Post Scriptum 2013 - April 11

Magnus Carlbring, född 1961, poet och romanförfattare. Debuterade 1985 med ”Lit de parade”. 1999 fick han Tidningen Vi:s litteraturpris, för diktsamlingen ”Sånger vid E 4:ans avfart” och har givit ut nio böcker och dessutom skrivit libretton. 2009 utnämndes Magnus Carlbring till ”Månadens diktare” (mars månad) av Dagens dikt i Sveriges Radio P1.

 

 

Dikt som jag vill ska gå sönder

 

 

 

Vi äter solskensfrukost och låtsas att det finns en framtid, brer

lite av mig själv på mackan, häller upp ett glas jag

och dricker den vita mjölken

kroppsvarm: försvinner i grottväggen som ett handavtryck

 

Vi brukar försöka älska

när det är som svårast för att veta att kärleken

håller igenom allt: det fungerar inte men det känns

jävligt rätt: nu kommer förkrigsvåren: ännu en

Hopplöshetsmänniskor och rakade tuggummihjärnor

samlas vid trottoarkaféerna med vapnen

stungna genom ansiktet och bröstkorgen: hugg mig

som ett ord se mig som ett ord

 

Säg stopp med hjälp av alla pingstliljor

du kan uppbringa och allt det oerhörda du kan det är allt du kan

 

Det låga perspektivet: livets släpljus

gör mig läsbar som en diktatorsteveserie: se mig

 

Bildskärmen som en svart mask med blod

långsamt rinnande ur de lysande ögonen

 

Tiden utsträckt, en silvertejp över verkligheten

Verkligheten, älskling, är allt vi har, och vår feber

är verklighetens feber: vi är inpaketerade i prasslet

 

Skit i det här det är ingen som

Hör du mig inte alls JAG SA VAFAN HÖR DU INTE

Mäh men du behöver inte lyssna

 

Eftersom en text är som ett köttstycke som jag tycker om

Jag tycker jättemycket om blod

Den här förskingringen av närhet: krigsskadade ungar

som sitter på Helvetesdonken medan fönsterrutorna

darrar av de tunga vita bussarna: tidsskiktsepigram

 

Lyrikens lösslitna kronblad

Vinden som fångar oss, och allt

ska deporteras: bara himlen är kvar att knyta ihop

allt hopp är ute

 

Det är 1930 2013: förfan vägra högerstormen innan

vi släpar våra tyger och kroppar genom leran, odören

FUCK ME DET DOFTAR KRIG OM HELA EUROPA

DET ÄR PÅ RIKTIGT NU NYNAZISTER STORMAR

SJUKHUS DET BOR FASCISTER I SVERIGES RIKSDAG

 

Vi ska omfamna varandra, älska istället

Börja älska det här tillfälliga som vi har; striden

och det sönderrivna: plastförpackade dygn

kastas ett efter ett i de tusentals kanalerna: ordzooet reser sig

som en stege av tunna ord – skir himmelskräva

 

Skarvar och sotvingade måsar faller

om varandra och den sista tjuren står och hostar blod

på en brinnande äng, vi ska skriva oss fullständigt fria lita på mig

 

Jag meddelar mig

endast på detta sätt: spindelsekret

i tvättstugekloaken, det sitter en lapp fastnålad därnere: förlåt oss allt ont

 

Dikt jag tänker inte klia dig på ryggen

Vi när den här drömmen: att få vistas i ett slags paradis

Du vet vad jag talar om, precis: vit sand iskall blå himmel

och ett hav som sträcker sig som en tunga in i alla kamrar

och ett lugn som bebor dödsriket, det är här: gråt; äntligen

kommer din post blommande, ett moln bland molnen

 

Skriv under alla teckningar med ditt stora barnnamn MÄNNISKA

Du ska inte vara rädd att rycka upp din röst­, nu måste den synas

som kräk över himlen, det är dags att ge upp

 

Vi vill inte se våra barn dö ut som förlorare

– som badankor, räfst, släke och stank av förruttnelse

en bländande högsommardag – som

stenen i vattenbrynet som sköljs som av en hand

som om det fanns en gud – som textbomben

i mejlboxflödet: nerv

och solljus/soldrunkna

 

Jag önskar ordens rytm

var som en discokula, att allt fräste iväg och lyste upp ditt ansikte

som vilda solstrålar och att människolivet var lite mer

som ett sjaskigt djungeläventyr; O orealitet,

drömstråle: månen

skrev

det här till dig

 

Det enda rimliga är det orimliga; dra upp

en döende människa, armen som tar tag i din arm

Den vilda andedräkten

och vi som vill: skimra, litegrann som evigheten

 

Jag är flykten in i en annan människas värme

Jag måste fly in i en annan människas värme

Vi flyr in i varandras värme det är vansinne