Post Scriptum 2011 - Augusti 4

Förord och Tolkningar av Gunnar Gällmo

 

 

En av de olyckor som drabbat Taslima Nasrin är att hon blivit mer känd för sina olyckor än för sitt författarskap. Det tycker jag är synd, för det hon skriver tål att läsas.

På svenska har av henne tidigare, så vitt jag vet, bara utkommit "Lajja" ("Skammen"), som hon själv menar inte är hennes bästa bok; dessutom skrev hon, ironiskt nog, sin internationellt mest spridda bok utan en tanke på internationell spridning, eftersom den tar upp ett lokalt problem i hennes första hemland (den muslimska majoritetens behandling av den hinduiska minoriteten i Bangladesh sedan hinduer rivit en moské i Indien). Denna brist på översättningar kan kanske vara en anledning till att hon inte blivit mer känd i Sverige.

 

En annan anledning kan vara hennes egna bristande språkkunskaper. Hennes modersmål är bengali, och det enda främmande språk hon studerat är engelska, till en nivå som hon själv inte är nöjd med; det är ett språk som hon inte vill skriva på.

Det finns författare som lyckas slå rot i ett nytt land och ett nytt språk - till exempel Joseph Conrad i den engelska litteraturen, eller Theodor Kallifatides i den svenska - men Taslima är inte en av dem. När hon någon gång besöker Sverige är hon visserligen i lagens ögon inte längre flykting eller ens utlänning - hon är svensk medborgare sedan flera år; men den situationen har hon hamnat i av nödtvång (hon behövde ett pass som fungerade bättre än det FN-dokument hon reste på sedan hennes bangladeshiska pass dragits in), hon gillar den inte, och hon skulle ha bytt sitt svenska medborgarskap mot ett indiskt om hon fått lov.

 

De flesta känner Taslimas texter i översättning, i synnerhet till engelska, och engelska språket är starkt i många avseenden - men inte som översättningsspråk; språkstudium är helt enkelt inte lika vanligt i engelskspråkiga miljöer som i till exempel Sverige, och i engelskspråkiga länder är översättningslitteraturen en försvinnande liten del av den årliga utgivningen (mot cirka hälften i Sverige, även om en alltför stod del av den hälften är översatt från ett enda språk); det språk man i EU har svårast att hitta tolkar till lär vara engelskan.

 

En tumregel för litterär översättning är att man helst skall översätta till sitt modersmål, eller till ett språk som man behärskar lika väl som sitt modersmål; men översättningar från bengali till engelska görs nästan alltid åt andra hållet, av sydasiater med bengali som modersmål (och dessutom spreds engelskan i Sydasien under kolonialtiden inte av poeter utan av byråkrater, vilket satt sina spår i den sydasiatiska engelskan). Taslima har själv klagat på att de engelska versionerna av hennes texter inte ligger i nivå med hennes egna originalversioner.

 

Det kan kanske också nämnas att Taslima blivit inte bara svensk, utan också författare på heltid, mer eller mindre mot sin vilja. Hon hade egentligen tänkt sig att - som Gyllensten eller Jersild hos oss - arbeta yrkesmässigt som läkare (hon är yrkesutbildad gynekolog), och skriva på fritiden.

Det visade sig omöjligt i längden. Det hon skrev på fritiden retade nämligen vissa, varför hon från officiellt håll fick ett ultimatum: antingen slutade hon skriva, eller också skulle hon bli av med sin läkarlegitimation. Nu är hon inte den som gillar att bli tystad - eller över huvud taget att man försöker styra henne - så då valde hon pennan (något som till slut ledde till att hon tvingades lämna Bangladesh).

 

Ändå, och trots att hon skrivit både dikter och romaner, betraktar hon sig inte i första hand som skönlitterär författare, utan som fackförfattare och folkbildare. (Inom parentes sagt ett gott skäl att inte, som många gjort, beteckna henne som "en kvinnlig Rushdie". Båda har retat fromlande viktigpettrar, men i övrigt är de väsensskilda som författare och, så vitt jag kan förstå, som människor.)

