Post Scriptum 2011 - Maj 13

Ivana Simic Bodrozic, f. 1982 i Vukovar, Kroatien. Hon har studerat filosofi och kroatiska i Zagreb. Publicerad i ett stort antal litteraturtidskrifter (bl.a. Quorum, Vijenac) 2005 erhöll hon Ivan Gorac Kovacic Award som tilldelas yngre poeter och samma år fick hon Quirin Award för årets bästa diktsamling. I 2011 toppade hennes roman Hotel Zagorje kritiker och försäljningslistorna i Kroatien. Hon medverkade vid Södermalms Poesifestival i september 2010.

 

 

 

*****

 

Vad hände med kvinnorna i mitt liv?

Jag vet att ingen längre håller mig om ryggen.

Månen har i sitt trettionde försök blivit smalare i midjan,

långsamt blir jag ensammare.

 

När jag hälsar på dem

blir jag mest sorgsen över blickarna täckta av hinnor,

dukarna täckta av fläckar.

 

Jag tar deras plats, de kommer att få kämpa och kalla på förstärkning.

Jag fyller ut platsen i sängen.

Rätta till min luva, du tycker att det är lite,

men inte ens detta lilla kan man säga till precis vemsomhelst.

Rätta till den och jag ska öppna dörren till mitt inre.

Jag stannar kvar i ett hörn av rummet, tänker sitta still och vänta tills allt är över.

Som när jag var liten slicka rutorna på wafern,

och gömma resten i en servett.

 

Jag vänder mig efter vartenda ljus, lär mig nödvändiga färdigheter,

hör gräset kriga under marken,

spilla sina safter.

Jag behärskar mig mot livet, så tycker jag inte om dig ibland.

Till exempel, till exempel,

när det blåser storm tjuter luften in i rummet och fönstren slår,

och jag föreställer mig att jag hittas drunknad och gråter, gråter,

och du bara stänger fönstret och tror att du är gud.

 

Jag vänder mig om efter vartenda ljus.

Kan jag frukta livet mer än så?

 

 

*****

 

HOTELL DONAU

 

 

Mina alltför tunna armar har jag efter honom

Och ibland tycker jag om att bli riktigt full

Som en äkta dotter till en hovmästare på ett hotell

Jag, en liten spelevink, har sett honom i aktion

Gömd bakom pokermaskinen, ordentligt mutad

Med taxfreebutikens choklad som nådde Vukovar

alldeles för sent

Liksom internationella röda korset

Liksom människokärleken

Liksom för övrigt allt det goda som alltid är oändligt försenat

Till den här delen av världen

Mina alltför tunna armar har jag efter honom

Jag är inte ledsen för min skull

Utan, hur kunde han försvara sig med dem när de slog honom.

 

 

*****

 

KLARA, FÄRDIGA, GÅ

 

 

Han håller mig bakom sig med högerhanden så långt han bara når.

Han använder mig till och med som stöd, jag har aldrig kommit först

från trappan till grinden, sju år långsammare.

 

Han slet sönder bandagen först på sina knän och händer.

Alla knep liknade det där med långfingret,

fick mig att skämmas i dagar, för att sedan beundra och frukta.

Han var först att köra in i fel fil med moppen och var störst på gatan.

Han tog ut en låtsaskula ur mitt knä, bröt näsan

på pistolägaren. Det första "stick" till föräldrarna, och skuren av örfilar ...

Han var först att vara ensam, sist i kön till matpaketen

(så att ingen skulle se), först genom den uppbrutna lägenhetsdörren,

först fram till mig på golvet, först på anstalt, först att flytta hemifrån.

 

Min storebror, han stannar alltid till lite grand före målet,

bara för att lura mig, som om han ska låta mig komma först,

men han vinner alltid, för han är större och modigare.

 

 

*****

 

Min mormor dör bara inte.

 

Det tillverkas så fulländade mekanismer där

I den där dalen någonstans i Schweiz.

Av sextio forskare är bara tre utlänningar.

