Post Scriptum 2013 - Juni 25

Ny dikt av Kristian Lundberg

Dagbok, Drottninggatan, juni

Johannes av Korset, en epilog

 

 

Tisdag, 18 juni, klar hög himmel, Enskede.

 

 

Det är en sen eftermiddag i juni

Det är en het och helt stillastående eftermiddag

ingenting skuggar, växterna i rummet torkar bort,

anonyma meningslösa växter vars enda syfte tycks

vara att få lov att användas som scenografi i min dikt

denna torra luft i rummen, denna gränslöshet

detta gröna silande ljus mellan trädets grenar

när jag för ett ögonblick sitter stilla på en

bänk, bara i avvaktan, bara i denna väntan,

psalmerna vi sjunger i denna enfaldiga ensamma

församling blir mörkare för varje år, nu är också

orden "Hopp" och "Kristus" och det meningslösa

begreppet "Nåd" bortförhandlade

 

Mitt inne i sången blir vi alla bara tysta

mörka och rädda, förlorade, detta växande mörka

hål inom mig, inom dig

 

Ingenting skall förfaras, varenda muskelled,

kota, sena, muskel, ven och artär skall återbördas

till sin plats på kroppen, örats minsta närapå

mikroskopiska del skall fogas in och bli till hörsel

så vi kan höra trumpeten om morgonen ljuda

 

Vi skall läkas samman så vi kan ligga intill varandra

bara denna väntan på uppståndelsens första trumpetstöt

då vi alla vänder ansiktet mot solen och blir levande

igen och örats minimala beståndsdel får trumhinnans

nyborstade spända yta att vibrera, bli till klang och jubel

 

Jag läser, jag skriver, jag antecknar och noterar

nu finns bara detta mörker mellan oss

som växer med en oändlig hastighet, en levande

död blir jag i dessa anonyma rum där jag på måfå läser

mig fram genom kokböcker, asiatiska tatueringar,

relationslexikon, dussinromaner om tiden innan

muren mellan öst och väst blev till just

bara ett förfärligt och avlägset minne, hon vänder

sig om och det är som att plötsligt stå inför en ravin

ett stup, en avgrund som mitt i ett samtal bara

öppnar sig och jag vet inte vad jag skall säga

rummen här på Drottninggatan

är ljusa, vidöppna, bakgården är tom, rummen blir ljusare

efterhand som vi blir mörkare, en dubbelexponering

som den moderna tidens första fotografier, där all rörelse

ser ut att vara helt stillastående ögonblick, levande, fast

inte nu med kärlekens klang och jubel, mer som ett ljud

från ett utdött språk, som vi ändå känner igen, för vissa

ljud är bara mänskliga ljud, oavsett hur dem färdas

genom tid och rum

 

 

 

Fyra rum

 

 

Det finns fyra rum i vår bostad, ingenting

skall förbli namnlöst, allt måste inordnas, ges betydelse

Detta blir orden jag antecknar 24 juni, eftermiddag:

"tunnelbana, perrong, ett torg, en underjordisk passage,

en trappa, ett träds förgrenade rötter två rum en hall"

 

Jag tänker medan jag skriver dessa helt meningslösa

ord att det finns ett avstånd

mellan människor som inte går att härbärgera

inom ett språk, som inte ryms inom en tystnad,

ett slags avstånd efter det att alla strider är avklarade

som ett öppet namnlöst fält man inte passerar över

av en oidentifierbar respekt inför de döda som finns

undangömda här, ett ingenmansland

som inte fastnar i språkets nät och det är en zon

språket aldrig når, du är varken på färd in

bland de levande

eller förlorad bland de

döda, du är bara i denna

namnlöshet, tigande, detta är det

hemliga rummet vi bor intill, främmande

 

Jag tänker på trädet, en liten damm, en bakgård

Det är ett rum, vi är i detta rum nu

som ljusnar, i allt snabbare tempo

intill det andra, så mycket mörkare

 

Och ingenstans är natten vila, ingenstans

får vi bara vila intill varandra

Senare, samma dag, efter kort promenad

 

Också efter en helt planlös morgon, som jag ser

ta form på Drottninggatan, så kommer minnet

återanvända till just denna plats för en genomborrande

insikt om livets enkelhet, min mors skugga som

avlastas för ett ögonblick, min fars växelvisa skepnader

där han på en och samma gång är sonen med dolken

fadern som måste dräpas och forslas undan

som en död stum kropp,

en fisk kippande efter andan, uppslängd på land,

helt meningslös utan sitt sammanhang, sin omgivning,

min far som ett språk jag aldrig har lärt mig

min mor som ett språk jag aldrig har lärt mig

Drottninggatan 122, sen kväll, onsdag

 

Jag tänker att min kropp är den bro som byggdes mellan

deras olika vansinnen, länken som är slagen mellan hjärnans

oändliga mörker i min mor och min fars ensamma kamp för

att bli upptagen i mänskligheten, för ingenstans finns det en

formel, ett mönster, ett recept, bara denna genetiska kod

denna ansamling oläsbara mönster som förvarar släktled

efter släktled och där min far kröner sig själv som den oäkte

som fick bli kung

 

Sömnlös, fjärde eller femte natten och för en mikrosekund

föreställer jag mig att raderna som jag skriver ner i dagboken

är lysande som brinnande zeppelinare en helt mörk stjärnklar

natt när jag är ett barn på hustaket med kikaren riktad upp mot

månen och först då förstår jag att jag somnade en sekund, just

bara ett ögonblick passerade jag förbi mellan gränserna och för

ett enda ögonblick var jag fri, den starka vinden, ensamheten

på taket och en rad lysande brinnande zeppelinare högt i det svarta

som bildade ett oläsbart mönster, en saga för dyslektiker som avslutas

på samma sätt varje gång: "Och den pojken på taket, ja, det var han,

din anfader Sebastian som införde alkemin som eget ämne för rättsläkare,

så varje medicinare kunde också slå i ett alkemiskt lexikon där huvudvärk

betydde att vi snart var redo, där en lögn om två kroppar kunde bilda guld

där det gick att läsa natten, som en helt egen bok."

