Post Scriptum 2012 - November 6

Ola Magnell, född 1946, född och uppvuxen i Kalmar, bor på Österlen i Skåne. Slog igenom 1976 med LP-skivan ”Nya perspektiv”. Till hans mest kända låtar hör klassikern ”Påtalåten”. Magnell brukar räknas till proggrörelsen, trots att han inte tillhörde dess mest politiska gren. Han tillhörde också ett kommersiellt skivbolag, Metronome, och kritiserades av proggrörelsen för detta. Magnells låttexter var inte tillräckligt plakatpolitiska för att passa den förväntan musikrörelsen hade. Ordkonstnären Magnell drogs mer åt det existentiella och melankoliska hållet, men den vassa politiska kritiken var ändå alltid närvarande. Med åren har han släppt tolv album. Han tilldelas Fred Åkerström-stipendiet 1994 och Cornelis Vreeswijk-stipendiet 1999.

 

 

Ännu igår glänste svala tårar

 

 

I väntrummets halvdunkel


Där spegelskärvor påminde


Om samtalet


Som la ett luftslott i ruiner

Ännu igår fylldes detta rum


Av de dödas tårar


Förångade i ett burspråk


Där sol gassade som på ett drivhus


Av pubertal närvaro


Och jag blev kaxig av lättnad


Över att dykarklockan äntligen


Tycktes ha sjunkit till botten


I populismens strömfåra

 

Så tillbaka i sorlet av schamaner


Där hjärtan lämnas in i garderoben


Där vi stympar oss själva


Amputerar varandras möjligheter


Med panikslaget cocktailkackel


Och hjärnceller störtar i ryggmärgen


Medan vi passerar smärtgränsen leende


Som senildementa

 

Ånyo blir jag min egen gåta


Osynlig som en ond föresats


Reflekterad i låtsaskrigen


Mellan pappas paranoida pojkar

 

Och sorlet stegras


Till rituellt buller


Medan egenrättfärdiga förlorare


Dömer sej själva till medansvar


Mot sitt nekande

 

Sen i oväntad skräck


Att inte tillhöra flocken


Bränner jag broarna


Mot hemtrevlig alienation


Och trygg ovetskap


Spolas genom dammluckan


Mot bortkastad tid


Och ömtålig frändskap

 

Ensam igen

Ensam i vimlet


Ensam hos dej


Alltid ensam

Gud börjar se genom fingrarna

Där ruelse rinner ut i sand


Genom halvdrömmens hudlösa helvete


Denna hetsiga vila i villfarelse


Där skuldens svettdroppar sugs upp


Av lakan och bildar svårtydda mönster


Som på förhörsprotokollets läskpapper


Medan köksklockans tickande


Paralyserar kroppen i fosterställning


Och flugor surrar i en ond cirkel


Runt honungsburken

 

Ännu igår steg svala tårar


I väntrummets halvdunkel


Som pärlor runt sandkorn


På en välbekant strand


I ett obekant liv


Förångade i ett burspråk

 

Och varats skimmer


Brände med sin svalka


En sekund före grådask

 

(1984)

 

 

En Vissen Blomma

 

 

Gråt ut när hösten randas

Nu stänger strandkaféet

Och glada minnen blandas

Med stråk av ensamhet

Nu sover hyacinter

Och träden håller vakt

Nu nalkas än en vinter

I obönhörlig takt

 

Nu ligger stranden öde

Nu hörs en mäktig sång

Där livet har sitt flöde

Och konstens tid är lång

Men för träd och tuvor

Har fristen blivit kort

För här ska grävas gruvor

Och myllan schaktas bort

 

Gråt ut där städer brunnit

Och länder skjuts i sank

Sen stålarna försvunnit

Till någon fjärran bank

Att fattigt folk far illa

Vad gör det maktens män

Med pengar som postilla

Och girighet som vän

 

Men från förskrämda strupar

Hörs inga röda rop

Vi sliter tills vi stupar

Fan ta oss allihop

Som låter blå berusning

Rasera nästan allt

Med illa dold förtjusning

I landet som blev kallt

 

Gråt ut där vattnet stiger

Och tynger tidens skepp

Där även vänner tiger

Om mobbens övergrepp

Sjung ut i svarta stunder

När under slutat ske

Där mänskor kallas kunder

Och ögon slutat le

 

Men vem kan sluta drömma

Om sol på livets älv

Och vem har rätt att döma

Nån annan än sig själv

Gråt ut när hösten kommer

Men minns vad jorden gav

Och lägg en vissen blomma

På tjuvsamhällets grav

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ola_Magnell_in_concert