Post Scriptum 2013 - Januari 28

Ilya Kaminsky, född 1977 i Odessa, i forna Sovjetunionen. Bosatt i USA sedan 1993 då familjen gavs asyl där. Han bor och arbetar i San Diego där han undervisar i engelska och i Comparative Literature vid San Diego State University.

 

Han är översatt till en mängd språk och har vunnit ett stort antal priser. För sin bok ”Dansen i Odessa”, ”Dancing in Odessa”, (Tupelo press 2004), erhöll han the Whiting Writer's Award, the American Academy of Arts och Letters' Metcalf Award, the Dorset Prize, samt the Ruth Lilly Fellowship som delas ut varje år av Poetry magazine.

Samma diktsamling blev också utnämnd till Årets bästa bok 2004 av ForeWord Magazine.

2008 fick Kaminsky priset Lannan Foundation's Literary Fellowship.

 

Dikter ur hans nya manuskript, ”Deaf Republic”, (”Döv republik”) erhöll priset Levinson Prize från Poetry magazine's och the Pushcart Prize.

Hans böcker är publicerade i Holland, Ryssland, Frankrike och Spanien. En översättning till kinesiska gavs honom the Yinchuan International Poetry Prize.

Kaminsky har också arbetat som jurist på San Francisco Legal Aid och på the National Immigration Law Center.

Hans antologi med 1900-tals poesi, ”Ecco Anthology of International Poetry”, publicerades av Harper Collins in March, 2010.

 

Dikterna är hämtade ur diktsamlingen “Dansen i Odessa” (“Dancing in Odessa”, Tupelo Press 2004) och utgör den första delen av tre i diktsamlingen.

 

 

 

Författarens bön

 

 

Om jag talar för de döda, måste jag lämna

det här djuret till kropp,

 

Jag måste skriva samma dikt igen och igen,

för en tom sida är vit flagg för deras kapitulation.

 

Om jag talar för dem, måste jag vandra på gränsen

av mig själv, jag måste leva som en blind man

 

som rusar genom rummen utan

att nudda möblerna.

 

Ja, jag lever. Jag kan korsa gatan och fråga: "Vilket år är det?"

Jag kan dansa i sömnen och skratta

 

framför spegeln.

Även sömnen är en bön, Herre,

 

Jag ska förkunna din galenskap, och

på ett språk inte mitt, tala

 

om musik som väcker oss, musik

där vi rör oss. För vad jag än säger

 

är det en sorts framställning och jag behöver

lovorda de mörkaste dagarna.

 

 

 

Dansen i Odessa

 

 

I en stad där duvor och kråkor härskar gemensamt, täckte duvorna

huvudstråken, och kråkorna marknaden. En döv pojke räknade hur många fåglar

som fanns på kvarterets bakgård och nådde ett fyrsiffrigt tal. Han slog numret

på telefonen och bekände sin kärlek till rösten som svarade.

Min hemlighet: vid fyra års ålder blev jag döv. När jag miste hörseln började jag se röster. På en fullpackad spårvagn, sa en enarmad man att mitt liv skulle bli mystiskt förbundet med mitt lands historia. Men mitt land kan inte bli funnet, dess invånare möts i en dröm för att hålla val. Han beskrev inte deras ansikten, bara några namn: Roland, Aladdin, Sinbad.

 

 

 

I lovsång till skrattet

 

 

Där dagar kroknar och tänjs

i en stad som inte hör till någon nation

men till alla länder av vinden,

 

hon höll sitt tal på popplars språk ―

hennes öron darrade när hon talade, min moster Rose

skapade oden till hårsalonger, närbutiker.

 

Hennes själ gick på två ben, själen eller ingen själ, ett barns tillåtelse,

hon älskade gatumusikanter och visste

att min morfar skapade föreläsningar ur tillgång

 

och efterfrågan på moln i vårt land:

Staten förklarade honom vara en folkets fiende.

Han sprang efter ett tåg med tomater i rocken

 

och dansade naken på bordet framför vårt hus ―

han blev skjuten, och min mormor våldtagen

av den offentliga åklagaren, som stack sin penna i hennes vagina,

 

pennan som skrev bort människor under tjugo år.

Men i den förtegna historien om vreden ― en människas tystnad

lever kvar i andras kroppar ― som vi dansar för att undvika fallet,

mellan doktorn och åklagaren:

min familj, folket från Odessa,

kvinnor med jättestora bröst, gamla män naiva och barnsliga,

 

alla våra ord, högar med brinnande fjädrar

som stiger och stiger med varje återberättande.

 

 

 

Maestro

 

 

Vad är minne? vad får en kropp att lysa:

en äppleträdgård i Moldavien och skolan är bombad ―

 

när skolorna bombas, är sorgen förbjuden

― jag skriver det här nu och känner min kroppsvikt:

 

de skrikande flickorna, 347 röster

i berättelsen där doktorn räddar dem, hans händer

 

fångade bakom en vägg, hans dotterdotter som dör i närheten ―

hon viskar Jag vill inte dö, jag har ätit äpplena.

 

Han rör vid hennes mun som en blind man läser på läpparna

och skriker Håll tyst! Jag är nära fönstret, jag

 

ber om hjälp! han talar,

han kan inte sluta tala, i mörkret:

 

om Brahms, Chopin han talar till dem för att lugna dem.

En doktor, ja, vilket fönster som helst

 

ramade in hans liv, utanför: tomater växte, moln passerade och vi

levde en gång. En doktor med en papegojtatuering på sin fångade arm,

ser sin dotterdotters kindben

inte längre hennes kindben, med kirurgisk precision

 

ärr som lider och grace:

två dagar passerar, han ropar

 

i sitt fönster (det finns inget fönster) när räddningen

kommer, han talar om Chopin, Chopin.