 

Och denna tystnad, brinnande luftskepp mot en svart himmel

En sömnlös pojke, en kikare, ett hustak

Vi lever här, gardinerna är ljusa, lätta, vita

 

Det är dagar i rad som jag bara kan sitta

orörlig så här mitt inne i en dikt och se på

när hösten förbereder sin ankomst, vinden

kommer snart öka i styrka, den kommer rulla in

genom staden där vi bor, genom gränder,

genom passager, den kommer ivrigt blåsa

bort löv, blixtrande gula, blixtrande röda

 

Vi är människor, vi uppträder oftast i de former

som delats ut till oss, först i drömmen, om natten

antar vi andra skepnader, så blir du jesuitmunken

Xavier som tvättade sin skuld ren, som doppade

sina fingrar i öppna sår, kanske blir jag då en sagodrake

som står upp i dimman och blåser rent med sin eld även

om jag drömmer om att bli Benjamin Franklin eller som nu

den man som utgav sig för att vara Tesla, elektricitetens

hemlige försångare, dagbokens hemliga nav, Tesla, en

salamander som åt sin eld, slukade sin eld och gav åt

alla just den eld som förtärde honom själv, så blev Tesla

en udda man som talade med duvor, förbränd

 

Vi lever här, det är en stad, vi är kroppar, vi är händer

som vidrör händer och andra kroppar, vi är också

händer som skriver lappar, anteckningar, dagböcker

skuldsedlar, vi känner oss fram i det svarta rummet

 

Vi hör den andre andas

Vi delar staden med varandra

Den messianska

ankomsten sker dagligen

 

Du förbereder en annan ankomst

Du är en kropp

Det är tisdag och jag blir allt mer manisk

Jag säger att det finns ett fördolt mönster

Jag säger att vi måste förbereda oss.

Hon säger: "Det är inte ett svek, det är bara som det är."

 

Kristus är ingenting annat

än denna hemlöshet

som tar över mig

 

Bryt sönder mig

Flera dagar utan sömn

ingenting är längre verkligt

Det blir en slags återuppståndelse

 

Jag frågar henne: ”Är det påsk?” och hon svarar:

”Jag älskar honom inte, tro mig.”

De döda i denna dag, mörka, svävande

De levande i denna dag, ljusa, svävande

 

Ett uppslaget fönster i sovrummet

En bok om mystik, ett jungianskt korsord,

den här meningslösa närapå tomma drömmen

om ett antikvariat, där ingen egentligen arbetar

där det heller inte finns en rörelse mellan den som

skall sälja en bok och den som skall köpa en bok

 

En oro som annekterar mig från insidan, en huvudvärk

som elektrifierar allt jag vidrör, antänder polerna inom

mig själv: är det en gräsbrand som nu kommer oss nära?

 

Minnesfragmentet kommer först från utsidan

när jag minns precis

hur ljuset föll ner över Drottninggatan

en sommardag 1975

 

Dessa hemlighetsfulla vävnader som bildar hjärnans

rum, dessa meningslösa minnesfragment som plötsligt

fogas samman genom tid och rum och jag kan formulera

det som då bara var en aning 1975, som kom som en ilning

längs med ryggmärgen och idag slog ut som ett svart

elektriskt ovädersmoln, en bläckfläck som dricks upp av detta

vita ljusa ark där jag nu skriver: "juni, ord, ord, ord"

 

Senare, samma eftermiddag

Dagens Tarotkort berättar för mig

om den omvända vägen

 

Den som längtar hem måste komma bort

Den som skall bort är redan hemma

Strax efter klockan tio på förmiddagen får jag en hastigt

uppflammande feber, jag antecknar i dagboken,

det sker helt planlöst, rad efter rad, det är en avgörande

insikt som hela tiden undflyr mig

 

Jag uppfinner mitt liv

Jag är en åklagare

Ett skrivbiträde

Jag är en maskin

Jag klär av mig och klär på mig

Hon säger: "Du rör vid mig på fel sätt."

 

Jag föreställer mig att en dagbok måste vara just så

kaotisk, så slingrande, en ansamling av meningslösheter

som vilka antikvariska böcker jag nyss köpt:

"Petter Bergman, Rönnells, Gunnar Harding, Jung; mitt liv"

Jag antecknar också "Frågade efter Rut Hillarp, ingenting fanns inne för tillfället."

 

Denna maniska besatthet, denna kraft av kraftlöshet

dessa korsvisa nervtrådar genom hjärnans mörker

denna lysande väv som plötsligt slår på och förändrar

min värld, plötsligt slår av och förändrar min värld.

 

Det är tisdag, jag är en slags sommargäst här

mitt i själva centrum, Stockholm, strax intill Strindbergs

sista bostad, ett skiftande ljus, ett skiftande mörker

 

Jag plockar undan, hänger upp skjortor

sorterar undan papper

Jag använder ett nytt språk

det kommer från skuggan inom mig

 

Det är tungt, likgiltigt

Ibland är det tvärtom

Skuggan använder sig av mig

 

Dagens bibeltext, dagens tarotkort,

dagens uppgift, dagens bön

I detta, i allt detta, bara denna klara insikt:

"Lasarus ropas fram i dagsljuset, lindad och skyddad och för alltid placerad i gränslandet mellan de som måste dö och de som tvingas leva vidare, helt stilla, bara denna oro som skuggar allt inom mig, vi ser träden andas in den sena eftermiddagen"

 

Det skriver jag

Jag skriver om Lasarus

Jag andas

Eftermiddagen djupnar i färg, blir svalare

Det är främmande

 

Det är den här kraften som får mig att känna

hur hela min kropp är i rörelse, trots att jag sitter blickstilla

Trots att jag sitter helt blickstilla och bara ser vinden

röra sig genom trädkronan, så är jag en människa

 

Jag skriver: "Det är tisdag. Eftermiddag. Jag får lov att misslyckas. Jag får lov att andas. Jag skriver, raderar, andas, rör mig, ryckigt, hastigt, hela tiden i denna anspänning, hela tiden denna oro, för jag vet att det kommer att ta slut, väggarna mellan rummen kommer rivas, ett stort öppet tomrum."

