Post Scriptum 2013 - Februari 11

Linda Bönström, f. 1983. Uppvuxen i Värmland och numera bosatt i Göteborg.

Statsvetare, debattör och har tidigare medverkat som översättare. Nu debuterar hon som poet.

 

 

Dikter

 

 

Fastland

 

 

I

 

Vaknar kvalmig och yr, genom solglasögonen ser jag hur himlen

i mjukt rosa och blått närmar sig natt över fastlandet.

Barnets svettiga hår luktar salt, en ro, nästintill njutning.

Stora vägens skymning

Överanvändandet av ord tills de bleknar

Undvikande av ord för att de är sanna

Vattnet som inte går att dricka, vattnet för det levande dödar.

Gammal i var sekund.

Det är inte barnböcker som sviker, vi vet.

 

 

II

 

Spolarvätska mot bilrutan blir till doften av sjukhus och jag skakar.

När regnet lagt sig i asfaltens sprickor faller frågan ut i luften.

Jag kväver mig själv om nätterna.

När du vaknar i förtvivlan;

”Ingen fara”, säger jag, ”jag gråter inte, bara hostar”, ljuger jag,

och vi vet båda. Vi vilar och försöker lura lögnerna vi själva är.

 

 

III

 

Värdighet tycks bli förstått som oberoende.

Oberoende som fri.

Att inte vara fri måste leda till att bli fångad.

I vuxenblöjor,

pipande maskiner eller i

gamla kärleksbrev från den som slutat att älska.

Vem vill vara till besvär?

 

 

IV

 

Jag får inte kyssas längre,

hur kan jag då säga: Du är inte mer än människa.

Trots allt.

Lycklig utan ro, rolös utan kraft.

Som Fidel Castro i NIKE skor.

Som en hjärnorgasm.

Knivens slitna egg

Som om mitt eget mord inte ens förtjänar raka enkla snitt.

”Linda, när du sover skapar vi historia”.

 

 

Under

 

 

Det är snö över ljungen nu.

Jag ser och undrar om kvistarna ligger kvar. Rosa, blått och lila det var,

oktober när älven var stilla,

gula löv i mitt hår och i den famn jag höll om mig själv.

Att den vackraste syn kan hysa illvilja får mig att förstå

Att jag inget förstår.

Utom,

att man kan längta tillbaka hela livet ändå. Utan ensamheten och älven finns dem som inte klarar

sig, de som sedan kvävs

Under snön.

 

 

 

Utan substans

 

 

Ögonen riktar sig uppåt.

Kvällssolen spricker igenom,

ett onödigt krig.

Följer molnen vaksamt likt en stig jag inte vandrat.

 

Inser plötsligt att jag nog andas tungt och högljutt.

Skäms.

Men ni ska väl ge fan i det tänker jag.

Skäms ännu värre.

Japp, ber om ursäkt för att jag andas.

Herregud.

Vad är jag för ynklig människa?

Förresten har jag faktiskt svårt att andas genom näsan. Faktiskt.

Förlåt mina defekter. Förlåt så jävla mycket då.

 

Antagligen sticker tungspetsen ut också.

Det blir så när jag tänker.

För liten mun för alla vridna tänder.

Föreställer mig likt ett ormhuvud,

förlorad i allt jag snart glömt.

 

Jag kommer från någonstans.

Jag har bara inte varit där.

Ibland glider jag in i ingenstans och kallar det för jag.

 

Att jaga det förflutna,

nästan lika farligt som att leva det.

Om du kunde vara så generös,

och låta mig veta att du lider.

Helst värre än jag.

 

 

 

Glappkontakt

 

 

I min lilla kommun fick vi ett resecentrum. Fast det var aldrig öppet på morgonen förstås.

Absolut inte på kvällen,

men det såg fint ut med bänkar och allt när man stod i snön på utsidan och tittade in.

Nu är inget kvar - förutom skylten.

Den måste alltid vara kvar. Byns investering

Dagens ord; abstrus

Lutar mitt huvud bakåt. Vill resa hela natten, där i taxins baksäte,

utan minsta mål och mil av asfalt.

 

Stirra in i mörka skogar och se grönt ljus som säger kör lysa i vattenpölar.

Kanske till och med snö mot vindrutan.

Vi kan ha kuddkrig tills vintern är över och sedan lovar jag att du får gå hem.

Kanske med ett roligt klistermärke med ögon som rör sig,

muta för ditt mod.

Den största rättigheten är att bli älskad. Är då den största skyldigheten att älska?

Limbo. Vi som försökte men inte nådde ända fram.

Avlatsbrev som checkar utan täckning.

 

Bredvid varandra är vi främlingar, så kort

så formellt.

Förtegenhet, som tystnadens andrum innan talan. Hatar tystnaden,

hatar längtan i mitt blod. Hatar en lojalitet som inte är förtjänad.

Du kommer alltid göra mig illa. Du kommer göra mig som mest illa när du gör inget alls.

