Post Scriptum 2013 - April 26

Ulf Olsson är författare och konstnär. Bor i Norrköping.

Har publicerat dikter i tidskrifter och antologier, samt romanen Hets på Framsteget förlag. Har inom kort sin första utställning med teckningar på Dynamo i Norrköping.

Verksam med texter och bilder på Facebook. Ulf Olsson var på 80-talet sångare i Sister James, som gav ut flera skivor.

 

 

Ur Den Heterosexuella Lobbyn

 

 

Jag sörjer mig själv denna morgon. Sörjer allt jag har varit. Jag sörjer allt jag är. Jag sörjer allt jag inte blev, inte gjort. Sörjer min egen framtid, hur länge den nu varar. Åh vad det är vackert med sorg. Över ingenting.

 

Allting förändras, allting blir lite skevare. I varje tusendel sekund suddas det förflutna ut. Mitokondrierna spottar ut oss som beska kärnor. Vi dras mot kanten, skälver när vi rör oss. Darrar som expanderande ringar. Vatten har sin spänning, glaset i ditt fönster är en vätska.

En gång var jag en tjänsteman. Sedan kom sinnesjukdomen, som en befriare ur tjänstemannaskapets circle of helvete. Nu står jag med båda fötterna på jordgloben, som ett sammelsurium av alla hjärtans dagar, mitt i mig själv och tack gode Gud - både varsågod och tack - smärta kan vara skön, som tusen nålar. Eller flimrande, som sorgen efter husdjur.

 

Snart är klockan fyra. Jag har ännu inte diskat. När ska jag diska undrar jag. När ska smutsen blötas? När ska samma smuts lyftas från porslin metall och glas? Kanske ska jag diska i morgon? Där framtiden bor.

 

I dag har jag varit hos tandläkaren. Sedan rök jag ihop med en kärring. Ingen kom till hennes undsättning. Som vanligt handlade det om pengar. Allting är pengar. Utom tid.

 

Snart ska jag fara spårvagn ner till stan. Jag vill se mig omkring lite. I världen - den utanför mitt ansikte

 

Det finns dom som tror att klockan tre blir klockan två inatt. I India land, bak Himalayas rand. Men man kan aldrig se klockan så avlägset. Insprängda i berget sover dom ännu efter sitt dagsverke. Och varför inte? Och varför skulle just jag vara vaken i det tidsglappt? Det var rent surrealistiskt säger folk om sånt. Om sånt som är lite mysko. Men det enda dom har sett är Magrittes pipa. Den som inte ens är någon pipa.

 

Jag skulle fått hjälp idag. Hjälp med mig själv. Med hela mig. Med min skötsel. Bli omvårdad. Ja att långsamt få bli nöjd. Vartefter skötseln rör sig framåt. En varm helkroppslig vård. Allt omkring mig skulle också få sin skötsel. Allting runt min person. Jag skulle få sluta vara nervös. Över allting och ingenting som nu. Men hjälpen kom aldrig. All min hjälp uteblev. Jag är fortfarande själv med min oförmåga.

 

Man kan bli sne över mycket. Man kan bli rak över noll. Sne över mycket blues.

 

Rak över nothing blues. Låt oss äga natten som ett irriterande popcornskal mellan tänderna. Utan tandtråd mitt i skogen på ett svinhögt berg älskling.

 

Gick ut på muggen. Självantände. There is no tomorrow. Blues.

 

Nej, jag kan inte sova. Det är för svart. Lungorna värker. Lungorna värker ihjäl sig. Nu. Men jag tänkte på Gud förut. Nej det gick inte. Det var så ihåligt. Så ihållande, så platt. Svart.

 

Vågade mig ut på stan. Småregn. Vågade se på sju människor. Vågade ligga under tandhygienisten. Blundade och njöt nej nej nej jag låtsades att jag lyssnade på Pills med The Lurkers. Låtsades le alternativt flina alternativt hosta ggr 3 av ett tre kvarts skratt. Ville gå hem. Fick inte. Fick en spontan - applåd synonym orgasm abort? Ingen som vet. Vart tog den stygga lilla skräcken vägen?

 

Vi är i goda händer. Under förlåtande ögon. Oerhörda ömhet. Varmaste kärlek. Du - Herre.

 

Allting är osäkert. Just som efterdyningen av människornas natt: dess lögner. I dunklet över sängen möts våra drömmar, kolliderar lätt och ljudlöst, infiltrerar varann, tuggar. I sömnen blir du varm och lycklig. Jag skräckslås i mitt mörker.

 

I morse steg jag upp: köket var ljust, som en burning ring of fire. Jag gick ner ner ner i mig själv tills jag hamnade här: intill mitt egos slaveri, vid mitt nya fina perstorpbord. Nej jag dissar andaktsboken idag jag tänder inget ljus, men jag ber morgonbönen snabbt och i smyg och bara inuti skallen. Tre mackor med varierande pålägg smakade förkylningsplåt så what the fuck, jag kunde lika gärna tugga frigolit. Det är inte synd om människorna du lille Strindberg. Det är bara synd om mig. Blues. Amen.

 

Min kontaktperson på psyk är en hiskelig kvinna. Hon tror att hon vet allt om mig, att hon har mig i ett järngrepp. Men hon känner bara till mitt tvång att ljuga, min ofrivilliga fantasi.

 

Jag drömde om en situation inatt. Alla var inblandade. Som delarna av ett fasansfullt recept rördes vi samman. Jag minns inte situationens förlopp, bara dess allvarliga innehåll. Det är svårt att drömma tydligt. Man kan inte skärpa sig.

 

Jag skulle vilja vara någon annan. Jag skulle vilja vara en minneslund. Vara spridd i mig själv.

 

Livet är bara ett väntrum till och ifrån. Psykiatrin skjuts in i oss, som halkiga glasskivor, som i en hallucinatorisk och elektronisk sinnesfrånvaro. Huvudets 70-talssyntar ploppar Popcorn, som i München -72.

 

Käkarna kan låsa bettet. Magen kan kverulera. Nacken kan vänta på sitt skott. Det kan vara tisdag. Det kan vara svårt. Det kan vara november i tomtarnas verkstad.

 

Glider mellan dröm och vaken. Vet inte riktigt var jag hör hemma. Vilket är att föredra? Allt på trekvartsfart? Knappt det, nej jag vill fullvakna till en verkligare verklighet, vingla ut i livet. Som en skadskjuten råtta.

 

Rycker till i väntrummet. Igen? Sömn? Psykos? Plastblommor? En bastant kvinna typ Irma Grese med sina gropiga lår i uniform skvalpar förbi, ler mot mig, sådär psykiatrisjuksköterskefalskt.

 

Jag är åksjuk, trots näsan mot färdriktningen. Min framtid väntar, stanken av högmod. Änglarnas små frispel.