Det kommer förlora sin makt över mig, och då är du borta

Du kommer att gå

Det är en sådan historia, denna

 

Hon kommer att gå och då blir du bara denna

tyngd i min kropp, denna känsla av att bli sedd

genom kroppen, äga sin kropp.

 

Hon såg mig

Hon sade: ”Du skall inte dö”

Och jag vet; det är en sen eftermiddag i juni,

sommarlovets hela inneboende ångest inför allt det

som aldrig kommer ske, aldrig kommer hända,

sommarlovsresor som ställdes in långt innan det ens

gick att formulera en önskan, jag ser en teckning i början

av terminen, ett segel, ett hav, en far och jag ser

balkongen på Bennetsväg 45 C och undrar när vi

lämnade det området, när vi ankom det området,

varför skuggorna växlar hastighet, mönster

 

Jag hör vinden utanför, ser det höga trädet där jag

drömde min far, ser det det blommande körsbärsträdet

den starkaste grenen, en son talar till mig

en far söker efter mig, en skuld skall regleras

en dagbok skall antändas.

 

Jag säger: ”kom nu, kom nu hit till mig, bara res dig

från de dödas läger och gå ut i det starka solljuset”

Och jag drömmer inte längre, allt är bara vitt, bortbränt

som aska av aska, som benfragment renspolade av havsvatten

 

Och det är en sen eftermiddag i juli när jag ser mig själv

lämna min kropp och gå ut i rummet, mot dig

 

Du är den bortvände, du är den tystnad jag

möter mellan oss, det är tisdag, sen eftermiddag

jag föreställer mig Guds närvaro som kärlek

som en hand som rör vid en orörd del av min kropp

bespara inte mig, bara res mig upp och förinta mig

blås bort det i mig som nu måste skändas, bara låt det läka

om du bara kunde sitta intill mig, andas, låta din ljusa lätta hand

röra vid en del av min kropp och låta mig få vara en människa

jag säger det igen: ”Jag är en människa” och hon måste svara

som spelet anger: ”Jag älskar honom inte."

 

 

 

Onsdag, 19 juni, Drottninggatan

 

 

Vi känner varandra vid namn

Denna tunga fuktiga väta som samlas inuti

en mörk trädstam, denna tunga fuktiga väta

som rör sig genom den levande stammen

låt nu kroppen bara hänga, tung och likgiltig

låt den hänga från ekens starkaste gren

låt den nu bara få sväva fritt i luften

låt den fuktiga bördiga marken som

breder ut sig nedanför fötterna bli

ett mönster av blommor, friska vita blå och röda

låt bara det komma, fältet av blommor, det växande

ett hav av vita, blå och röda blommor

 

Det är detta ljus, det är detta intensiva vita ljus

som bryter sig in i dikterna och raderar allt jag skriver

 

Dikterna är tomma, meningslösa

Det som finns kvar är bara dagboken

noteringar, meningslösa skydd mot meningslösheten

en cirkeldefinition som ingenstans leder

 

Vi är ingenting, bara ett ingenting, ja

det är ett ingenting som håller oss kvar

denna eftermiddag i juli, en säng, ett hotellrum

ett samtal om denna vithet

när den blåser allt inom oss rent

det är onsdag och jag

besöker en förort, återvänder, tänker på Rumänien,

ingenting är hemma här, ändå

kan jag minnas mig själv som barn just här,

precis på denna gata,

här vid ljuset som faller in, min mors hand omkring min,

mina bröder, vi besökte ett advokatkontor, en formell handling,

en skilsmässa, min mor sade till mig, år senare:

"Elektriska impulser, snabba som ödlor."

 

 

 

21 juni, Vasagatan, Centralstationen

 

 

Denna långsamma rörelse när jag ser din hand

röra vid min nakna hud, förgör mig så

förinta bara detta hus som jag har byggt

för här kan vi inte bo, här står allt vidöppet

vitkalkat, rengjort, som när man flår kött från benen

 

Och nu i denna oändliga koncentration ser jag

dörren slå upp mot den anonyma hotellkorridoren

 

Och jag vet att den som får kortet "Död" måste få lov

spela både son och far, kvinna och man, för detta

är nollpunkten, hemkomsten, det här är passagen in

mot de dödas rum och de levandes rum

 

Och alla dessa rörelser som sker i gränslandet

Ljusa och mörka

En insjö

En kropp

En främmande stad

 

Idag ser jag ansikte efter ansikte lysa emot mig

alla dessa sommardagar utan sömn, utan vila

dessa ljusa hårda dagar när jag återupptäcker

mig själv i en dagbok, lysande vita ansikten som

sjunger, nere på gården går det att höra ett barn skratta

ingenting skall skada oss, ingenting får bryta det förbund

som finns mellan oss, en ljus närapå vit skugga följer mig

genom rummet, igen har jag varit sömnlös

flera dygn i sträck, orolig som svalorna, rastlös

 

Jag skriver i min dagbok, datum, plats, omöjligheten

Du skulle komma hit, du skulle klä av dig och stå naken

framför mig, vi skulle vara i varandra, ett öppet hål rakt

genom rummet, denna täthet, bara som ingenting får jag

sedan höra att Finn är död, och jag tänker bara att det kan

inte vara sant, vi känner ju varandra,

han skulle inte dö utan att berätta

det för mig

 

Herre, om jag nu bara lägger mig ner

på det hårda golvet

om jag nu bara lägger mig ner och andas ut

kommer då allt bara

komma tillbaka

det borrar genom skallens fasta ben

tarotkortet säger att döden är en ingång

en utgång.

 

 

 

Dikt, dagboken, tisdag, juni

 

 

Det är möjligt att jag redan som barn

stod färdig och väntade på att du skulle passera

förbi mig, det är möjligt att du höll fram din sönderklottrade

anteckningsbok, som när invånare i krigsdrabbade

zoner sträcker fram sina pass och försöker ge sken av

rätten till att passera fram genom den tätnande

folkmassan framför ambassaddörren, det är möjligt

du blev en rännil genom denna täta mörka massa, du skrev

”Gud är denna totalitet, det är först

när han drar sig undan, bit för bit, som vi upptäcker hans

närvaro, denna smärtsamma nollpunkt i världen

som varken är Gud eller icke-Gud."