Slutligen får jag kanske göra en skön själs bekännelse: Jag kan inte bengali; jag har alltså inte kunnat läsa dessa dikter i original, utan bara i en engelsk version som Taslima skickade till mig när vi hade epostkontakt under den tid dikterna beskriver (förutom en av dikterna, där jag också hade tillgång till en direktöversättning från bengali till esperanto).

 

Jag ursäktar mig med att det bästa inte får bli det godas fiende, och att även om en mer kvalificerad översättare vore önskvärd, så är det just nu inte så lätt att hitta en sådan. Jag anser att behovet att göra Taslima synlig som författare får väga tyngre. Hoppas att jag inte hamnat alltför långt från originalet.

Dikterna skrevs när Taslima i början av 2008 satt i ett så kallat "safe house", i praktiken fängelse, i Delhi, officiellt "av säkerhetsskäl" (om för att skydda hennes säkerhet, eller den indiska centralregeringens, är inte helt klart).

 

 

 

FÅNGENS SÅNGER

 

 

Rummet som jag tvingas bo i

 

 

Rummet där jag nu bor har ett stängt fönster.

Jag kan inte öppna det som jag vill.

Framför fönstret hänger en tjock gardin

som jag inte kan föra åt sidan som jag vill.

Jag bor i ett rum nu.

Där kan jag inte öppna dörren som jag vill,

får inte gå över tröskeln.

Jag bor i ett rum

där de enda som också bor

är två sjukliga ödlor på väggen.

Ingen människa, ingenting människolikt, får komma in.

Jag bor i ett rum där jag finner det mycket svårt att andas.

 

Inte ett ljud hörs, om jag inte dunkar huvudet i väggen.

Ingen annan i världen ser, mer än ödlorna.

De ser med vidöppna ögon. Vem vet om de känner smärtan?

Kanske.

Är gråten också deras när jag gråter?

 

Jag bor i ett rum där jag inte vill bo,

ett rum där folkväldet tvingar mig bo i oändliga dagar,

i ett rum i mörker, i ovisshet, med hotet hängande,

i smärta, svårt att andas.

Folkväldet, demokratin, tvingar mig bo

i ett rum där sekularismen tömmer mig på liv,

en droppe i taget,

i ett rum där mitt älskade Indien tvingar mig...

 

Jag vet ej om männen,

de översysselsatta varelserna som ser ut som män,

har några sekunder till övers

för att vända sig mot den livlösa klump

som en dag bärs ut ur rummet,

en rutten, flottig klump, en klump av ben.

 

Blir döden en befriare?

Är det döden som skall göra oss fria,

äntligen fria att gå över tröskeln?

 

Ödlorna stirrar dagen lång.

Kanske blir de också ledsna.

 

Någon skall begrava mig, en man i staten kanske,

insvept i folkväldets flagga, i mitt älskade Indiens jord.

Där skall jag äntligen finna ett hem, ingen tröskel att korsa,

ett hem där det blir mycket lätt att andas.

 

 

Tid

 

 

Irriteras inte längre när jag vaknar tre på natten.

Utan god natts sömn blir dagen inte bra, sägs det.

Spelar roll?

Natt och dag, sak samma för min del.

 

Dag som dag, långt borta, natt verkar som natt.

När dags att sova ligger vaken, rullar hop mig,

pressar in ansiktet.

Allt detta natt och dag, hela tiden, kommer mig inte vid.

När liv och död blir samma sak, kan inte hjälpas.

Vädjar och vädjar, kan inte skilja liv från död.

Kan just nu inte lätt lyfta döden från livet

och lägga den från mig.

 

 

 

Skräck

 

 

Soldater, gevär i händerna, smyger runt mig, åt alla håll.

Jag står mitt ibland dem, vapenlös.

Soldaterna känner mig inte, stirrar på vapenlös kvinna då och då, med konstig blick.

Ingen vet varför jag plötsligt är här.

Smutsig kropp, fläckade kläder, okammat, otvättat hår.

Bojor bär jag inte, men någonstans finns de ännu.

De märker det, de känner det, jag kan inte ta ett enda steg åt ett enda håll om jag vill.

I deras ögon ser jag en skrämmande insikt.

De vet gevären är till för att injaga skräck,

bajonetterna också, kängorna också.

