Post Scriptum 2011 - April 5

Nikola Madzirov, f. 1973 i Strumica, Makedonien.

Poet, essäist, översättare. Hans poesi är översatt till 31 språk och han är mottagare av ett flertal prestigefyllda litteraturpriser, bland andra Miladinov Brothers och Aco Karamanov. Han har deltagit i internationella skrivarprogram i Iowa, Berlin, Wien och Graz, för att nämna några.

Han deltog i Södermalms Poesifestival i oktober 2010.

 

 

 

Jag levde i utkanten av staden

som en gatlykta som ingen någonsin

byter lampa på.

Spindelväv höll ihop väggarna,

och svetten våra händer.

I de vittrande klumpigt byggda väggarna

gömde jag min nallebjörn,

för att rädda honom från drömmen.

 

Dag och natt återupplivade jag tröskeln

och återvände liksom ett bi som

alltid kommer tillbaka till den föregående blomman.

Det var stilla när jag gick hemifrån:

det bitna äpplet hade inte mörknat,

på kuvertet var ett frimärke med ett gammalt övergivet hus.

 

Sedan födseln har jag rört mig mot tysta platser

och under mig har tomheter fått fäste

likt snö som inte vet om den tillhör

jorden eller luften.

 

 

SKUGGORNA GÅR FÖRBI OSS

 

 

En dag kommer vi att mötas,

som en pappersbåt och

en vattenmelon som kyls i floden.

Världens oro kommer

att vara med oss. Med handflatorna

förmörkar vi solen och med

lyktor närmar vi oss varandra.

 

En dag skall vinden inte

ändra riktning.

Björken skall skicka löv

i våra skor vid tröskeln.

Vargarna kommer att ge sig på

vår oskuld.

Fjärilarna ska lämna sitt stoft

på våra kinder.

 

Varje morgon kommer en gammal kvinna

att berätta om oss i väntrummet.

Även det jag säger

har redan sagts: vi väntar på vinden

som två flaggor vid en gränsövergång.

 

En dag kommer alla skuggor

gå förbi oss.

 

 

VISARNA PÅ URET

 

 

Ärv barndomen

från fotoalbumen.

Överför tystnaden

som vidgar sig och drar sig samman

som en fågelflock i flykt.

Håll fast

den ojämna snöbollen

och dropparna som strömmar

ner längs livets lina.

Säg bönen

genom förslutna läppar -

orden är frön som faller i en blomkruka.

 

Tigandet lärs i livmodern.

 

Försök att födas

likt den stora visaren efter midnatt

och sekunderna går genast om dig.

 

 

 

INNAN VI FÖDDES

 

 

Gatorna var asfalterade

innan vi föddes

och alla stjärntecken var redan fullbordade.

Löven förmultnade

vid trottoarkanten,

silvret blånade

på arbetarnas hud,

någons ben växte under

hela sömnens längd.

 

Europa höll på att enas

innan vi föddes och

en flickas hår spreds

stillsamt ut

över havsytan.

 

 

EFTER OSS

 

 

En dag kommer någon för att vika ihop våra filtar

och skicka dem till kemtvätten

för att få ut det sista kornet salt,

öppna våra brev och sortera dem i datumordning

i stället för att sortera dem efter innehåll.

 

En dag kommer någon att möblera om i rummet

liksom schackpjäser i början av ett nytt spel,

öppna den gamla skolådan

där vi sparar de lossnade pyjamasknapparna,

de halvt tömda batterierna och svälten.

 

En dag kommer smärtan att komma tillbaka i ryggen

av tyngden av hotellnycklar och misstänksamheten

hos receptionisten när han ger oss fjärrkontrollen.

 

Främmandes medömkan kommer att följa oss

som månen efter ett vilset barn.

 

 

JAG VET INTE

 

 

Långt borta är alla hus som jag drömmer om

långt borta är min mors ljud som

kallar mig till kvällsmat,

men jag springer mot vetefälten.

 

Vi är fjärran som

bollen som missar målet

och flyr mot himlen, vi lever

liksom en termometer som är exakt

bara när vi kastar ett öga på den.

 

Den fjärran verkligheten frågar ut mig varje dag,

som en främmande resenär som väcker mig på halva vägen

med frågan "är det den här bussen?",

och jag säger "ja" men menar "jag vet inte",

jag vet inte var dina förfäders städer finns,

städer som vill lämna alla upptäckta sjukdomar

och böner.

 

Jag drömmer om huset på vår längtans kulle,

att se hur havets vågor ritar ett kardiogram på våra fall och kärlek,

hur människorna tror för att inte drunkna

och stegar sig fram för att inte bli bortglömda.