 

Du skulle anteckna det i en gul anteckningsbok,

du skulle föra in namn, platser och lägen, ingenting skulle

vara meningslöst, som denna meningslöshet som vi delar

med varandra nu, du når fram genom detta mörker

tätt sammanpressade kroppar,

du når hela väggen fram genom detta

din anteckningsbok är i trygghet och fullständigt

obegriplig, för du talar ett eget drömspråk

där nätterna dikterar och du lyder, bara så,

ingenting, bara en obegriplig smärta

 

De döda som befolkar dikterna jag skriver

blir just här i denna berättelse mer frånvarande,

ibland går dem att förstå på samma sätt som en dykare

som under ytan anar en förbipasserande båts väldiga skrov, en mörk

framrusande skugga som ljudlöst glider förbi över bakhuvudet,

ett växande dovt muller som kommer närmare och närmare

bara för att sedan igen försvinna, förloras ur sitt sammanhang,

alla ljud transporteras med en enorm hastighet under ytan

så ibland når ljudet dig som en föraning, ett varsel, och sedan

kanske minuter efteråt så blir det mörkt ovanför dig och båten

passerar förbi, det finns en Gud som ändrar form efter våra behov

ett rum där jag nu sitter vaken, en främmande plats inom mig där allt

blir lysande vitt, bortbränt, detta är ett salt som fräter, detta är en död

som håller mig vid liv, en annan bild blir kroppens

eget minne av en omfamning,

en hand som letade sig fram över min kropp och ingenting

blir sig längre likt, för hur går det att beräkna dödens

decimaler eller kärlekens omöjliga ekvation, dessa främmande

djurs zoologiska bestämmelse, ”dröm eller verklighet”, frågar

hon och jag förstår inte längre var den gränsen finns, för inte

reser vi mellan olika utgivna avgränsade länder, inte smugglas vi

in i språklösa områden där det ena präglas av ting, arbeten,

vanmakt och det andra är en vildvuxen tropisk djungel

där dårar rör sig lyckligt genom täta vetefält

I det som nu har blivit "Jag" går det att se i det mörka täta

spegelglaset en pelikan som står helt stilla, en uppslagen bok

med bokstäver av guld och blod, ett mörkt regnfyllt ovädersmoln,

ett rum ingen hade upptäckt i lägenheten på Drottninggatan

 

 

 

Arbetsro, eftermiddag, juni

 

 

De döda kommer anas som felskrivningar, felsägningar,

en plötsligt haltande rytm i en annars

fallande dikt, ibland kommer de som ett brusande

ljud högt uppe i ekens krona, inte finns trastens

genomborrande sång där, bara ett plötsligt hål

genom dygnet där levande och döda för en sekund

lägger sig ner över daggfuktiga ängsmarker, kom nu, vila här,

bara en stund, det som är fördolt skall uppenbaras

för annars kommer det inte läkas, du vet det, för

vi bär samma tecken över ryggen, märket som betyder

slav, boskap eller ängel och som är inpiskat i oss sedan

generationer tillbaka, din mor böjer sig ner över dig

där du ligger i sängen, 12 år gammal och när du tror hon skall

bädda om dig så lägger hon ner demonerna intill dig, låter

var och en av dessa drömdjur äta av dig, dränera dig, så

när du vaknar feberfri 47 år gammal är du helt utan egen kraft,

som en skugga av den du var tänkt av bli,

handen lyser vit

stark och fri när den skriver

ner dagens tema i dagboken,

ett träd skall växa sig högt brusande

ett rum skall lämnas

bakom oss, dörren skall stå på vid gavel

vid den tomma

sängen kommer du se din mor på knä

intill sängkanten, där

hon ber för dig, det som var du går förlorat där

in i den täta natten och när hon reser sig upp igen

så är du borta, förlorad,

ja, nu är vi borta och förlorade

detta är bara ett sommartomt

rum i en lägenhet på Drottninggatan och det är en stad

en uppgift

en plats mitt inne i ingenting

Hon säger till dig: "Du måste dö. Du är det straffet."

 

 

 

Torsdag, juni, Stockholm

 

 

De döda kommer som minnen man envist

försöker blinka bort och som då också för evigt etsar

sig fast, som blinda fläckar över näthinnan

 

Det kastrerande ljuset hos en den grekiske

hjälte som steg upp ur underjordens svala mörker

för att möta dagens tunga närapå omänskliga ljus

 

Allt skulle vara så mycket enklare om vi bara kunde

vila intill varandra, bara för en kort stund, bara ett ögonblick

som när jag såg oss i en dröm, du sittande mot trädets stam

en uppslagen bok i knäet, ett högt växande gräs, veteax

en salamander som pilsnabbt rörde sig över den brännande marken

mellan oss, du satt under ekens trädkrona, i dig, med fingrarna

lagda över din puls

kunde jag känna hur vi arbetade oss

ner mot nollpunkten

ett tickande kroppsligt ljud av tomhet, fullbordan

 

"Det här blir ditt språk" sade du och det fanns ingenting att frukta

Du sade: "Det här blir ditt språk" och du har ingenting

 

Det finns ingenting

Det som skall komma måste gå

Det finns inom varje människa

en förmåga att förinta allt det vi älskar

 

 

 

Fredag, strax innan lunch, Stockholm

 

 