Illa sårade skulle de bli

om de inte kunde injaga skräck.

Jag har inte laga rätt att såra någon.

De kunde skvallra för högre ort

att den här vägrar att låta sig skrämmas,

att hon hela tiden försöker bryta sina bojor.

Från högsta ort skulle säkert ges order

att jag skall hängas.

När dag och klockslag för hängningen bestämts

skulle ge ge mig fiskcurry, hilsa - Bengalens egen fisk - och räkor.

Om jag då säger:

Jag äter inte!

Om jag inte ens suckar vid galgen!

Om jag har mod att inte låta mig skrämmas

ens när snaran läggs på mig!

 

 

Har jag då inte rätt till ett eget land?

 

 

Är jag då sådan brottsling,

sådan fiende till mänskligheten,

att jag inte har rätt till ett eget land?

Så att landet självt

stjäl mitt land

från återstoden av mitt liv?

 

Mitt land, mitt land

piskar mig blint

från norra halvklotet till södra,

från berg till hav och rad på rad av träd.

Blint trevade jag i himlen, på månen, i dimman, i solen,

blint genom gräs, lianer, snår, jord och människor,

för att finna mitt land.

 

När jag till slut tömt ut världen,

för att tömma ut livet,

rörde jag vid hemlandets stränder,

trött och törstig,

blott för att känna trygghet,

hårt uppryckt med roten,

och du kastar bort det lilla vatten jag har i handen

och dömer mig till döden -

vilket namn kan jag ge dig, mitt land?

 

Du står på mitt bröst

som ett väldigt berg,

du stampar på min strupe med kängklädda fötter,

du har stungit ut mina ögon,

du har dragit ut min tunga och slitit den i stycken,

du har piskat mig blodig, brutit båda mina ben,

krossat mina tår, bänt upp min skalle och slevat ur hjärnan.

Du har berövat mig friheten så jag skall dö.

 

Ändå kallar jag dig mitt land,

kallar dig så med oändlig kärlek

En och annan sanning har jag sagt.

Alltså har jag förrått mitt land.

För att ni skall kunna fortsätta

att gå skuldra vid skuldra i lögnares marsch

kallas jag förrädare.

 

Min mänsklighet skall hålla mig vid liv,

manar mig ditt höjda finger.

Vad jag än annat må äga,

eget land äge jag icke.

 

Mitt land, du skar in i mitt hjärta

och hackade ur mitt liv

mitt eget land.

 

 

Frihetsberövad

 

 

Tänk på mig, om du någonsin frihetsberövas,

om dina ben slås i järn.

Om någon går sin väg

efter att ha låst dörren till ditt rum

utifrån, inte inifrån -

tänk på mig.

Ingen i närheten kan höra dig.

Din min är sluten, dina läppar hopsydda.

Du vill tala, men du kan inte.

Eller kanske kan du tala, men ingen hör dig.

Eller kanske hör de, men bryr sig inte.

Tänk på mig!

Som du önskar så förtvivlat

att någon öppnar dörren,

befriar dig från kedjor och stygn,

så önskade jag också.

En månad gick, ingen kom förbi.

De tänkte:

Vem vet vad som sker om dörren öppnas?

Tänk på mig.

När det gör fruktansvärt ont,

tänk på hur även jag hade ont.

Även om man är så försiktig, så försiktig,

kan vem som helst bli frihetsberövad utan vidare, även du.

Du och jag är likadana, ingen skillnad alls.

Du är som jag, väntar också på en man,

mörkret sänker sig, ingen man kommer.

 

 

Några år nu

 

 

Några år nu har jag stått nära döden,

ansikte mot ansikte nästan,

stått stum inför mor, inför far, inför sådana som varit mig kära.

Några år nu har jag inte riktigt vetat

om jag lever eller är död.

Några år nu har gränsen mellan liv och död försvagats

till bara en tråd

som fladdrar i tomrummet.

Några år nu har varelsen inom och utom mig

varit skrämmande och stum,

sista lövet sedan länge fallet från trädet,

våren för alltid borta från dess liv.

Om jag dör i natt, säg inte ett ord,

gräv bara ned en minnesskrift under ett shiuliträd någonstans,

en minnesskrift jag arbetat med några år nu,

en minnesskrift snyggt skriven med vitt bläck på vitt papper.

