Post Scriptum 2011 - Januari 8

En dikt av Kristian Lundberg

 

 

Ja, jag tänker på henne igen

Jag drömmer om hennes rum och jag ser oss

två där fastlåsta i ett samtal som för länge sedan

har förlorat sin giltighet, där alla positioner redan

är förlorade: gräset är nertrampat och kropparna

ligger kastade omkring oss, minnen

 

Jag ber henne

Ja, det är så det börjar: Jag ber henne att minnas

Det enklaste skulle vara att beskriva det som ett brev

En dörr står uppställd ut mot bakgården

Är det svalor som kommer inskjutande där, lågflygande?

 

Det lyser nu vitt emot mig

Hennes skulderblad böjs bakåt och runt handleden kan jag känna blodet

susa fram och jag vet att vi är levande varelser och att

det i varje vaken stund vi är ifrån varandra finns en droppe

av den här drömmen som nu hemsöker mig

"Minns du?" frågar jag henne och hon vänder sig om; bort mot bakgården

 

För ett par timmar är jag ensam hemma

Det är som det brukar

Det enda mänskliga är att ge upp

Det är det som utmärker oss

 

Vi hoppas och ger upp

Det finns ingenting som inte redan har skett

Allt är återkommande

Ja, jag vet att minnet är ett öde hus

mitt ute på den tomma slätten

 

Jag tänker att jag skall skriva att hjärtat

är en kraftfull muskel som driver mig ner

mot just ingenting, där framför allt hon inte

finns; och i samma sekund som jag sätter mig ner

för att skriva det så tänker jag på det där blommande

körsbärträdet, virvlande vita blommor som blåser bort

längs med S:t Knuts väg

 

Jag är inte längre mänsklig

Min dikt skall vara hård och kall, omänsklig som en brits i en fyllecell

Nu när hon inte är här så finns det ett

slags vaccuum i allt jag gör, som får dikten att implodera

till handling: en kropp skall inte skändas, inte helller det

som jag nu återkallar är annat än ett annat sätt att uthärda

 

Skända inte den kroppen Du skall inte styckas

Låt oss börja om

Låt oss säga: "Ja, jag tänker på henne igen!"

 

Det enklaste av allt är att låta dikten löpa ut

som ett pendeltåg genom ett böljande friskt

vårlandskap där dem skånska öppna fälten flyter

samman som minnesbilder, ett förbiilande tomrum

som vi kan fylla med all den oro som inte längre går att bära

all den våldsamhet som vi nu skakar av oss och sänder ut

med lätta lätta andetag

 

Jag skriver om hennes ljusa ljusa hår, om ryggradens

mikroskopiska muskler som fäster henne

i världen och jag vet att jag rör mig genom ett öde mörkt hus

Att höra henne sjunga så

Att se henne vända sig om

 

Det är inte ett vatten som flyter mellan oss

Jag har sagt det förut:

en kropp skall inte skändas, inte styckas och delas ut

Det är en annan slags hunger

 

Du är inte längre mänsklig

Jag vet Dikten får smugglas ut från sitt sammanhang

Dikter är som nervösa hästar fastlåsta i spiltan medan skogsbranden

bara rycker närmre och närmre

 

Att älska så blir att kräva tillbaka maktlösheten

Jag skulle kunna skriva fram ett slags tomrum mitt inne i diktens

själva fäste och jag skulle kunna låta oss komma tillbaka från de döda

bara för att igen kunna gå runt i rummet vid S:t Knuts torg, röra vid fotografier,

möbler, sängen där vi nyss eller för sexton år sedan vilade ut en stund

bara för att igen kastas ut, som när man låter en flipperkula bara rinna

ner genom spelet: det spelar ändå ingen roll längre

 

Jag tänker mig ibland att diktens uppgift måste vara att bli så enkel

så att den bara går att andas ut; syrekristaller som fäster vid varandra,

ett slutet omlopp som häver sig upp och ner, men lika ofta så förstår

jag att dikten rör vid ett annat främmande material och bara genom

att benämna det så förlorar det sin styrka, sin sälta

 

Allt det obegripliga som blir tydligt först när det redan

är för sent; när det redan lämnar sin form och söker nya sammanhang

 

