Post Scriptum 2011 - Juni 9

Dikter av skolbarnen i San Antonio de Belen, Costa Rica

 

 

Under maj månad i 2011 var jag inbjuden poet till den mycket välorganiserade poesifestivalen Casa de Poesia i San José i Costa Rica. Vi var femton poeter - jag den enda norr om Spanien - som gjorde ett ganska stort antal poesiframträdanden på universitet, bibliotek och ambassader. Publiken kom! Vi åkte också på turné i landet, vi åkte buss med musiker med oss. Vi framträdde bland annat vid foten av vulkanen Arenal. Avslutningsvis for vi med flodbåt in i djupaste regnskogen, till Tortugero.

Många hundra studenter, till och med fyrahundra, kom till våra öppna poesiläsningar och de applåderade friskt. Man gör det i Costa Rica. Där finns ett genuint intresse för poesi, ja, i Latinamerika, och i Sydamerika över huvudtaget.

 

 

Dikter av skolbarnen i San Antonio de Belen, Costa Rica

Öknen dör

med sin brinnande sol.

Jag föll i dess armar

som om jag inte hade

kraften inuti mig.

 

*****

 

Inte heller mötet

som jag behöver.

 

Aarón Castillo Brenes

 

 

 

Dikter av skolbarnen i Escuela España

 

 

Igår, långt hemifrån med synen av mörkret från regnskogen

grenarna som rör sig från den ena sidan till den andra

speglingarna från floden och det skrämmande ljudet

från en ensam, avlägsen stuga i regnskogen.

Med synen av ljuset på och av

återkommande, och plötsligt slogs ljuset av och en skugga

visade sig i stugan, hemska och udda ljud kunde höras

visslingar, tjut, knarranden och skrik och jag gick tillbaka

till vår lägerplats och berättade för mina föräldrar.

Regnskogen

 

 

Duvor är vita som freden

rosor är som kärleken jag känner i mitt hjärta

mumlandet från fåglar är som min kärlekssång

droppar som faller renar mitt hjärta fläckat av förräderi.

Djuren från regnskogen ger näring åt mitt hjärta.

Skuggan från träden lugnar djuren.

 

 

 

Regnskogen

 

 

Fåglar sjunger en vacker dag

och på natten kommer ugglor fram

de gör ständiga läten

och eldflugorna vibrerar.

 

*****

 

När det regnar, hörs grodor

som glädjehoppar när det stora trädet

stadigt rör sig.

 

Dikter av skolbarnen i Escuela Manuel del Pilar

Öknen

 

 

Märkligt, himlen har inte gråtit

vattnet, som jag har längtat efter, har inte fallit

medan jag tålmodigt har väntat på

frukterna som (öknen) inte har givit mig.

 

En illusion har jag sett

medan jag tröttsamt har vandrat.

Jag har lämnat den

övergivna öknen

som alltid har befunnit sig ensam.

 

av Grupp 1

 

 

 

Öknen dör

med sin brinnande sol

på varm sand

ligger torra grenar.

Natten kommer

och för bort värmen

och vattnet, dess hjärta, flödar

som några få sjöar

i öknen

många fler

i regnskogen.

 

av Grupp 2

 

 

 

Öknen med sin guldsand

och sina smaragdgröna kaktusar.

Så ensam, så ledsam

som en själ utan väg.

 

Det finns en säker död.

Ett dött hjärta i mitten av ingenting.

Ett torrt hjärta ger inte ifrån sig kärlek mer enbart

ensamhet och sorgsenhet, det är öknen

en kall och het plats med känslor.

 

av Grupp 3

 

 

 

Fotografier: Boel Schenlaer