 

 

Indien

 

(till Sumit Chakrabarty)

 

 

Indien är inte bara Indien.

Redan innan jag föddes

var Indien min historia.

 

Min historia, skuren itu av fiendskaps och tvedräkts dolkar,

andlöst rusande mot okända möjligheter,

med en fruktansvärd spricka i hjärtat.

Historia blodbefläckad, historia som blivit till död.

 

Och detta Indien har givit mig språket,

har gjort mig rik med sin kultur

och med mäktiga drömmar.

 

Detta Indien kan,

om det så vill,

rycka bort min historia från mitt liv,

mitt hemland från min dröm.

 

Men varför skulle jag låta Indien torka ut mig

bara för att hon så vill?

Har inte Indien framfött de ädla själar

som i dag lägger händerna på mina trötta axlar,

på en hjälplös, föräldralös själs övergivna skuldror?

 

Dessa händer, längre än landet, sträckta bortom rum och tid,

skänker mig varm, älskad trygghet mot all värdslig grymhet.

Madanjeet Singh, Mahasweta Devi, Muchukund Dube -

de är mitt hemland i dag,

deras hjärtan mitt sanna land.

 

 

Från Hjärtintensiven till Kalkutta

 

 

Borta från hemmet,

från min kära katt, mina böcker och papper, mina vänner,

borta från livet,

över ansiktet och huvudet ett täcke

som stinker av ovisshet,

ligger dagar i sträck,

ligger jag vet inte var,

på hjärtat gnages och klöses.

 

När sedan hjärtat slutar slå,

den oundvikliga intensiven,

för att på något sätt dra livet tillbaka från branten,

för att få det att skälva igen.

 

Hjärtat vill åter,

den sjuka kroppen vill hem,

åter till katten, till vännerna, till kär beröring.

 

Tanken färdas från Hjärtintensiven till Kalkutta...

Vem vill lyssna till hjärtat?

 

Ute ur intensiven blir hon tillsagd,

med en strängt högtidlig röst som skakar hennes innersta:

Far till ett annat land, lämna detta!

 

Vart kan jag fara?

Ingen annanstans har jag.

När jag dör, begrav mig i denna jord!

Sedan kan ni gräva där och finna mina rötter.

 

Vem vill se in i någonting?

Vem vill ömka en människa som dränks i egna tårar,

som skriker på hjälp?

 

Från intensivvårdsavdelning till landsflykt.

De tvådde sina händer, de höga herrar.

 

Jag stod framför dem med nedböjt huvud, med knäppta händer.

 

 

Ingenmansland

 

 

Om ditt hemland inte ger dig ett hem,

säg mig då vilket land i världen skall ge dig ett hem.

 

Alla länder är ändå rätt lika.

Härskarna ser likadana ut, har samma kynne.

När de förföljer dig, gör de det på samma sätt.

De sticker nålar i dig lika glatt.

När du gråter sitter de framför dig

med ansikten av sten, men dansar inom sig.

De har olika namn, men till och med i mörkret känner du igen dem

när de skriker, när de viskar. deras fotsteg förråder dem.

När de rusar med vinden

talar vinden om vilka de är.

Härskare är ändå härskare.

 

Ju mer du försöker intala dig

att inget hemland tillhör folket,

tillhör dem som älskar det,

dess mer försöker du intala någon att det är ditt,

att du har ingjutit det i ditt hjärta,

att du har målat en karta över det

med ditt arbetes och dina drömmars pensel.

 

Vart skall du fara när härskarna fördriver dig?

Vilket land öppnar porten

för att ge skydd åt den fördrivna?

Hur kan du tro att något land

skall ge dig ett hem?

 

Nu är du ingen,

kanske inte ens människa.

Vad mer har du att mista?

Slit ut världen i det fria och tala om det för den.

Låt den ge dig en fläck att stå på,

att vara ditt hem.

Låt från och med nu

en bit oönskad jord vara din,

en bit som förblir ingenmansland

så snart ett lands gränser stängs.

 

 

Det säkra huset

 

 

Jag tvingas bo i ett hus

av sådant slag att jag inte får säga:

"Jag tycker inte om det",

fast jag skräms av att bo här.

