Post Scriptum 2013 - Januari 13

Kristian Lundberg, född 1966 i Malmö, är poet, författare och litteraturkritiker.

Han debuterade 1991 och har sedan dess publicerat ett tjugotal böcker.

Kristian Lundberg är en av sin generations främsta svenska poeter och författare. För diktsamlingen Job nominerades han till Augustpriset år 2005 och han har bland annat tilldelats Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Sydsvenska Dagbladets kulturpris, litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne, Aniarapriset och Sveriges Radios romanpris för sina kritikerrosade romaner "Yarden" (2009) och "Och allt skalla vara kärlek" (2011).

Under våren 2013 var han aktiv med två böcker: "En hemstad - berättelsen om att färdas genom klassmörkret" (W & W) och "Hat & bläck. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde" (H:ströms) tillsammans med Crister Enander.

 

 

 

Det här är min kropp

den skall sättas samman

färdas genom ljus, förbi mörker

den skall styckas, delas upp

föras undan, bli föda,

Det här är vårt rum

Det skall stå öppet

 

 

Låt det nu stå öppet

Den skall böjas ner mot marken

Den skall anta en annan form

Den skall rivas, genomborras

Den skall förlora sitt namn

Den skall bli till vävnader, salt

Den skall bli ett hem för våldet

 

 

Kroppen är det orimligas

plats i rummet, en gräns mellan

oss två, den kommer överträdas

Nu skall den överträdas

Människoblivandet

Den som skall

bli kropp måste först kläs av allt

det som skyddar

Du säger: här finns

det ingenting som skyddar:

här skall du bli bara denna kropp

omgiven och placerad i ett rum

ta emot det

 

 

Det kommer snart

som en växande punkt av ljus

bakom pannans ben, rummet

blir vidöppet, kroppen skändad,

återbördad, mull, bara denna

jord som vi kastar, som djur när

dem gräver ner byte

 

 

Det här är din kropp

Den skall säras itu

 

 

Minnen av kroppar,

främmande, som våld

Det här är våld

Du ser

det ske, rummets plats

inom kroppen, den här

levande lågan som slår

ut i mörkret, ge upp, du

måste ge upp här

 

 

Handen är byggd

genom mikroskopiska muskler

sammanvävda till en enda

rörelse, ryggen och så detta ögonblick

när den vänder sig bort, kroppen

minns, nu finns bara detta minne

som annekterar oss från insidan

brusande, det mindre som uppgår

i det större, utplånas

 

 

En tärande mörk låga

som slår upp, förintar

andetag för andetag tills

ingenting återstår, bara denna

avgrund som kläs på, placeras

intill sammanhang, rör sig, du

säger: rör dig nu, slockna