 

De skar av hans händer, sköterskorna säger att han "mår okej"

― i min dröm: han står upp, matar duvorna, omgiven

 

av duvor, fåglar på hans huvud, hans axel,

han ropar Ni förstår ingenting!

 

han andas sig själv till sömns, staden sover,

det finns ingen sådan stad.

 

 

 

Moster Rose

 

 

I en soldatuniform, i träskor, dansade hon

till kvällens slut, moster Rose.

Hennes make räddade en gravid kvinna

 

från det brinnande huset ― han hörde skratt,

varje dags egna lilla artilleri ― i den elden

brände han sina genitalier. Min moster Rose

 

tog andra människors barn ― hon klickade med tungan när de skrek

och August drog för gardinerna kväll efter kväll.

Jag såg henne, med krita mellan fingrarna,

 

hon skrev lektioner på tomma svarta tavlan

hennes hand rörde sig och tavlan förblev tom.

Vi bodde i en stad vid havet men det fanns

 

en annan stad på havets botten

och bara barn från trakten trodde på dess existens.

Hon trodde på dem. Hon hängde sin makes

 

porträtt på en vägg i sin lägenhet. Varje månad

på en annan vägg. Jag ser henne nu med det porträttet, hammaren

i vänster hand, nubb i munnen.

Från hennes mun, en lukt av vild vitlök ―

hon kommer emot mig i sin pyjamas

grälar på mig och på sig själv.

 

Kvällarna är mina bevis, den här kvällen

i vilken hon doppar sina händer upp till armbågarna,

kvällen sover inne i hennes skuldra ― hennes skuldra

rundad av sömn.

 

 

 

Min mors tango

 

 

Jag ser hennes fönster öppnas i regnet, tvätt i fönstren ―

hon rider på en vild ponny till min födelsedag,

en vit ponny på sjunde våningen.

 

“Och var ska vi ha den?" "På balkongen."

den stackars ponnyn grnäggande på balkongen i nio veckor.

Mitt i mitt liv: min mamma dansar,

 

ja, här, som i barndomen, ber min mamma

om att få beskriva stadierna av min glädje ―

hon talar om soppor, hon är dem på spåren:

 

mellan regementen av tefat och handdukar,

hon rör sig så snabbt ― hon är utan rörelser

öppnar och stänger dörrar.

 

Men vad var glädje? En ponny på balkongen!

Min mammas förflutna, en kappa hon bar över skuldran.

Jag tecknade en axel genom eftermiddagen

 

för att få syn på henne, sextio, i uppvaktning av ett främmande språk―

ung, inte ung ― min mamma

får en ponny att gallopera på sjunde våningen

Hon blir en främling och agerar sig själv, öppnar

vad som är stängt, stänger vad som är öppet.

 

 

 

Amerikansk turist

 

 

I en stad gjord av sjögräs dansade vi på taken, mina händer

under hennes bröst, minskande

dag för dag, jag lägger till den här kvinnans anklar

 

till mina dagar av försoning, hennes underläpp, hennes ansiktes kindben

Vi älskade hela kvällen ―

Jag berättade saker för henne, deras regnritualer, glädje

 

är pengar, ja, men bara småmynten.

Hon bad mig be, buga

mot Jerusalem. Vi bugade åt vänster, jag såg

 

två bagerier, en skoaffär, lukten av hö

lukten av hästar och hö. När Moses

bröt de heliga tavlorna i Sinai, tog de rika

 

delarna där de utmejslat stod:

“äktenskapsbrott” och “döda” och “stöld”

de fattiga fick bara “Nej” “Nej” “Nej”.

 

Jag kysste henne bak i nacken, en armbåge,

den här kvinnan vars glömska är en intrig mot glömska,

hon dansade vals i sina galoscher

och även hennes katt dansade.

Hon sa: “Allt som är musikaliskt i oss är minne” ―

men jag kunde inte engelska, jag dansade

 

sittande, hon sträckte sig

och böjde sig och sträckte sig, en musik som darrade

ett darrande i hennes hand.

 

 

 

Dansen i Odessa

 

 

Vi bodde norr om framtiden, dagar öppnade

brev med ett barns namnteckning, ett hallon, en sida av himlen.

 

Min mormor kastade tomater

från sin balkong, hon drog fantasin som en filt

över mitt huvud. Jag målade

min mors ansikter. Hon förstod

ensamhet, gömde de döda i jorden som partisaner.

 

Natten klädde av oss ( jag tog

puls på natten) min mor dansade, hon fyllde det gångna

med persikor, grytor. Åt dessa skrattade min doktor, hans dotterdotter

rörde vid mina ögonlock ― jag kysste

 

bakisdan av hennes knä. Staden skakade

ett spökskep satte segel.

Och min klasskamrat hittade på tjugo ord för jude.

Han var en ängel, han hade inget namn,

vi brottades, ja. Min morfar stred

 

mot tyskarnas tanks på traktorer, jag hade en resväska full

med Brodskys dikter. Staden skakade

ett spökskepp satte segel.

På natten vaknade jag av viskningar: ja, vi levde.

Vi levde, jag såg inte att det var en dröm.

 

Vid den lokala fabriken, tog min far

en handfull snö, stoppade den i min mun.

Solen började en rutinberättelse,

och gjorde deras kroppar vita: mors, far dansade, rörde

 

sig som mörkret talade bakom dem

Det var april. Solen tvättade balkongerna, april.

Jag återger berättelsen, ljuset etsas

i min hand: Lilla bok, gå till staden utan mig.

 

 

 

I översättning av Boel Schenlaer