 

Ett sådant säkert hus bor jag i,

där jag tvingas leva och lida

men inte får gråta.

Mina ögon får inte möta andras ögon

på det att min smärta inte må röjas.

I detta hus, var gång då dagen gryr,

dräper min längtan, och innan aftonen sänker sig

sänks de bleka liken ned i gravarna på dess gård.

 

Mina djupa suckar bryter det säkra husets tystnad.

Alla andra ljud är obetydliga i och utanför huset.

Varje natt lägger jag mig i ångest,

och i med samma känslor vaknar jag.

Vaken riktar jag en monolog mot egen skugga.

 

Jag överrumplas när en giftig orm kryper in,

slungar vrede och avsky,

kryper över hela min kropp

och väser:

Bort! Bort över gränsen!

Hyschhysch, fly till fjärran lustigt litet land,

mot de oöverstigliga bergen.

Krypande runt skuggan

kräver ormen:

Försvinn för alltid!

 

Vänner, bed för mig,

för min säkra utgång ur det säkra huset!

Bed för min säkra vistelse

när jag väl är i säkerhet

i ett osäkert hus.

 

 

 

Vi

 

 

I natt for en geckoödla upp ur ingenstans och landade på mig. Sedan kröp den längs övre delen av min kropp och fram till min skuldra, så vidare till huvudet, där den gömde sig i håret. Där satt den och glodde på en annan ödla ett par timmar, och framemot gryningen smög den ned förbi örat och satte sig till slut gränsle över min ryggrad. Den andra ödlan låg raklång på mitt högra ben, två tum nedanför knät ungefär. Hela natten flyttade ingen av dem på sig det minsta. Jag kunde inte få bort dem, så jag gjorde som jag brukar. Jag låg med slutna ögon och räknade tyst baklänges från hundra till ett, helt i onödan. Det fanns inget vettigt skäl.

 

Min säng är en enda röra av smutsiga kläder, använda brickor och skålar med matrester; anteckningsböcker, gamla tidningar som blivit bruna av tefläckar; en eller två kammar med hårstrån kvar; en eller två rispuffar som inte längre har någon spänst; spridda pillerremsor och medicinflaskor; kulspetspennor där bläcket är slut, och så vidare och så vidare.

 

Några dagar har mer än tvåhundra svarta myror, mycket stora, ockuperat min säng. De har omgjordat sina länder för att bygga och bo i min säng. Med tiden får de full makt över mig. De är för små. Hopskrumpnad av fruktan, dag efter dag, har jag själv blivit liten som de. Jag förbluffas över hur de bär sig åt. De uppför klassisk balett på min kropp, men inte en enda gång har någon av dem bitit mig, ens i misshugg. Jag tror de tar för givet att jag också tillhör dem.

 

Kanske är jag säkrare i insekters sällskap än i människors.

 

 

Mitt Bengalen

 

 

Mitt Bengalen finns inte längre.

Mitt Bengalen har vittrat bort.

Hennes kropp har rostat sönder.

Öst och väst har blandats samman.

I dag är hon en röra.

 

Fanatiker svingar sin spira

medan pultroner går ut med böjt huvud.

Ja, denna tidsålder tillhör huvudlösa demoner,

mod och ärlighet har förvisats.

Bengalen hålls i ett hårt grepp

av ränksmidande härskare.

I mitt Bengalen är smickrarna legio.

Liksom de självcentrerade och tröga.

 

Begråter mitt Bengalen tills tårarna tar slut.

Må en dag hennes jord bära frukt.

Må sanna mänskor spira ur hennes jord.

Må det olycksaliga Bengalen bli beboeligt för mänskor.

 

 

 

En begäran

 

 

När jag dör, lämna min kropp

där man dissekerar lik,

i läkarskolans bårhus,

ty jar har svurit att där skänka min dödliga lekamen.

Lämna mig då efter döden i Kalkutta.

Staden har valt att förneka mig i livet.

Skall hon ta emot mig efter döden?

 

 

Inte min stad

 

 

Detta är inte en stad av det slag

jag en gång kallade min.

