Post Scriptum 2011 - Juni 1

Tomica Bajsic, f. 1968 i Zagreb, Kroatien. Poet, författare och översättare. Studerade vid Academy of Fine Atrs i Zagreb. redaktör för poesitidskriften POEZIJA som publicerar poesi i översättning och redaktör för nygrundade Druga prica - Second story publishing. Arbetar också med renoveringar, teckning och design. Bor och arbetar i Zagreb med sin fru Ivana och deras tre barn. Översatt till engelska, polska, slovenska, franska, spanska och tyska. Redaktör för en nyutkommen bok om Blaise Cendrars, Kroatien. Medverkade vid Södermalms Poesifestival 2011.

 

 

 

i cirklar

 

man går lugnare mot de nätter som i hjärtat bär på många midnätter - Edwin Rolfe

ibland känns det som om jag lever på lånad tid

mina döda vänner utspridda på kyrkogårdarna, bortsuddade från plattan, ingen av dem blev trettio

dessa män med vilka jag delade bröd, sov i samma bunkrar, gick i samma gräs, och nätter klättrade upp på stridsvagnar och föll ner med ansiktet i jorden, nedtryckt av kulor och granater (oh söta lugna jord som känner våra böner)

deras andar kommer nu i de sista stämmorna: finns det mer saft? frågar en som ska dö i en rädta hand om min bror säger en annan som blir dödad av en stridsvagn

en tredje försöker minnas vem han är och varifrån han kommer medan hans hjärna långsamt slocknar (han har träffats i huvudet)

vad finns det där borta? frågar en fjärde som kramar ett glas med vin och har blicken riktad mot bergen där ett bakhåll väntar honom och en femte är tyst men hans ögon kan säga: döden.

 

ibland känns det som om jag har brutit kedjan

jag vaknar på natten utan luft

genom det öppna fönstret brusar fjorton våningar (från trälårar stiger lukten av bränt kött)

Kristus Frälsaren är alltid ett färskt sår i de svarta molnen

elektriska eldflugor rusar omkring och förbannar och firar den tid då grisar åt människor

det finns ett hus där nere som för hundra år sedan var blått men nu har det inget tak och fönstren är öppna hålor

inuti är det en ruin men om natten lever det konstigt nog

upp de glömda balkongerna fylls med blommor och ljus

runda svarta kvinnor med turbaner lutar sig mot det rostiga staketet och små ekon av deras samtal viskar att trehundratusen människor ligger döda på fälten där mina kängor blev utan sulor, där mina ögon sjönk ner i rymdens gyttja och mitt hjärta ven genom luften i blinda cirklar likt ett rep av järn bortryckt från ankaret: utan mål, utan mål.

 

 

 

Tjugosjunde dagen

 

 

Till Mara, tjugosjunde dagen efter din födelse

Ljuset och skuggan: de skiljs från varandra... Men för 27 dagar sedan var de ett!

Nu söker Dina mörka sneda ögon efter konturer.

 

Född in i denna värld utan någon utrustning - du är så liten att du inte ens vet vad du heter - vill du erövra oss med det där leendet från den nybildade himlen.

Vilket leende! Alla bin i Alpernaoch alla skogseldar i Mongoliet och alla 350 kyrktorn i Salvador och alla plankton i Atlanten finner en tillflykt ditt himmelska leende som smitts på en hemlig plats som bara vissa leviterande helgon känner till.

 

Du ser dig omkring och förundras över allt, men Jag måste säga att jag i dina mörka ögon tiotusen år gamla fortfarande kan se reflektionen från den tysta sjön

Vars djup inte går att mäta.

 

För mig är den tysta sjön ett obekant minne

Forskarna kallar den ett svart hål i rummet

Några kallar den helt sonika för en kolsäck

Och religiösa människor - de kallar sjön för Anden.

På den tysta sjön var dina mörka ögon

Tills helt nyligen två indiankanoter som bekymmerslöst paddlade i rymdens oändlighet.

 

 

 

Gauguins förbannelse

 

 

Du förbannade oss, Paul Gauguin, och gömde dig under ön Hiva Oas täcke.

Du har en grav, i trä, som tål vulkanregnen, och bara är ännu en av dina tillämpadeskulpturer.

Vegetationen som skyler solen har blivit tung av den koppar färgade sanden.

Bladen är orörliga som en hedersvakt, och vinden långt under havet.

På ön Hiva Oa är vinden ett sus både från svunna tider och de som komma skall.

Jag har kommit för att säga dig, här på ön Hiva Oa, att du är seriekonstens pionjär, genom att måla på tre potatissäckar försökte du ordna människorna i rummet, men ditt ljus brann ut.

Sista scenen: Vart är vi på väg? förblev oavslutad. Många ryttare har ridit för bistranden som du upptäckte för länge sedan.

Det kom och det gick, seriernas århundrade.

Du ser, man kan åldras också efter döden.

Du kanske vet, men glömde att berätta det för oss, kommer vi att fördrivas från jorden, så som vi när vi födskastas ut ur paradiset, som fallna änglar?

 

 

 

DIKTATORERNA

 

 

Diktatorerna defilerar förbilikt små figurer i ett mekaniskt cirkus.

Karusellen drivs inte av elektrisitet eller någon annan konstgjord energiden drivs av vår vilja, ellerb rist på vilja.

De blir avsatta av materialens trötthet eller uppätna av sina likar, de gör självmord eller får en stillsam ålderdom.

Men, vår lystnad återvinner dem de återupplivas av vår ungdomsstrandade förhoppningar.

 

 

 

I översättning av Djordje Zarkovic

Foto: Unda Arte