Post Scriptum 2011 - Februari 3

Michel Pollbeck. Ett biografiskt utkast

av Jan Hoff

 

I.

 

När Michel Pollbeck dog den 18 oktober 1911, omgiven av en skara trogna vänner och beundrare, var det nog ingen som kunde ana att han hundra år senare skulle vara praktiskt taget okänd utanför en snäv krets av experter och poesiläsare. Den eleganta våningen i Berlin finns idag inte längre kvar, inte heller den lilla begravningsplatsen där monumentet restes. Hela den delen av det gamla Berlin bombades under andra världskriget. Texten på stenen, som valts av Pollbecks unge (och, som det påståtts, försmådda) assistent Billy Kradel löd "per triumfare o cesare o poeta". Exakt vad Kradel menade med dessa rader, som hämtats från Dante, är inte glasklart.

 

 

II.

 

Michel Jules Pollbeck föddes 1843. Trots att han levde hela sitt liv i den tyskspråkiga kultursfären var hans liv redan från födseln präglat, man skulle rentav kunna säga traumatiserat, av den franska familjebakgrunden. General Charles de Polbeque blev av Napoleon Bonaparte fråntagen sitt adelskap efter en misslyckad kavalleriattack. Efter att Napoleon internerats erbjöds familjen att återvända från sin tyska exil, men av stolthet vägrade de. De bröt för gott med Frankrike. De började skriva namnet förtyskat, som Pollbeck. Bitterhet och ältande tycktes vara det enda familjeöverhuvudet levde för tills han plötsligt år 1840, vid 61 års ålder, till allas förvåning tillkännagav att han hade gift sig med den blott adertonåriga skräddardottern Anne Kohler. Michel Pollbeck fick aldrig träffa sin far; när han föddes den 2 (eller möjligen den 4) mars 1843 var Charles Pollbeck inte längre i livet.

 

I den unge Michels dagdrömmar växte fadern till en hjältesoldat med överjordiska dimensioner. Eftersom familjens tillgångar (skickligt investerade i den framväxande mellaneuropiska industrin) tillät det kunde Michel växelvis tillbringa sin uppväxt på de bästa skolorna i Europa och tillsammans med framstående informatorer i familjens olika sommarhus. Michel Pollbeck studerade filosofi och teologi i Jena, Greifswald och Wien. Någon examen tog han aldrig. I mitten av 1860-talet kom han att ingå i en grupp liberalt orienterade pjäsförfattare i Berlin. Den starkast lysande stjärnan i kretsen var Paul Creutz, mer känd som Pablo. Även Pollbeck ska ha skrivit några enaktare under dessa år, åt olika boulevardteatrar. Av denna tidiga alstring finns dock inget bevarat.

 

Framför allt är det ju inom poesin som Pollbeck stakat ut sitt alldeles egna revir. Hans diktning var från början ganska traditionell. Efter hand blev han djärvare, vågade experimentera. Stundtals lekte han vid avgrundens brant; någon gång slog det han skrev rentav över i "obegripligt nonsens" (som Zeitlinger kallar det). Pollbecks diktning fick alltmer fria former och fördjupat innehåll ju närmare sekelslutet han kom. Någon dekadans går inte att spåra hos honom. Efter debuten Lieder från 1870 lämnade ett flöde av publikationer hans flitiga pennspets. Av dessa är Blumen des Liebe (1873), Erzählungen aus dem Dunkel (1880) och Gedichte und Aphorismen (1891) de viktigaste.

 

 

III.

 

Efter moderns död 1899 kom Pollbeck att bli svärmiskt religiös under ett antal år. Det var märkligt nog under denna period som radikalen Billy Kradel slöt upp vid Pollbecks sida, som vän och assistent. Eftersom Pollbeck förblev ogift under hela sitt liv har det spekulerats en hel del kring hans privatliv. Vissa forskare har tagit för givet att han hade en sjuklig modersbundenhet, andra har föreslagit homosexualitet som förklaring. De få bevarade brev som finns ger inte några entydiga svar. Inte heller vännernas lojala och diskreta minnesteckningar förmår lämna ifrån sig några användbara uppgifter. Pollbecks dikter lästes både av män och kvinnor, de lästes både i slott och i koja. Kanske levde han i självvalt celibat, som ett offer för ordkonsten...

 

 

Litteratur:

 

Kradel, B., Erinnerungen einer Freundschaft (München 1922)

Kenner, F., Pollbeck - Man or Enigma? (New York 1989)

De Man, P., "Misreading Michel Pollbeck" I German Letters 84 (1985).

 

 

 

Michel Pollbeck (1843-1911): Valda dikter och aforismer.