Jag förvisas. Ingen får veta att jag lever, att jag fortfarande tar mig in.

Jag lever,

starkare än någonsin.

Sprid det vidare.

Vet du varför jag kan göra en kullerbytta? För att jag har lärt mig det.

Svetten längs ryggen är alltid där och jag håller mig fast.

 

 

 

05-08 lördag

 

 

Orden likt mig

måsten

och tvång

Kliar så förbannat.

 

Yr och virrig vill jag stanna. Frysa tid,

alla dåliga kapitel, alla piller i frysboxen.

 

Bind skakande gamla händer under kudden

allt glider ifrån dem.

 

Vitt gips. Föd mig genom min arm utan

möjlighet att stöta ifrån.

Schyssta, stick till mig en cigg då och då,

Hjälp mig att aska försiktigt.

Inga fler bränder.

 

Håll pennan ifrån mig,

den penetrerar likt en grov nål,

inte längre mörkt blod.

 

Jag har det på tungan

Nej.

I hjärnans sjöar och intryckt i hjärtats slem

ett fasligt oljud.

Håll käften.

 

 

 

Med fyra cigg hem jag gick

 

 

I

 

Vagnen skraltar genom stan. Från var mot till.

Mörker och snö är allt jag ser, mer än vad begärt.

När jag får tid börjar revolutionen.

 

Dagen försvann i kolsyra.

Staden är vild, varje lägenhet ett hot.

Myteri av hjärnans substans.

När alla orden var lagda kom en höst som bara tog och tog.

 

 

II

 

Plåtmonster,

han var kär och efter att han slutat stal jag vad som behövdes.

Med skridskor på älven bör man utöva extrem uppmärksamhet.

Isen kan ge vika under ens fötter,

det iskalla vattnet tränga in i lungorna,

färdas med strömmen under den glasklara ytan.

Skrikande och ensammast i hela världen.

Ohjälpbar.

Säkerligen ångerfull för att man inte insåg faran med att röra sig framåt med ögonen hårt slutna.

 

 

III

 

Inatt så som då,

du vet att jag vinner,

liksom jag vet att du ger dig av.

Snötunga träd och sten omkring, skratta om ni vill, det gör verkligen ingenting.

Falla ner, klösa sig upp. Ett liv under lupp.

Forcerar tunneln med kraft, i örat alltid samma ljud.

 

 

 

Gul fasad

 

 

Oinbjudna rycker i min dvala.

Utsträckta händer drar från alla håll,

kallsvett omhuldar,

 

men ej kärleksfullt.

Tevens dimslöja ljuger och

verkligheten hugger den blinde.

 

Borttappad,

var finns jag?

Lärt mig långsamt betrakta alla platser jag levt på.

Ett allvarligt pussel lagt under andnöd.

Finner den gula fasaden och minns utgångarna

 

 

Nadja

 

 

Nadja. Inte hennes namn, jag tror, men skulle kunna ...

Mycket hon skulle kunna.

Hon söker ut mig

som samma;

som kvinna,

som ålder,

som ensam.

Som sorg

samma.

 

Och jag skäms för just ikväll är jag inte densamma som hon tror.

En blick, ser mig själv som förut,

Trängd

Försöker komma över min förlägenhet, svara på hennes viskande frågor.

Även om jag föredrar att inget säga.

Fumlar.

Kunde utan och innan.

Då.

 

En enda ärlighet jag har att ge;

”Tid”, säger jag så högt jag kan till flickan.

Och vet att hon inte förstår.

Min sorti. Försiktig rörelse mot hennes axel,

vaksam mot utfall

Men flickan med gröna naglar tar min hand i sin.

Så varm, len, tagen av min förmodan om motsatsen.

Och där!

Den lilla knycken från hennes hand,

liv.

Även om vi förblir samma.

 

 

 

Utan vingar

 

 

Två dagar lämnar humlan med en ny gestalt.

Stark

Ettrig

Försvagad

Hopplös.

Hela tiden centimeter från öppningen.

Friheten

Luften

Och livet.

Men stångar och fräser mot samma glasruta.

Kryper längsmed vita trälister.

Tänker: vad korkat.

Så slår det mig

röken ifrån Virginia Slim träffar ögat.

Jag är precis likadan.

 

 

 

Memorandum År 6

 

 

Här välts inga bord omkull

längre

Här göms inga burkar bakom soffan

Här ljugs inte om bilnycklar

eller spriten uthälld i vasken

Inte nu.

Inte jag för dig.

Här säger de att åren går.

Kyrktornets klocka

allt så stilla.

Jorden ovan sedan länge torr.

Tjälen slår snart ner,

höstlöven torkar, starka vindar drar ner dem i älven.

Ett dån som måste vara av frihet.

Vi går inte där

längre

Men jag minns,

så varsamt balansera över hala stenblock.

År och år från skymningen och du pekar i luften.

Mina barnaögon

två blå månar.

Fladdermössen jagar genom natten,

två som du och jag.

Alltid du och jag

längre

än evighet.