Det blir som att bränna ner sin hemby

för att den inte skall hamna

hos fienden, det blir som att svälta ut

både partisaner, motståndsmän och ockupanter

med samma järnring omkring den belägrade

staden, så, kom nu, lägg dig bara ner intill mig

en kort stund och se här med mig hur de döda

kommer över fälten, som skuggor,

som varsel, som anrop, som glidande skuggor

just en dag som denna när allt är förlorat

jag står med tomma

händer, redo fånga det som kommer

jag längtar bara

efter din tyngd i världen, din nackes vithet

när du säger mitt namn, när du säger mitt namn

rör vid min underarm

så blir jag levande, så blir du levande

så går det att urskilja

oss från omgivande skuggor

dessa döda som är frömjöl

blanka sidor i en dagbok som beskriver

kärlekens klyvnad där du delas upp i pol och motpol

jag blir den som måste

dö, raderas undan, för ingenting av det jag

som jag älskar får jag

ens kalla mitt, ändå är det just

det som sker: din nacke,

din vänstra sida, kroppens tyngd

du som tar emot mig,

vi skall inte längre vara inneslutna i dessa lindor,

dessa sår, för nu kommer det en man

en främling, han säger sig vara

Guds son och han kommer röra vid oss

från insidan och ut,

för den död som inkarnerades i oss

blir nu förlorad, den har förlorat

sin tyngd och verklighet,

ljuset är starkt, klart och Drottninggatan

ligger helt tom i den första morgontimmen

minnet av min mors väsande röst

dödsdomen i hennes bön

ingenting kommer att ske

för allt har redan inträffat, det värsta

har redan skett och vi skall foga

samman det som är ofullbordat

trasigt, den kristuslika övergivenheten

när allt som återstår är ett rop ut i en tom natt

sömnlös rör jag mig mellan

dessa rum, och jag tänker att det snart

kommer att ta slut, jag kommer

fälla mig själv till marken, bindas samman,

sövas ner, surras fast i denna säng medan

dödsbönen lindar av och lindar på, lindar

 

 

 

Tidig morgon, onsdag, juni

 

 

Det som nu sker är att de dödas minne kommer

på besök, bara för att låna tyngd från verkligheten,

för den som skall fördrivas blir jag, genom det höga

gräset, kullen, det öppna rågfältet, ja, just där kommer

jag att hänga, varken människa eller djur

det ljuder en slags

alarmsignal över fälten, kriget, den

efterlängtade försoningen, freden

 

De döda drivs in i vår

berättelse av en längtan efter allt det

som finns utslängt i ett rum, som en gång

befolkades av levande människor, döda ting,

växter, främmande solsystem, månens dragningskraft,

havet som vänder sig om mellan ebb och flod, elektriska

impulser som hänger kvar över sängen, rester av närvaro,

detta det osynliga som varje människa bär med sig

vid varje möte och avsked, det som brusar i form av impulser,

signaler, anrop, inställda besök, illa skötta kärleksrelationer,

ofullständiga avgångsbetyg, avgiftningar i ändlösa rader, en oro

som när den korsfäste rövaren intill Jesus blir lugnad

av det stillsamma beskedet om att han redan idag skall

vara tillsammans med frälsaren i en annan värld, en glipa

mellan dröm och verklighet, en plats bakom Drottninggatan,

intill Strindbergs bostad där det fortfarande går att känna

elektriska impulser stöta fram, som plötsliga brännande

områden i ett menlöst samtal, för där, mitt i det ögonblicket,

förväxlar du ordet brännande med bekännande

för det som du

hör talas fram är en annan grymmare värld

 

De döda måste befolka denna berättelse

De döda förvaltar hemligheterna som lösgörs mellan raderna

De städar undan alla rester, fragmenten, bilderna, sopar undan

resterna som aska från en kakelugn en mycket kall vinternatt

 

Vi kommer strax sortera undan alla dessa böcker, kläder,

anteckningar, recept, kreditkort och personlighetsformulär

 

Om inte de döda bjuds in, om så bara för en sekund

som ett hastigt förbiilande minne, så kommer avståndet

mellan det hjärtat sjunger om

det som handen vill röra vid, ja, det kommer

bara falla undan, just

som aska i en kakelugn, ingenting annat än flagor, sot

 

De döda är frånvarande

de finns till slut inte ens kvar som ett minne

just därför blir allt som sägs och skrivs fyllt

genomborrat av svarta växande hål

en rymd inom oss, utom oss, en måne som mäter

ebb och flod

 

De döda behöver oss och de döda behöver

det som finns i denna dikt, precis som änglar

så saknar de döda en egen

form, det fattas kärl för erfarenhet,

de döda är avslutade ögonblick

som står utanför alla tolkningsmöjligheter, låsta

som ett raserat

torn eller tarotkortet som visar åtta svärd

 

 

 

Observatorielunden, innan avgörandet, innan katastrofen

 

 

Du skulle inte kunna leva

om vi inte övervann avstånden

mellan oss, jag skulle hemsöka din dikt

som ett aldrig infriat

minne, och du vet att jag skulle stå där

bakom din knäböjande mor, varje natt

skulle jag komma och bara stryka dig lätt

över pannan så du vaknade för en sekund

förvissad om att just här, bakom denna dörr

som dikten är finns det ett öppet fält där veteaxen

står sprängfyllda, du skulle inte kunna leva

om du inte fick lov att finnas just här i min dikt,

som en hand som söker en hand under ett kort

besök på Rönnellls Antikvariat där jag visar

dig Petter Bergmans sista diktsamling, och där jag

förstår vad det är som sker inom dig, skuggor som

sorteras upp, delas, göms undan och jag önskar det

gick att nå in bakom dig, som på bokexpeditionen

intill lyrikavdelningen, en svängande dörr, en hemlig

plats där inköpta dödsbon sorteras och ges ett pris

allt sker i hemlighet, innan böckerna

ställs ut, inte längre fördolda, inte längre svävande

mellan det som inte får anges och det som nu

plötsligt har fått ett pris, så ser jag en av mina egna tidiga

diktsamlingar ställas upp på hyllorna och den som tar den

boken med sig hem får se hur rad efter rad raderas,

meningar, stycken hela avdelningar som försvinner

för det är ett stort vitt sken av ingenting som bländar

mig från boksidorna

 

 

 

Solen i spegeln, Finn, Ett minne från Bergsgatan, Malmö

 

 

Den som läser mellan raderna kommer inse omöjligheten

för i en bok med bara blanka sidor finns det ingenting längre som

blir tydligt, bara en avgrund, som en ikon som aldrig nådde längre

fram än till visionen om att avbilda Guds son, som en hängd man

fördold i ett blommande äppleträd, för den visionen brände upp den

drömmande vilket blev att det för alltid kommer finnas en

bild som inte är en bild, en ikon som aldrig gav rättvisa åt

den stora heligheten, en kärlekshistoria som aldrig fick bli

vad den skulle vara, för den som försöker låtsas att skuggorna

omkring oss bara är varsel eller drömda bilde

han kommer just stå så här en

sommardag på Rönnells och se allt bara

glida förbi, nu

glider det förbi och jag är inte längre

en människa, den bländande solen

mot spegelglaset och myten om den

kastrerade grekiske hjälten som stack

ut sina ögon, bländad in i mörker

 