[översättning från tyska: Jan Hoff]

 

I.

 

Jag har varit

instängd i makten

den har hållit mig fångad

genom den har jag levat

 

efter dessa sockerstinna

dagar väntar

iskall, ödslig självsvält

 

 

II.

 

I skuggan av en förlorad position

ser du solens strålar

som ett dis genom bersåns lövverk

 

rakt ner på ditt oskyddade

huvud slår de obarmhärtigt ner

 

staren är sin egen bur

eftermiddagens kännedom om aftonen

är livet som ser på döden

 

 

III.

 

Den unge gesällen

som sitter vid mästarens fötter

trasslar till alla trådarna och får börja om

men det gör inget

evigheten har inget slut

 

 

X.

 

Gumman stannar upp utanför kasernen

hon skrattar tandlöst åt rekryternas övningar

det är dem världen vill ha

jag är blott en sjal, en skugga

 

ett fornminne, nu otydbart

en gång ett monument

anledningen till kasernens existens

 

nu är hon inget,

ett skämt utan förklaring,

bara sedd av solen

 

 

XI.

 

Det finns på himmelsberget

döden för den som dödar

skrid stormen till mötes

det är naturligt, en obruten följd

 

vandraren var målet

tavlan var målaren

betydelsen var oklar

 

 

XV.

 

Köpmannen var obeveklig

ljuset försvann från affärslokalen

det blev svårt att andas

 

han hade rätten på sin sida

men borde ändå givit den fattige uppskov

det finns viktigare saker än skuldindrivningar

under solen

 

de stirrade halvt galna av skräck

de stirrade på den som kom över tröskeln

en varelse från en annan värld

tiden tycktes upphöra

 

 

XIX.

 

Vet du vilken årstid det var

när du fick beskedet?

Var det höst

när du fick veta att du hade blivit

benådad?

 

 

XX.

 

Förnuftet ska inte överskattas

ibland händer det

- därom är vi nog överens -

att de hungriga blir mättade av

annat än mat.

 

 

XXI.

 

Genom världsalltet

färdas sanningen

den får förändrade egenskaper

när den passerar vaktposter

ibland mutar den sig fram

ibland smiter den förbi, som en tjuv

 

 

XXII.

 

Den upphöjde diktaren

blickar ut över fjällsjöns mörka vatten

hans tankar besvaras

under vattenytan, nere i djupet

i en annan värld, på bottnen

 

 

XXIII.

 

Köttets dragningskraft

har störtat imperier

vari ligger lockelsen

är vi bönder eller rovdjur?

 

det fanns en tid när människan

vandrade fram på mörka stäpper

olycklig förvisso, men helt ren om händerna

Håll upp händerna! Har du röda handskar?

 

 

XXIV.

 

Har människan förlorat sitt förstånd? Är det idag grisen, musen, åsnan och vakthunden som måste inrätta sig som skapelsens herrar?

 

 

XXV.

 

Hinken hjälper det klara friska vattnet att komma upp ur brunnen. Herden hjälper lammet att hitta fram till offeraltaret.

 

 

XXVI.

 

Den lärde skomakaren, som bjudits in till furstens hov för att visa upp sitt förstånd och sin vältalighet, tog för säkerhets skull med sig ett par skor.

 

 

XXVII.

 

Filosofen ville likna livet vid en fängelsecell, till vilken tankemöda kan bli en nyckel. Men tänk om det är tvärtom!

 

 

XXVIII.

 

Mellan elden och isen kan man välja; det är inte lika lätt att välja mellan blodet och luften.

 

 

I) Trots att Pollbecks efterlämnade papper undgick att förstöras när Pollbeckarkivet brann upp till följd av en av de allierades flygräder under kriget hamnade de genom olyckliga omständigheter bakom järnridån i och med delningen av Berlin. Sedan den tyska återföreningen har Pollbeckentusiaster och forskare vallfärdat till några källare i f.d. Östberlin för att gräva bland de ändlösa hyllrader med bruna dokumentkapslar innehållande litterära manuskript som beslagtogs från samlare och författare under DDR-regimen. Hur de hamnade där och vem som placerade materialet där är oklart. Alla skyller på alla. De gamla Stasi-medarbetarna menar att dessa lokaler under hela kalla kriget-perioden i själv verket disponerades av KGB.

 

II)  Enligt Kradel, som ju förvaltade Pollbeckarkivet under flera år, var det den 2 mars, men om man undersöker den mikrofilmade kyrkboken ser det ut som om någon har försökt korrigera siffran.

 

III)  Eugen Zeitlinger (1853-1920), inflytelserik österrikisk tidningsman och kritiker.