Jag skall tala tydligt och långsamt

Jag skall föra in i dikten: rum, säng, kök, fotografi, alkohol, vanmakt

Jag skall sedan skriva fram en dörr

Jag skall öppna den dörren först när elden har tagit sig fäste

bland föremålen och förbrukat allt syre och då skall vi se hur

vi lättade låter allt det som tyngde oss bara försvinna

 

Jag drömmer om henne fortfarande och ibland vet jag inte på vilken sida av döden

som jag befinner mig; är jag ens levande längre när jag drömmer

hur jag långsamt sjunker undan i ett mörkt rum som långsamt

tappas på syre tills jag kan se stjärna efter stjärna antändas

 

Det är bara det att diktens uppgift inte är att vara enkel

Dikten måste revoltera också mot det, så därför blir det

nu en sen eftermiddag med virvlande snökristaller i rymden

 

Hon sover nu och jag sitter vaken med den här dikten som

på ett plan påbörjas den 28 juni vid Domkyrkan i Lund

Det är en sen eftermiddag; virvlande snö i luften

Herre, förbarma dig över oss denna omänskliga

decemberdag när också det som är människa i oss vill

kränga sig bort från oss

 

Det är inte längre mänskligt

Hur mycket tomhet kan en människa rymma innan hon försvinner och det

blir exakt så mycket som jag lyckas föra ner på pappret

framför mig där jag hastigt försöker

 

Jag skriver inte längre till dig

Du är borta

Det skulle vara så enkelt att likna dig vid ett blommande

körbärsträd; ett starkt friskt träd med vita blommor, nu är

diktens uppgift inte att vara enkel: skuggor som drar över

ditt ansikte när jag vänder mig om och börjar att tala

 

Jag säger det högt ut i rummet så att det skall bli tydligt

Idag är jag en lycklig och fri människa

Det är som om minnet plötsligt beslutade sig för att omtolka alla signaler

som skjuts genom skallens mörker, så plötsligt är det inte

du som ber mig att gå utan nu säger du: stanna hos mig

 

Rummen är kalla och utvädrade, på köksbordet ligger

det en hög med oläst post, anteckningar, porslin som ingen

orkat att ställa undan

 

Det är som om vi levde under ett våldsamt tryck, som bara

ibland kan gå oss ur händerna, som vore vi mänskliga, om så bara

för ett ögonblick i dessa kalla utvädrade rum där snön virvlar, in och ut

 

Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara

med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför

fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner

som en rykande snödimma en eftermiddag i december; det

enda som skulle finnas kvar är den här svaga känslan av förtvivlan

som jag känner varje gång som jag ser henne vända sig bort

från mig, denna kristuslika hopplöshet som bryter sig in i oss

när det blir uppenbart att kvällen som nu kommer glidande in

genom rummen varken är mänsklig eller gudomlig, rör vid mig

så också det jag nu måste skriva blir rent och klart

 

De döda samlas

Ibland är det vad jag orkar; se kristallerna fogas samman som mönster,

ingenting skall förfaras

De döda samlas omkring oss

Också det jag inte längre vill kännas vid kommer få tyngd

så här i en dikt som tar sitt avstamp en dag när snön kommer

rykande förbi fönsteglaset och jag ser henne vända

sig om och säga: "Det kommer att vara vackert vid sjöarna."

 

Vi bygger ett skepp

Vi ger det ett namn

Vi snickrar samman en liten liten kista som vi sänder ut på stilla vatten

 

De döda samlas som träd omkring oss

Svag svag vind och en liten liten kista som

vi sänder ut på stilla vatten

Rör vid oss så också vi går fria

 

Jag drömmer den här eftermiddagen om ditt ansikte, en säng, ett nyslipat köksgolv, stjärnor

Nu är det vackert vid sjöarna i Värpinge

Nu kommer snöovädret att tätna omkring oss, så vi till slut bara

finns att se här mellan dessa svarta rader

som bildar ännu en dikt som jag skriver bara för kunna ge plats för dig

som just en dag som denna när sjöarna i Värpinge ligger helt stilla

inte ens anar att vi skulle komma och du försvann bort från oss

som när man vänder sig om och går, bara andas och går