 

Om hon ändå inte gapade så med munnen.

 

Inte ens de kan unna sig en,

Det krävs nästan fem löner för den där lilla saken.

En kvinna som jobbar där säger,

Varje dag torkar jag rent skyltfönstret

kladdigt av mäns näsor,

det är mest män som vill ha dem.

 

Mamma säger att det redan känns i rummet.

 

En förfinad herre

Ger oss en inblick i de sista testerna före leveransen

Till bara några få butiker i världen.

 

Och hon ligger bara och lyssnar.

Från hennes rum hör jag dokumentären

om schweiziska klockor

där allt är rent och fulländat

och alla vet när de ska gå,

Men hon dör bara inte.

Och hon bryr sig inte om hur mycket

Ansträngning och försakelse som krävts

För att sakerna ska bli fulländade,

Hon bara gapar

Hon skäms inte ens för den där lukten,

hon tror att hon har gjort världen någon tjänst

och det håller henne vid liv.

 

 

*****

 

Allt är klart för Din ankomst.

Kriget är över,

Ett par insmugglade chokladkakor i förlossningsrummet.

Bruset från vattnet i syrgastuben,

Pappa säger det är havet.

Ögonblicket för Din storslagna ankomst

Till världen, men bara vi gråter av lycka.

Och så kommer det.

Det hittills mest påtagliga ögonblicket i mitt moderskap

Jag kysser Din lilla rygg

Oftast är vi ensamma, två flickor,

Då spinner vi historier.

Genom fönstret hör vi vingslag.

Slag.

Hur ska jag förklara det för dig, det krävs så mycket:

Fjädrarna, vinden, frihetsutrymmet, de ihåliga benen

En gång stal min mamma

ett par plyschtajts till mig på ett varuhus,

För sådant krävs krig, elände, ett barn utan far,

Och ett nytt läsår.

Jag kysser Din lilla rygg,

Jag är rädd att den ska böjas, i stället för att trösta dig

Säger jag helt fel ord på Din tjugoandra dag,

men jag kommer att behöva förklara hela den här världen för dig.

 

 

*****

 

Det var körsbären som fick upp mig ur sängen i morse,

Gud vet hur länge jag skulle ha legat där och låtsats sova

Om jag inte hade kommit att tänka på dem, längst ner i kylen.

De anlände i går, bara till mig, de kom med en kille

Som var kär i mig en gång men som nu har

Fru och son och någon trasslig situation kring det.

Han bad mig komma ner, ner till porten,

Jag kunde inte eftersom mitt barn sov, så han kom upp.

Han pussade mig på kinden och gav mig en påse full med mörkröda körsbär,

Jag bad honom stiga in, men från rummet ropade hon mamma, mamma ...

Han undrade när jag tänkte gå upp i vikt och sa

Att jag inte hade förändrats alls, och jag bara skrattade.

Jag tror att han fortfarande är lite kär i mig,

medan de glatta körsbären knäpper mellan tänderna,

och jag tycker nog inte att jag har förändrats så mycket.

I går kväll i sängen frågade jag min man om han hade sett

hur mycket körsbär vi hade i kylen, han sa att det hade han inte,

Men jag berättade ändå hur jag hade fått dem.

Han sa vad bra, och jag frågade om han inte var svartsjuk,

Om han hade kommit utan körsbär skulle jag vara det, svarade han.

Han går upp och kopplar ur telefonen, sedan kramar han mig bakifrån och kysser min nacke,

En skugga blåser in över mig, någon kvinna ringer honom, tidigt på morgonen,

Hon säger något eller bara tiger, vi vet alla att hon är galen

Men jag tänker att hon kanske är lite kär i honom,

Jag föreställer mig att hon är en kortklippt student

Eller en medelålders kvinna som inte ens visste att hon levde tills hon

Fick syn på honom och det gillar jag, men å andra sidan var det kanske

Därför han inte lade märke till körsbären.

 

 

 

I översättning av Djordje Zarkovic

Foto: Unda Arte