Staden tillhör politiska rävar,

samvetslösa köpmän,

hallickar,

slödder,

våldtäktsmän -

det här kan inte vara min stad.

 

Staden tillhör de stumma vittnena

till mord och våldtäkt,

men inte mig.

Staden tillhör hycklarna,

låtsas likgiltig inför anblicken av de utarmade,

inför slum och tiggare

som ligger och dör på de rikas avenyer.

 

Detta är eskapisternas stad,

deras som vid minsta tecken på fara

snabbt slår till reträtt.

 

Detta är spökenas stad.

De sitter stoiskt på orättvisans högar.

Här lägger de ut texten

om hur det är med livet efter döden.

 

Detta är siarnas stad,

självupphöjelsens ombuds,

opportunisternas.

 

Jag kan aldrig kalla den min egen stad, aldrig.

Lögnare, bedragare, skenheligt folk

finns här i överflöd.

 

I denna stad är vi en handfull män och kvinnor

väpnade med logik och fria tankar,

en röst mot orättvisan,

levande i klappande hjärtan.

 

Några av min fångenskaps godbitar.

 

Att bada

 

 

Dag efter dag badar jag inte.

Månaderna går, stanken står ur kroppen.

Ändå känner jag inget behov av att bada.

Varför skulle jag det? Vad tjänar det till med ett bad?

En oförklarlig likgiltighet för bad uppslukar mig.

 

 

 

Att välja

 

 

En man kommer

tre gånger om dagen

för att ge mig mat.

Spelar föga roll

om jag finner den god eller inte.

Svälja måste jag.

 

Om jag kunde leva utan att äta!

Då kunde jag ha sagt dem:

Ge mig vad ni vill,

bara inte det som kallas mat!

 

 

Att sova

 

 

Innan jag vaggar mig själv till sömns

lider jag av ständig fobi:

om något djävulskt händer mig...

Om jag aldrig vaknar mer!

Om jag somnar

vaknar jag, uppskrämd, gång på gång,

som om jag lede av sömnapné.

Jag ser mig omkring och funderar:

Är detta mitt eget sovrum?

Nej, detta är inte det rum jag äger.

 

Förvisningen är bara en mardröm.

Den verkar inte verklig.

Så länge jag är vaken på dagen

rider mig landsflykten som en mara.

Sov!

Jag skräms av dig

att du skall förånga mitt bräckliga luftslott.

 

 

Att röra sig

 

 

Rummet jag bor i är rektangulärt.

Fången mellan dess fyra väggar

går jag bara från hörn till hörn.

Om jag alls är så ivrig att gå;

order uppifrån, jag måste lyda.

Rummet ligger lösgjort från mig som en frigid partner.

Jag, i andra hörnet, ligger raklång

enligt order uppifrån.

I djupaste tystnad undrar jag:

Är det samma goda, gamla jord

som jag en gång kände som så stor och givmild?

När blev den så gnidig?

 

 

Att mötas

 

 

Till och med i fängelser

hålls vissa regler i ära.

Bland annat rätten att ta emot besök.

Jag är fånge,

tvingad till frisinne,

utan vänner eller släkt.

Varje dag anhåller jag

att behandlas som fånge.

Indiens regering tiger.

 

 

Nå, låt dem styra världen!

 

 

Så ge dem då alla tillstånd!

Låt alla arsenalers dörrar öppnas för dem.

Låt dem svinga svärden

och hänga gevären runt livet,

granater i händerna,

Dar al-Islams ingivelse i hjärtat.

Låt dem gå ut på gatorna

och nacka alla otrogna,

tortera kvinnor till döds,

svepa ödmjukt bugande kvinnor i slöjor

och stänga in dem i taklägenheterna.

Låt våldtäktsmännen gå bärsärkagång,

från dörr till dörr,

för att para sig,

för att avla gossebarn

att översvämma världen.

 

Låt alla män bli talibaner över natten.

Låt dem ta för sig av världen

från Argentina till Island,

från Maldiverna till Marocko,

från Bahamas till Bangladesh,

att vara dem en väldig borg.

Låt massledarna böja sig i stoftet

i islams heliga land.

Låt dem kröna terroristernas huvuden, ett och ett.

