Post Scriptum 2012 - Oktober 23

Johan Fritz, född 1982, uppvuxen och boende på Gotland. Poet och författare. Detta är hans debut som poet.

Han är också skapare och drivande kraft bakom litteratur- och poesisajten http://ichiifritzthekiller.wordpress.com

 

 

Sakralvit samurajkärlek

 

 

Till att börja med vill jag framhålla

att även jag uppfört mig som ett odjur.

Detta alltid i direkt samband med att jag

kastat i mig för många tabletter och försökt mig på

att äta elden ur magen fast landat i en skugga av mitt forna jag

i en soffa med en kvinna jag älskar i rummet bredvid:

som jag aldrig kan sova i.

 

Efter en handfull för mycket.

Äter dem som konceptionsstrypande syndig tryffel.

Ett nonstopsubstitut på samma vis som kniven blir ett

fallossubstitut för seriemördaren när kniven

glider som i smör genom kött. Diaboliskt istidsframkalle

bittersöta Xanor som låter mig glömma att jag finns;

fullständig minnesförlust är som narkos. En metallisk intighet.

 

 

Ett flughjärtas brand och en tår - är inte längre där:

en manipulativ, överkänslig, elak treåring som

ropar på mamma, gråter eller skriker.

 

 

Kaos, förundran, häpnad. Jag kan ändå sakna livets

mer tempererade tillstånd. Under epoken innan,

då lidandet var på riktigt och jag brann något oerhört

i min uppsyn, balanserade på ruinens brant för att känna

att jag varken ville leva eller dö.

 

 

Till varje pris möta tvekamp med dualismen

över spången över exkrementmalströmmen och

det känner jag även när jag omfamnar min baneman

på spångens mitt, då vi oväntat sjunker in i varandra

som ett oljigt vatten och försvinner ner i avgrunden;

med andra ord - när min kropp drabbas av marans

nattliga omnipotens: hypnagogi. En sorts mörk luftlös krisdröm,

då är jag i min kropp utan karta eller avslut.

 

 

Film, litteratur och promenaderna längs kusten

som får mig att känna att jag är i tjänst hos det enda

med lynne lika lynnigt som den gotländska brisen,

vid havet varje dag. Kan inte bo i städer utan djup.

Är det jag där, i svart trenchcoat med en smutsig

spikbomb kring midjan? Läste du om pensionären i England?

Hon som blev tagen med våld på en kyrkogård av en stor

trettonårig med hyenaliknande anletsdrag.

 

 

Fattar inte vad som har hänt de senaste månaderna

och vet icke hur man försöker. Hur fan kunde jag bli förälskad

två gånger på ett år och knulla sönder två potentiellt

fantastiska blodköttsligheter? Emelie, med sitt gröna hår,

pinnsmala kropp, tighta fitta - altruismen inkarnerad;

hennes namn på riktighetens helhetsvägg, kolkrita

- med febrigt darrig kärlekshand.

 

 

Amanda, den uppriktiga själtjuven som lärde mig allt om sex

och förlänade mig äran att bli tilltalad som hennes egen lilla fågel.

Amanda som föll i tårar, grät min famn blöt när vi såg på Persona.

 

 

Jag frågar gärna dig imorgon igen, vad du har gjort idag.

 

 

Sa henne närmast ofattbart låga saker. Har fått lyssna på en del

av det som hon haft inspelat och det gjorde mig iskall av ångest.

Ändå hände det en gång till efter det. Det är svårt att ta ansvar

för det jag sagt när jag inte har några minnen av det.

 

 

När jag inte varit påverkad, vilket oftast varit fallet,

har jag haft helt underbara stunder. Underkastelse.

Kärlekspsykos. Ville, som hon beskrev sina föräldrars

förälskelse när vi satt och väntade på pizzor, vara så nära henne

att jag andades samma luft som henne hela tiden, alltid.

 

 

Var ett vrak när jag träffade henne men hon hjälpte mig

att resa mig upp och börja utvecklas, utmanade mig själv.

Lärde mig bättre och bättre att sova nära henne.

Hennes hud blir jättehet när hon sover,

hon är så övernaturligt vacker i fridfull sömn, osminkad.

 

 

Lärde mig att åka buss utan problem, fick lättare och lättare

att vistas bland folk. Särskilt om hon var med, hon gav mig

mer och mer självförtroende.

 

 

Jag kan alltså inte vistas i nuet utan en stilett från en hotfull

hysterika under ögonloben. Instinkten är inte kopplad

till tid och rum. Ibland önskar jag att jag vore helt dement,

en tidlöshet av kroppslig smärta.

 

 

Så: jag kommer aldrig någonsin kunna förstå hur,

varför, varför jag kastade bort det vackraste.

Kommer heller inte förstå hur hon inte kan ge mig

en chans till. Det är bortom alla mina sinnesförnimmelser

hur hon inte kan ge oss möjligheten att bli lyckliga ihop.

Men jag förstår på ett teoretisk plan och det får

mina inälvor att frysa. Är henne jag hör ihop med

och inte det söndermedicinerade mörkret.

 

 

Det märks i pulsen i mina ord

att mitt hjärta fortfarande brinner för dig.

 

 

När du ser mig i ögonen när jag pratar

ömsar jag nästan skinn.

Vill bli verklig som du

vill komma nära.

