Tre dikter av Brian Johnstone - Boel Schenlaer

Brian Johnstone, född i Edinburgh 1950. Bosatt i Fife sedan 1969. Sedan han återvände till poesin i slutet av 80-talet har han givit tre dikt-samlingar och blivit översatt till ett flertal språk, bland andra polska och grekiska. Festivaldirektör sedan 2001 för StAnza, Skottlands årliga poesifestival, i St Andrews.

I tolking av Boel Schenlaer.

 

 

Avskilt liv

 

Dånet som mattas när bilar sveper över bron

vindens lystna slag mot rutan

sammansvärjer tankarna i en riktning:

 

du är på väg. En natt som vilken som helst

då, innan du korsade gatan, i väntan på den hiss

du tagit dit upp, i åratal. Jag såg dig gå,

 

i tanken de uppdelade rovbytena, nerplockade

avbilder, fotografier tagna ur sina ramar,

som jag senare, i källaren, bröt sönder. De bilder

 

jag behöll, begravde jag under ytan av mina dagar

under passen, dörrnycklar, flygbiljetter,

under ärren.

 

Vävnaden läker, sammanfattar. Sinnenas väv

lagar sig själv. Jag lyssnar, väntar i gathörnet,

undrar; vad var det för ljud?

 

 

En utväg

 

Han kommer att stå på bron, halvt dold

i regndimman. Där nere, möjligen flod,

järnväg, kanal. I vilket fall, hårt grepp kring

stål, eller vattnets blanka omfamning.

 

Du kanske passerar honom, rastande hunden

en annan väg än vanligt, sent, när krogen är stängd.

Han kommer att vända sig bort. Hunden, nyfiken,

kanske nosar på hans fåll, inte mer än så.

 

Du ser nog inte hans fingrar, halvt gömda under ärmen,

blödande mot räcket, inte heller hur han ryggar tillbaka

för varje andetag

men notera, jämsides, motviljan

i hans ögon. Det vill säga, om du alls lägger märke till honom.

 

Och allt du kommer att känna till är en notis

i tidningen, knappt läst före morgondagens frukost

en skrapning i brons murverk och där nere

löven, ruttnande vid vägkanten; oron.

 

 

Vild vitlök

 

Tystnaden återskapar sig själv

i dessa skogars fräna dofter

 

kräver sin närvaro

i djupet av lukterna, det myskanfrätta gröna

 

vi pulvriserar med lädret beträtt,

drar den runt omkring oss

 

likt hud. Varför skulle vi för vart år

glömma vitlökens

 

arrende i sin fosterjord,

dess droit-de-seigneur utövad

 

i mörkret? Vi sjunker lika djupt

som den, i det förflutnas årstider

 

i lövmull, i daggmaskhögar.

Myllan tar form under våra fötter.

 

Vi låter stillheten andas,

generationers smak, frön i våra lungor.