 

Låt ledarna be om förlåtelse

med knäppta händer

för sina missdåd,

låt dem dricka fundamentalisternas vigvatten

för att förtjäna sin nåd.

 

 

 

Utan människor

 

 

Vill ni låta mig se en skymt av folket?

Människor på gatorna?

Folk som släntrar förbi, folk som ler,

folk som tänker ta av till höger

men som plötsligt ändrar sig

och tar av åt vänster i stället,

människor på andra sidan ängarna,

förbi affärerna, biograferna, teatrarna, operorna,

folk som kommer rusande, folk i bilar, bussar, spårvagn, tåg.

Hur önskar jag inte att jag får se en skymt av dem,

folkets procession!

Vill ni låta mig se en skymt av dem -

männen, kvinnorna och barnen i husen?

 

Skall jag bara få se en skymt då och då

av en molnslinga,

av en solstrimma som tränger in genom sprickorna i fönstret?

Människor, säger de, är utestängda.

Jag måste leva resten av livet utan dem.

 

 

Frihet

 

 

Låt er alla tillsammans finna fel hos mig,

åtminstone ett fel som ni alla är ense om!

Annars skall skada drabba er.

Låt er alla i kör säga varför ni sänt mig i landsflykt.

 

Säg: Taslima,

du är roten till allt ont,

du är upphovet till spädbarnsdöden,

eller också har du begått ett brott

lika tungt som väldtäkt och folkmord.

 

Säg något sådant,

ge mig åtminstone två tre sjukdomstecken

som kan ge grund åt min förvisning.

 

Tills ni hos mig finner lämplig fläck,

tills ni tvingar mig stå i vittnesbåset

och höjer fingret i illvillig vrede

mot ert svarta får,

hur kan ni förlåta er själva?

 

Om ni hade kunnat säga i vad jag har fel,

då skulle förvisningens smärta

inte ha uppslukat mig så fruktansvärt.

Jag är ivrig att se er finna mina fel,

så jag kan omfamna er som mina välönskare.

 

Nämn mitt fel

som fått er att tvinga mig ur landet!

Peka åtminstone ut

en enda lucka i min karaktär!

Ni fäster klander vid mig

och frikänner så er själva.

Varför skulle ni låta historien betrakta er

med bister uppsyn?

Varför har ni förmörkat civilisationens ljus

och givit husly åt medeltidens mörker?

 

Ge skäl för ert sätt att handla,

och om ni inte kan det,

släpp mig då fri -

inte för att rädda mig,

utan för att själva överleva!

 

 

 

Vilket land!

 

 

Under mer än en tidsålder

har mitt land njutit min smärta,

betraktat min förvisning till främmande land.

När jag är så långt borta

att de inte ser mig klart,

då riktar de kikaren mot mig

och tjuter av skratt.

Hundrafyrtio millioner

njuter min egen förintelse.

 

Aldrig förr har mitt land varit sådant.

Hon hade en gång ett hjärta,

och det flödade över av mänsklighet.

Nu är hon inte längre det land jag kände.

Nu är hon bara några ynkliga floder,

några byar och städer,

här och var litet växtlighet;

några hus, några torg,

och på de gråa ängarna

en och annan

som ger sken av

att vara människa.

 

En gång skälvde mitt land av liv,

mina landsmän högläste dikter.

Nu lyses en skald i bann

utan vidare spisning.

Nu, när natten är som mörkast,

känner sig hela landet fritt

att skicka en skald till galgen.

Hundrafyrtio millioner

finner ett upphöjt nöje

i att se en skald bli hängd.

 

En gång visste landet att älska.

Nu har hon lärt sig att öva våld

och att blicka hotfullt.

Hon förfogar över skarpa svärd,

över dödliga vapen

insstoppade i bältet,

osäkrade granater i händerna.

Sång är henne inte längre möjlig.

 

En tidsålder lång,

på jakt efter eget land,

har jag genomsökt jorden,

utan ett ögonblicks sömn,

årtionde efter årtionde,

i vansinning jakt efter eget land.

 

Når fram till randen av mitt eget land,

sträcker ut armarna och väntar;

men jag har hört dem säga:

Om mitt land någonsin slår klorna i mig,

då finner jag där min död.