Post Scriptum 2011 - Januari 2

Aida Hodzic kallar sig själv för "en sprallig tjej som är en livsnjutare". Hon är född och uppvuxen i Skärholmen i södra Stockholm,

där varje individ, stor som liten, svart som vit, var som en del av hennes familj.

Som dotter till två Bosnienfödda föräldrar talades det två språk i hennes hem under uppväxten. Aida har deltagit i novell- och dikttävlingar i skolan, och de gångerna hon fick pris upptäckte hon att hon ville fortsätta skriva.

Hennes svensklärare viskade "Lova mig att skriva" i hennes öra på skolavslutningen då Aida räckte henne en ros när hon fick tog sina slutbetyg.

Aida säger: "Jag håller vad jag lovar, jag lovade att skriva."

 

Jag är en sprallig tjej som är en livsnjutare. Född och uppvuxen i Skärholmen i södra Stockholm, där varje individ, stor som liten, svart som vit, var som en del av ens familj. Här lärde jag mig gå, prata, cykla och allt annat som hör livet till. Framför allt lärde jag mig det jag älskar mest; att skriva.

 

Som dotter till två Bosnienfödda föräldrar talades det två språk hemma under min uppväxt. Då storebrorsan kastade iväg ett och annat engelskt ord som matades in i huvudet, fick jag väldigt fort intresset för språk, och sedan dess har detta intresse vuxit.

 

Enda sedan barnsben har svenska som ämne varit min absoluta favorit. Jag hade även tur som hade två underbara svensklärare under min uppväxt och som även nu har en underbar lärare, som alltid gav och fortfarande ger mig fin respons och uppmuntran.

Jag deltog ofta i novell- och dikttävlingar i skolan, och de gångerna jag kammade hem priser slog det mig att detta vill jag fortsätta med.

 

Min svensklärare viskade "lova mig att skriva" i mitt öra på skolavslutningen då jag räckte henne en ros och tog mina slutbetyg.

Jag håller vad jag lovar, jag lovade att skriva.

 

 

 

Adamsäpple

 

 

Upp och ner,

diskret men avslöjande.

En symbol, en makt,

det är så enkelt att vara man.

 

 

 

Du

 

 

Jag tittar alltid extra noga,

trots att jag redan vet.

Att de ögon som såg på mig igår,

är lika bruna idag.

 

 

 

I min ensamhet

 

 

Om endast ett par ögon kunde granska mig just nu.

Ja du vet, från topp till tå.

Ja, vad fan skulle dessa ögon säga då?

Kanske något i stil med...

"Herregud, stackars liten.

Hon är inget annat än sliten."

Dumpad av en kille.

Förolämpad av en vän.

Utskälld av en pappa.

Spelar det någon roll?

Eller är allt detsamma?

Vad är det som gör mig till "stackars liten"?

Är det min gångstil som ropar på hjälp?

Är det min frånvarande blick som inte är så frånvarande egentligen?

Eller skriker både min kropp och själ det äckliga ordet rakt ut?

Ensamhet.

Gör den det?

Kom igen! Snälla...

Granska mig från topp till tå.

Vad ser du då?

En som är liten och sliten?

Eller en som är både stor och liten?

En som är stark?

Ja! Där har vi det!

Jag är stark.

Mycket stark.

Och i denna ensamhet visar jag upp mina muskler bäst.

 

 

 

I rastrummet

 

 

Ett mellanrum emellan,

kanske bara en centimeter eller två.

Första steget.

Vem tar det?

Jag är nervös.

Du då?

 

 

 

I väntan på bussen

 

 

I väntan på bussen kommer tankar,

inte konstiga, inte onormala.

Mer på dig som får mig att undra,

hur du kan vara den jag beundrar?

Det är då i väntan i bussen som jag undrar,

Hur någon som jag dig kan förtjäna?

Allt du gör får mig att häpna, skratta, rysa, till och med rodna.

Du meckar och plockar ur mitt undermedvetna,

allt kan du ju inte veta.

Jag drömmer, o ja, det vet jag.

För det finns inget jag har gjort för att detta förtjäna.

Men jag drömmer sött, det vet jag.

För där finns du,

som tycks allt veta.

 

 

 

Lycka

 

 

Pengar. Kärlek. Framgång.

En plats. En känsla. En upplevelse.

En famn. En bekräftelse. Ett värmande ord.

Lycka. Lycka. Lycka.

Min lycka är Du.

 

 

 

Om det bara så vore

 

 

Nu står jag här opåverkad av nuet,

grubblar mer över vad det okända har att ge.

Jag tänker tillbaka då jag helhjärtat tog del av våra stunder,

då jag lät kärleken vandra längst ryggraden.

Jag minns orden vi sade och nöjet vi hade,

då vi tillsammans såg solen säga god natt till dagen.

Jag minns skrattet vi hade som lät som ett,

och grimaser vi gjorde vardagligen.

Jag tänker på dagen då allt fick sin början,

då allt var nytt och upptäckande.

Jag minns kvällsdoppen i barnsliga underkläder,

brända hamburgare och gitarrspelande.

Jag minns även dagar vi tillsammans såg solen titta ner,

som sa god natt till oss återigen.

Jag minns det som om det vore nuet,

jag var påverkad av det vår dagliga fjäril kom med.

Jag var som i filmens värld overkligt kär,

nu två årstider senare letar jag efter min försvunna själ.

Jag vill vara nykär och ta del av kärleken,

återuppleva äventyret vi två skapade.

Gräv dig ur decembersnön, min fjäril, och ta mig till april igen.

 

 

 

Tredje årstiden

 

 

Fångad i ögonblicket.

Semester för tankarna.

Njuter av nuet, av det lilla som händer.

Vi betraktar molnen, som bildar underliga mönster.

Vi gissar tillsammans, för att sedan skratta.

Vi lyssnar till löven, som sakta faller.

Ett språk de talar, som ingen förstår.

En del av en hemlighet.

Som hösten vill bjuda på.

Vi har inget att frukta.

Vi har inget att förklara.

Vi har inget att göra.

Bara att vara.

Vi lyssnar till löven, som saktar faller.

En hemlighet de vill dela med sig, som ingen förstår.

En hemlighet för oss två att dela på.

Det är vad hösten kan bjuda på.

Kärlek.

Bara för oss två.

 

 

 

Vad är kärlek?

 

 

Är det en känsla, en upplevelse eller kanske ännu ett sinne?

Förbjuden kärlek. Sann kärlek. Syskonkärlek.

Alla dessa sorter, alla dess slag, men ändå likadant.

Vad vore en människa utan kärlek?

Förmodligen ännu en förvirrad individ.

Vad vore jag utan kärlek?

En tillökning bland de få.

Kärlek.

Enastående konstighet.

 

 

 

Äntligen

 

 

Jag undrar hur många fotsteg som togs,

hur mycket snö som töade i vårsolen.

Hur många blickar som besvarades,

hur många ord som sades,

för att det skulle bli Vi.

 

 

 

Bild: Pavel Nastin