 

Borta är alla skjul där vi gömde oss för regnet

och för de döende rådjurens smärta inför ögonen på jägarna,

mer ensamma än hungriga.

 

Det fjärran ögonblicket ställer varje dag samma fråga

"är det det här som är fönstret?" "är det det här som är livet",

och jag säger "ja", men menar "jag vet inte",

jag vet inte när fåglarna kommer att börja tala

utan att säga "himmel".

 

 

NÄR TIDEN STANNAR

 

 

Vi är rester av ett annat sekel.

 

Därför kan jag varken

tala om hemmet, eller om döden

eller förberedda smärtor.

 

Ingen som gräver på måfå

har hittills hittat väggen mellan oss

och kylan i benen

i lämningarna från alla dessa sekler.

 

När tiden stannar,

då kommer vi att prata om sanningen

och då kommer eldflugorna att göra stjärntecken

på våra pannor.

 

Inte en enda falskt profet

har förutspått glaskrosset

eller att två handflator möts -

två stora sanningar från vilka

klart vatten rinner.

 

Vi är rester av ett annat sekel.

Liksom vargar i den eviga skuldens sikte

drar vi oss tillbaka

till den tama ensamhetens landskap.

 

 

 

SÄTT ATT VARA

 

 

Alltför många uppgångar och fall

har aldrig blivit registrerade i de böcker

som bränns i vanliga krig.

Har någon noterat att smulor som kastas

från ett fönster faller fortare än

snöflingor, att vattenfallen bara är

offer för sitt namn? Om kungadömens

och epokers fall skrivs det, men inte om

den gamling som tittar på en leksak som

blivit uppgrävd av en grävskopa.

Trafikljus kan inte stoppa tiden

och vår osäkerhet är bara ett sätt

för hemligheter att existera.

Rädslan finns i fjärran

när sotet delas från gnistorna

som flyger mot himlen,

men ingen har hittills skrivit

något traktat om ljusets rök

som smälter in i natten,

eller om dropparna av vax

som hårdnar på våra skor:

alla talar om flamman

som belyser våra ansikten.

 

 

VÄRLDENS SKUGGA PASSERAR ÖVER MITT HJÄRTA

 

 

Jag har inte ens modet hos en flyttad sten.

Du kommer att hitta mig utsträckt på en våt bänk

utanför varje förläggning och arena.

 

Jag är tom som en pung

fylld med luft.

 

Med handflatorna isär och fingrarna ihop

visar jag ett tak.

 

Min frånvaro är en insats

för samtliga berättade historier och påhittade saknader.

 

Jag har ett hjärta genomborrat av ett revben.

Genom mitt blod passerar glasbitar

och några moln gömda bakom vita blodkroppar.

 

Ringen på min handflata har ingen egen skugga

och påminner om solen. Jag har inte ens modet

hos en flyttad stjärna.

 

 

MÅNGA SAKER HÄNDE

 

 

Många saker hände

medan jorden snurrade

runt Guds finger.

 

Högspänningsledningarna frigjorde sig

från stolparna och nu

förbinder de kärlekar.

Dropparna från oceanen

satte sig otåligt på

grottornas väggar.

Blommorna skilde sig

från mineralerna och gav sig iväg

efter lukten.

 

Från bakfickan flög pappersbitar omkring

genom vårt genomskinliga rum:

obetydliga saker

som vi aldrig skulle ha gjort

om de inte vore nedskrivna.

 

 

 

SKILD

 

 

Jag skilde mig själv från varje sanning om ursprungen

till trädstammarna, floderna och städerna.

Jag har ett namn som kommer att bli en gata för avsked

och ett hjärta som syns på röntgenbilder.

Jag skilde mig även från dig, moder till alla himlar

och sorglösa hus.

Nu är mitt blod en flykting som tillhör

flera själar och öppna sår.

Min gud lever i fosforn på en tändsticka,

i askan som har kvar formen av vedträet.

Jag behöver inte världskartan när jag somnar.

Nu täcker skuggan av ett veteax mitt hopp,

och mitt ord är lika värdefullt

som ett gammalt väggur som inte mäter tiden.

Jag skilde mig från mig själv, för att komma till ditt skinn

som luktar honung och vind, till ditt namn

som betyder oro som gör mig lugn,

som öppnar portarna till städerna där jag sover,

men inte lever.

Jag skilde mig från luften, vattnet, elden.

Jorden av vilken jag är skapad

är inbyggd i mitt hem.

 

 

 

I översättning av Miodrag Stankovski

Foto: Unda Arte