 

*****

 

Det som jag nu skriver kommer att ske och det har inträffat

Detta är en dagbok, detta är en dikt, detta är ett antikvariat

Detta är en lägenhet på Drottninggatan och nu är detta ett

enda stort hål genom verkligheten, ett dödsrike där jag samlar

ihop de döda, anlägger en trädgård och det är möjligt att detta

blir den ikon som avbildar Kristus som en kropp i ett blommande

träd, vad vet jag, annat än att när jag dör och min boksamling

skingras kommer det finnas en bok av Petter Bergman där det

på sidan 17 finns en blyertsanteckning om de dödas

återuppståndelse, livets intensiva skimmer, dödens stora mörka

skepp som glider förbi, med fulla segel, förlorade jag inte oss just

där, i raden om hur skeppen bara seglade förbi med en besättning

som skulle ställas av på de spetälskas ö, för i den här dagboken

finns nu ett utrymme för det som jag ännu inte förstår och ändå

låter bryta sig in i mig, blir jag ens en människa när jag skall beskrivas,

är jag då inte mer än denna rörelse av impulser, en fantomsmärta

före och efter det som aldrig infriades

 

 

*****

 

Jag tänker på en kortlek, jag tänker på skrivkonstens Gud

som också bistod de döda på deras resa in i dödsriket

jag tänker på det som du förde med dig

jag tänker på det som jag förde

med mig in, som hade vi till slut bara letat

efter ett tomrum där vi kunde hänga av oss

våra ytterkläder, lägga bort

våra saker och ting, men om det vore allt

ja, då skulle vår berättelse vara en katalog

en uppgift där man kryssade

rätt ruta för rätt plagg och sedan lade sig ner

för att dö, en del kanske bad om att bli bundna

vid masten för att kunna få höra sången

men slippa kärleksoffret, andra

steg upp ur den mörka källaren och lät det skarpa

solljuset blända bort blicken, och vi, numera varken

levande eller döda, vi rör oss oroligt genom källarvalv,

kulvertar, vindskontor, dikter, kataloger, prosafragment,

överallt söker vi en plats som vi kan kalla hem, där vi får

lov att foga oss in mot varandra och vi är alla dessa varelser,

en skeppsbruten, en änkling, en alkoholiserad frisör, en

småbarnsmor, en ung pojke med allergi, en kvinna i fel

bransch och som snart hittar hem och vi vägs in mot

alla frånvarande som ligger gömda mellan diktens rader,

som oupptäckta minnen som scannas av och upptäcks när

ögat rör sig över diktens formsystem, det finns hela tiden

minnen som ställer sig i vägen, som bommar över

en landsväg för att förhindra passage, de döda kan

ibland anges som enstaka meningar som bryts ur sina

sammanhang och placeras intill varandra, detta

sker, ja, jag vill säga att detta sker hela tiden

just när koncentrationen släpper sitt fasta tag

om min kropp, den del av mig som jag kallar

”medvetande” och som allt mer tycks mig vara

bara en återspegling av en skugga, en uppladdad

sfär omkring månen som låter signal efter signal

sändas ner mot mig, för vi är alla varelser av vatten,

drömmar och subtropiska växter

 

Och idag, när jag

beslutar mig för att göra just ingenting

bara sortera

kläder och vika tvätt, då kommer detta

växande imploderande hål mitt i rummet

ge de döda en plötslig plats mitt i mitt liv

för jag är min fars son,

en skugga som tätnar samman

göms undan i mörker,

i det ögonblicket öppnas det

ett djupt mörker inom mig,

det äter mig, det tvingar mig

vara vaken, det äter mig

 

 

 

22 juni, Framtidsminnen, Bakhåll, översättning Clemens Altgård

 

 

De döda verkställer sitt

underjordiska arbete och låter oss överge

ting, passager, kulvertar, slutna rum, katakomber,

låter oss besöka och överge också främmande gåtfulla

platser som T-station Ropsten, moderna hotellrum med

svårforcerad belysning, snart blommande

äppleträd och min far som inte längre hänger i trädet,

för sonen upptar faderns verk, uppgår i hans blanka

ursinniga ansikte, som ställer allt och alla till svars,

för svaret blir aldrig mer än detta förnekande

det ges aldrig formen av ett samtal eller en verklig

risk som det går att övervinna, det sker ingenting

som kan kallas befrielse, det finns bara ett stigande

sjunkande brus, högt uppe i kronan

en far och en son och deras blanka ursinniga ansikten,

lysande vita, lysande vita

 

Och, just eftersom detta är en dagbok

antecknar jag tid och plats för ett möte

med Jonas Ellerström som jag sedan ställer in

detta inställda möte kommer direkt

påverka det som ni nu läser

för jag vet inte om den här dagboken

kommer att uppslukas av alla dessa inställda

möten som nu

är ett stort växande hål inom mig

inom dig, mellan oss

detta mörker inom oss

 

 

 

24 juni, sen kväll, närapå tropisk fuktighet i rummen

 

 

Jag sänder mina anteckningar till Crister Enander

Det är snart kväll, fuktigheten, värmen

Jag undrar om det ens är möjligt att redigera

just en dagbok, ett antal anteckningar, spridda fragment

som vrids ihop, fogas samman

 

En kvinna insjuknar i psykoser

Vi får helt enkelt träda in i den här dagen

låta den ange våra positioner

en fredag en bestämd månad ett bestämt år

 

