetslös. Han hade varit fast anställd som litteraturkritiker i vänstertidningen Avji, men den förbjöds av överstarna redan första kuppdagen. Under de sju åren av diktatur drog han sig fram som översättare med olika uppdrag för olika tidningar och tidskrifter.

 

1972 utgav Livaditis diktsamlingen Nattlig besökare, en vattendelare i hans produktion. Barrikadernas lidelefulle poet som i två årtionden besjungit revolutionens uppgång och fall i Grekland ändrade sig med ens och tog sin tillflykt till en djupt religiös, lyrisk sfär. Han började söka Gud, en Gud som är mycket nära men som med sin hermetiska tystnad utgör ett outgrundligt mysterium.

 

Gudssökandet är mest tydligt i Den blinde med lyktan (1983), den anses som höjdpunkten i hans lyriska produktion. Ur denna har jag hämtat de dikter som publiceras här i PS.

Tasos Livaditis dök upp på svenska första gången i Ord och Bild (4/1968), tolkningen gjord av Kostis Papakongos och Ingemar Rhedin. Livaditis blev också ett av namnen i antologin Denna stjärna är för oss alla (1979), uppkallad efter en av hans dikter, i tolkning av Sun Axelsson och Christos Papas.

Livaditis sista diktsamling Höstens manuskript utkom 1990, två år efter hans död. Han avled sextiosex år gammal under en hjärtoperation och ligger begravd på Första kyrkogården i Athen.

 

 

 

 

Tasos Livaditis Prosadikter Ur Den blinde med lyktan

 

 

 

SVAG MUSIK

 

Till slut fanns det inte en natt då jag inte skrev några ord också om oss på den immiga rutan, bokstäverna försvinner snabbt, vem minns oss, många av kamraterna är döda, andra har gått förlorade mer än slutgiltigt, vi som överlevt vandrar vid sidan om, med klockan stannad i en annan tid (därför åldras vi också så smärtsamt) - och bara ibland när vi villrådigt rättar till hatten, hörs svag musik från gamla slitna bedrifter - och vi är för stolta för att göra oss bättre hörda. Tystnad. Folk har fläckat ner oss men Historiens namnlöshet skall bevara vår skönhet intakt.

 

 

 

GODA NYHETER

 

Jag var mycket trött, lemlästad i en mystisk olycka som antingen hade skett eller någon gång skulle ske (det är lätt att ta fel på tid), jag rusade alltså i väg för att rädda mänskligheten och trampade på dem som fanns intill, jag skrev mitt namn på väggarna för att kanske bli ihågkommen och sedan vände jag tillbaka och strök ut det för att inte ha något att luta mig mot eller också kastade jag småslantar åt de fattiga, det är bra med välgörenhet, den ger träning åt handen - och när jag minns den tiden i mitt liv vill jag hellre sova men hur? för djävulen kommer och kräver mig på hyran som jag inte har betalt, då går jag till sjukhuset, men jag vet för mycket så de kastar ut mig, då stiger jag in i ett gammalt ruckel till hus och för en liten summa pengar får jag en säng att sträcka ut mig på och så väntar jag på nyheter från Babylon...

 

 

VERK OCH DAGAR

 

Men ändå, ingen har ännu kunnat gissa sig till slutet - det var skymning minns jag, den tid på dagen som ger löfte om Gud och varslar om bödeln, för övrigt var jag nedtyngd av det gåtfulla med min börd, jag menar att mina föräldrar var dödliga medan jag själv hade andra avsikter och om hösten sjöng stupröret likt en avskuren strupe eller vem har inte bränt händerna i denna världens eld - men man kan undra varför jag sov med telefonkatalogen i famnen, den förrådde ju mina principer, ja, också den var ett löfte om mindre ensamhet, ett rov från den eviga anonymiteten - tills det dagades och det kom en ny plåga för att rädda mig undan den gamla.

 

 

 

AVLÄGSNA LJUD

 

Jag satt ensam på min kammare och led fruktansvärt, för i grund och botten är jag ingenting - natten föll och staden ylade som en döende hund under broarna, men varför talar regnet alltid till oss om en oundviklig resa - och de där människorna på gatan eller på caféet som är fullständigt okända för dig men ändå påminner dig om något, var lärde du känna dem? kanske bland barndomens spöken eller också bakom gardinerna under mycket sorgsna kvällar, sedan gick många år, livet förändrades och bara jag envisades med att övervintra med gamla tidningar under kavajen (så blev jag nära bekant med det som hände), ibland ville jag ta livet av mig, så vackert blev allt med ens, medan bruset från evigheten hördes på håll och på ännu längre avstånd pappas hosta ur det förflutna...

 

 

 

RÄTT RIKTNING

Till minne av mina bröder Dinos, Mimis och Alekos

 

Och eftersom min ekonomi blev allt skralare började jag bli uppfinningsrik: jag gick till exempel ner i källaren där det fanns en trasig gammal klocka, satte den på den mest kritiska tidpunkten och väntade - och Gud ske lov, jag hade aldrig fel, sedan gick jag stolt till restaurangen, där ångan från kastrullerna fyllde mig med kristliga tankar, där trängdes småfolket, fyllgubbar med tillbucklade hattar, ord som var sagda tusen gånger förr likt årstiderna, tills jag slutligen rusig och yr slog följe med en av mina döda och därför alltid hittade hem...

 

 

REDOGÖRELSE

 

O jag har gått otaliga vägar, avlägsna löften (min ungdoms dagar var är ni!) - luften skälver av eviga avsked, i varje ögonblick går du i närkamp med det som sker, i varje ålder väntar ett annat liv och någon tid att lära känna det har du inte, invecklade saker, intriger, gåtfullheter, handlingar som i åratal låg i mörker och kom i dagen först när det var för sent för allt, handskakningar lika utstuderade som brott, vindflöjlar som de drunknades armar och skräcken som slår dig i ansiktet med en nyckel - glömskan vinner på dig allt mer.

Och plötsligt när solen går ner bakom horisonten står du andaktsfullt i gathörnet, medan kyrkklockorna långt borta återställer dagen.

 

 

I tolkning av Iréne Larsson. Irène Larsson är bibliotekarie och översättare från nygrekiska.