 

 

Efter sen kvällning

i dimmmigt regnljusskuggat:

skenet från cementfabriksröken.

 

 

Min balkong, barfota.

Tänder en cigarett,

upptäcker att jag gråter.

 

 

Innan neuroleptikan verkar

innan jag somnar och drömmer

om att kommunicera med färgerna;

precis innan maran rider,

hör jag i fjärran en arab tala till sin hemliga telefon:

 

 

"Oookey det är ok

att du inte kommer på middagen och jag älskar dig

puss hej."

 

 

På hans röst låter det som om han ångrat tusentals gånger

att han inte huggit och huggit och huggit i hennes sömn.

 

 

Vaknar till öppnar arktisblå från andra sidan går jag som ett barnspöke

ut till nyhetssändningarna. Min sjukhusdress släpar sig mödosamt

likt ett nattligt sorgflor längs det av miljoner sinnessjuka fötter

fetsmutstrampade linoleoumgolvet.

 

 

Minns du att du drömde om mig när jag var liten?

Jag var liten och grät.

 

 

Naken när du närmade dig ur dunklet

speglar i bitar bär en järnblöja

med neonlikt sken iskallt som dödsljuset

i filmatiseringen av Stephen Kings "it"

 

 

Och oförglömlig atrocitet barnbenar inga scheman

uprätthåller bitvis tretton från höga branter tvenne

 

 

Skallben

hybris

korgar i bröst,

tyst som järn mot järn

i små hemliga kuvert eller

situationen att mitt huvuds innanmäte

satt uppsatt på ett spätt

och stirrade;

Iskyla i uterus.

 

 

Det var när jag fick mig berättat

om den anala våldtäkten jag började tjuta

gallskrek förmågan att inte kunna frysa ihjäl

bara vara inombords och min kropp

känns inte längre.

 

 

Jag har ännu inte berättat något

vet inte om det någonsin blir så

som ett minne

är ett minne blott, istället

blir det ord som

skriver, skriver, skriver

och det är värt det men

tårarna faller för att de borde

inte för att de känns,

istället reflekterar jag inlåst

över att ingenting är roligt

och därför lika roligt

som vad som helst.

 

 

I kafeterian råder stämning. Hot.

Sätter nikotinfärgade klor i luften och sliter den i stycken -

en kvinna, anorektiker med prasslig träningsoverall

intresserar mig.

Drack en kopp kaffe, bredvid mig

en annan kvinna

kritvit och tyst.

 

 

Vill veta mer om min tid

och bidar mer, törsten

efter den kunskapen; om frågetecken

ser på nyheter och läser om snö -

 

 

islossningsblått till svart

en färglös rodnad av distinkt känsla

och vittrande benmärg.

Spottar v-6 av fradga i ögonlås.

 

 

Knappnålshuvudet löper som Jesus amok

över känslornas vatten

sjunker i ringar,

dimman

är oändligt klar.

 

 

Utdrag ur diktsamlingen:

Den första hettan – en ungdomlig uppgörelse

 

 

den fjärde hettan

 

 

Så brinner det korintsvarta hatet i knivmördarnas länder för en rygglös ogärningsman

och vålnad, förrädaren av de egna leden trollbinder ett moln av dödsskräck

och gallskrikande klädkammare skyler i elden under skammen

återstår enkom vrål utan känslor;

tankar färdas

genom mina känslors grumlade vatten

kring själens fettiga öar, sinnets

aorta, hålet finns inte mer.

Som att uppstiga mot solen i vitt, ren och rak inför döden,

som att födas i sten, som att kopulerar med evigheten,

och månen; idag är du i sanning själklar;

bedrar likväl hundhjärta med sepiabrinnande lättja

hånler åt halvgudars hafsverk, tisteldrottningens

iskristall, de dvärglikt skarpa gatorna

med sin tjocka blå, tunga rök;

 

 

den nionde hettan

 

 

Minnesbilder från barndomstiden uppvaktar, snabbt, hårt,

iskallt i andanom;

mitt trasiga hjälplösa stinkande hjärta –

separation ett senapsgasfärgat lejon ryter i mitt ansikte:

det är du som är spöket i ättens lever, cystan i kontexten.

Om det satte avtryck?

Lämnade otaliga ringar i mitt vatten, så åter;

riddaren av rosenmiraklet jag gråter och mina tårar är salta

mitt sinne som stöpt i lava på piedestal av ära och avund;

ser jag döden, kontur svävar i rymden, rosa, naken, nyklippt.

Dränerad idiotcykel, alltid full av upptåg,

alltid besvärad av ödet, som i det aldrig sinande pilkogret

skjuter du dina ords febriga hetta mot Jean Genet

mellan tuggorna i mörkret och smeker min lever som vore den av sammet.

 

 

den tjugonionde hettan

 

 

Fega asätare, moraliska giganters radiovågor,

mentala virus med spindelnätsuppsyn,

blåser girigt upp sig i illaluktande herpesblåsor

med tillhörande känsliga töcken

vid trädtopparnas vidgade blodvitespupiller,

tänker mig att du tänker;

hellre en trasig livmoder

än något som skär sig i blodet.

Du måste inse hur jag visar dig hur viktig du är

utan att visa det; du måste tystna

om jag skall växa som person.

”Alla är inte sanna nog för att höra sanningen.”