Vi får se

oss omkring, för vi kommer resa

genom dagar, nätter, år, genom en dröm

där du låter djuren komma precis

intill dig, en kattunge puffar på dig

du ger den mat, tunga

gröna blad, fuktiga, ett växthus,

en gångstig, en naken kropp

som vänder och vrider sig i sängen

en annan som hänger från

takbjälken i en medelålders mans dröm

en bägare som fylls

till brädden gång på gång, ja, så kommer

vår dag att vara, en fredag då lycka och smärta

rör sig intill varandra, som

upprörda grannar i samma hus

som himmel och helvete

i en och samma förbannelse

allt beroende på perspektiv, så

mullvad eller örn, olycklig och fri

bunden och lycklig,

ingenting är längre enkelt

allt det enkla är just nu

bara ett stort ingenting

som bryter sig in i dig när du sover

så drömmarna blir anhalter

stationer som skall leda vägen

fram, det är bara det att du drömmer

genom allt som är svart, drömmer om

stenen i Kaba, låter svärtan ta sig in

fylla upp oss till brädden

 

Utomhustemperatur klockan 21.00 26 grader C

 

 

 

Tisdag, juni, Drottninggatan

 

 

Det som jag idag skriver utgör ett slags osynligt

frömjöl som enkelt blåser bort och irriterar ögonen

när du läser, du säger till oss att det skall blomstra

ett kors på väggen intill sängen, sidorna i boken

som du läser

blir tyngre och tyngre

långsamt

andetag för andetag,

synliggörs en dikt,

först som en övergiven ladugård

djupt inne i en mörk skog

sedan som en kall mörk insjö

utan botten

sedan som en grip

tecknad av ett barn

sedan som ett hjärta

när det stannar av

och sedan kommer dikten

som en stor mörk

ek där en flicka

med gul anteckningsbok sitter

med uppdragna knä

hon är täckt med

ljust rosa, nästan helt vita

körsbärsblommor,

de blåser bort, klibbar fast mot

den fuktiga huden, mot insidan

låren, armen, ena vaden

 

I en lärobok om drömmar läser jag

om att den som skall gifta sig med ett väsen

måste förbereda sig under flera år, han måste

lära sig till exempel att andas under vatten, han

måste kunna gå raka vägen genom en helt

namnlös natt och skog, han måste kunna

vidröra hela vägen från stam till krona

i en och samma

gest och det vet alla

som rör sig inom dessa

gränsområden

i dessa mörka

landskap där solljuset aldrig

når ner till marken

som för alltid är fuktig, tung och det finns

ett talesätt som säger till oss

som är besökare här:

en flicka som skall gifta sig

med ett väsen

måste kunna framkalla regn

som stiger rakt

upp mellan boksidorna och får

bläcket att rinna

ut, så det som finns

antecknat i dagboken om den

andre som höll hjärtat i ett skruvstäd

bara rann bort, som tårar, som en flock andeväsen

genom skogen, daggfuktiga, för här finns ingen

nåd bara en stor kärlek, bara en stor kärlek

som försonar den mänskliga sidan i djuret

med den djuriska sidan av människan, för

ingenting får brytas sönder, kastas bort,

försakas och det är det flickan

med den gula boken

nu sitter och hinns ikapp av, balansen mellan

förintas och ge upp, kärlek och hopp, formler

som andas fram varje morgon av allt det som lever

 

 

*****

 

De döda och vi andra som lever

kan uppgå i den föreställning som säger att vi möts

bara för att kunna avsluta det som vi påbörjade

medan vi levde ett annat liv, så i ett tidigare liv

gick jag förbi dig medan du log mot en förbipasserande,

i ett tidigare liv kastade du ut en hög med torkade löv

som gömde både sork och igelkott, så nu när vi möts

så är det i rörelse mellan mull och guld, mellan den

stora lyckan och hänförelsen och den aska som en

vintermorgon städas ut ur en kakelugn, det finns ingenting

som brinner förgäves, en människa skall inte behöva

frysa, det är igelkottens testamente medan han

förflyttas upp till nästa nivå i kedjan av återfödelse

för att återse den f.d. husägaren som numera är en

liten pilsnabb åkermus, det är den här dagbokens stora

förbannelse, just detta att dagarna återspeglar varandra,

så om jag i januari skriver om Östermalmstorg, så vet jag

redan då jag skriver ner denna enfaldiga mening att det kommer

bli så att jag en dag sitter på detta torg, ensam, och iklädd

bara denna

märkliga känsla av att vara hemma

borta på samma

gång, för här bodde min far när han

var i den ålder som jag

nu lever med, och i en stad där ingenting

påminner mig om mig

blir allt avgörande, blixtsnabbt, vasst, omänskligt

så för ett ögonblick är jag min fars ansikte

detta kalla, hårda, vita

Drottninggatan, Tegnerlunden, juni, sen kväll

 

De döda kan anta formen av vassa kristaller

som smälter i handen, de döda upplöses i vatten,

förvandlas i det som blir hetare än kroppens

egen värme, du omsluts av en levande kropp,

det mjuka och det fasta, det som skall besparas som

ett minne i en dagbok och det som skall lösas upp

mitt i denna virvel av kroppar som tätnar samman på

Drottninggatan en sen eftermiddag, precis när

skuggorna glider upp genom trappan från

Rådmansgatan och jag tänker att en kropp

måste skändas, kränkas, bespottas för att kunna

resa sig upp och vara fri, för det finns en fördold

hemlig kropp inom dig, den lyser djupt nerbäddad

inuti dig, en kropp som rör sig mellan dina

olika nivåer, den slåss för dig och den skyddar dig

när du för du en sekund släpper koncentrationen

för att låta kärlek och vanmakt bereda sig plats

för den slutgiltiga striden, ett pendeltåg som bryter

in, skärande, ryckande, jag var din älskare, din man

 

 

 

Centralstationen, tidig morgon, 25 juni

 

 

Det finns också en måne i den här dikten, en strand,

en djup insjö där en vit naken kropp rör sig under ytan,

det finns en drömtolkare med en vildvuxen trädgård

bakom det fallfärdiga huset, där han tar emot sina kunder

 

Han brukar säga att den som drömmer om böcker med vita

sandfärgade sidor kommer att dö ifrån det här livet, ibland

vänder han på det genom att säga att den som drömmer så

kommer återuppstå i en ny skepnad, en transformation

skall äga rum, och finns det en måne som avger sitt ljus

kan du läsa det som bara är menat för levande och döda, en

dagboksnotering som framkallas i det speciella ljuset, en dikt

som andas fram, ett recept där du kan lösa ut din minnesförlust

en del i taget tills du inte är en människa längre utan bara en

ansamling impulser som korsar varandras väg, ingen

plats finns det i min dagbok för djur, men ett stim av lysande

djuphavsfiskar kan vi tänka oss glida förbi, djupt under denna

mörka kalla insjö, tropiska fiskar, röda, gula, zebrarandiga,

lampor som tänds och släcks i en cirkel, i en notering kan jag

se en bild av min son som mycket liten, hans vänner som rör

sig genom tiden, åldras, antar nya former, själv är jag för alltid

en fladdermus upphängd i denna mörka grotta, signalerna

når varken ut eller in, ensam skall jag tyda mina drömmar

för att sända iväg till min vän i det fallfärdiga huset, ett lexikon

där varje bild förklaras och ges namn och innehåll,

de döda inreder diktens rum, antar sin form i dagboken,

vakar nätterna förbi, vakar vid masten när detta

skepp far vilse över ett brusande dödshav, fjärran

finns det en isolerad ö, de spetälske och psalmförfattarna

enas där om en och samma plats, ett litet litet hus högt

uppe på kullen, precis intill hamnen där transitbåtarna

anländer om natten, skepp av ljus som glider fram mellan

grund och undervattensströmmar, vi på denna fjärran ö

som varken är levande eller döda, vi gengångare som rör oss

över den tysta mörka ön, uppför trappan till Tegnerlunden,

genom det kalla ljuset över Drottninggatan

vi hemsöks varje natt av en och samma

dröm, en dröm om att bara en enda gång få bli vidrörd av en

mänsklig hand, som du rörde vid mig, en och samma dröm delar

vi alla, en hand, en kropp, ett ögonblick som djupnar och blir

till en stor öppen port, vi är alla samma människa, fjärran både

hemkomst och flykt, för de döda är det samma resa, för oss som

redan befinner oss på resa är varje anhalt ett slags hem, så tänkte

jag om henne också, vi skulle bindas omkring skeppets mast

för att avgöra varandras sång, de spetälske och gengångarna

skulle för ett enda ögonblick förväxlas med psalmförfattarna,

Kristus skulle lindas om, läkas ihop och vi alla skulle stå vid

hamnkanten och se dessa gigantiska fartyg anlända, natt efter

natt och jag kunde se dig gå där, ditt mörka hår uppsatt så som jag

älskar att se det, din hand, när du talar, som rör sig i luften, som

vidrör den kropp som skulle ha läkts ihop, som skulle ha återbördats

till sin plats hos människorna, om natten, sent om natten

när ön tar emot flyktingar, drömtydare, astrologer, frånskilda

tarotkortsläsare, ja, då lyser det i det huset uppe på kullen

för då samlas allt in i dagbokens form, varje rad och händelse

placeras i rätt del av uträkningen, och ingenting stämmer, bara

en växande skuld där det skulle ha varit en vinst, silon

står tom, övergiven, Tarotkortet ”Döden” är en port mellan det

som lyser vitt och det som lyser svart, det är du som avgör, för jag

vet att den som döljer det uppenbara skapar ett eget rum dit

ingen får tillträde och där korten får en annan betydelse, så

sent om natten när alla rum i huset lyser starkt och klart,

som en egen virvel av hjärntrådar sammankopplade med världen

avläses dagens chiffer och koder, försöker vi hela tiden skapa

en kod som skall visa: det är inte farligt, vi vet redan

 

 

 

Sofia Församling, 22 juni, avbruten anteckning

 

 

Det finns en speciell slags dikt

som tycks framkalla sig själv med sin särskilda

form av meningslösa iakttagelser, dikten blir mer som ett

godsmagasin för arketyper, fantasidjur, mardrömmar, enstaka

profeter som gömts bakom sågspån och masonit, i dessa mycket

speciella dikter finns det alltid en dörr och ett plötsligt infall

som förändrar hela grundscenen, så den som skall giftas

bort adopteras i själva verket ut, och den som kallades

bortbyting står nu som kapten på en ensam flotte som far

bort på ett brusande hav, ett barn sover i sin korg,

en yngre man får beskedet om att ingenting längre skall

stämma, för det finns en annan mer mörk matematik

där vi räknar med andra summor, en annan äldre som

omfamnar sin son i desperation kommer att säljas ut

styckas, förnedras, bytas bort, för den människa som

skulle ha blivit jag står nu ensam kvar och läser en

bok på ett antikvariat i Malmö och ser den dubbla

uppgiften i att vara på två platser samtidigt, det är omöjligt,

en måste dö och det blev jag och nu återbördas jag,

mull, guld, en ikon som ställs ut i ösregn, ett växthus

där ingenting odlas, en ensamhet som i slingrande form

rör sig, som en orm, över boksidorna, dagboken borde

ta slut med att det skrivs fram en dörr som låses upp

för bakom den dörren, i den trädgården ligger vi avklädda

snart dolda i ett växande gräs

 

 

*****

 

Jag tänker på det som jag nu skriver till dig som en dikt

som mer blir till ett samtal när vi inte kan vara i samma rum,

så jag sänder ut dessa signaler som rör sig i linje genom rymden

bara för att säga att livet pågår, psalmer skrivs, profeter gömmer

sig, gripar står redo och jag hittar ett litet rum här i dikten åt

oss där vi kan stänga dörren bakom oss, du klär dig varje morgon

för att bli en annan och varje gång ser du att det inte stämmer,

för det finns en mörk skugga, ett moln av mörker som hänger

över oss och nu släpper sin last, sitt förgiftade regn, du säger

till mig att det är anledningen till min ensamhet, jag släppte in

regnet när den gled förbi vårt sovrums fönster, ett klickande ljud

som påminner om primitiv musik och du säger till mig igen,

den här hemliga musiken kan upptäckas mellan raderna

som ett musikstycke som det går att ana att författaren

lyssnade på medan han skrev, dikt efter dikt om kärlek, om

gengångarnas längtan efter beröring, men det finns

en helt annan dikt fördold i det bruset, en dikt lika

hård och omänsklig som krig, som en fred ingen vill

avgränsa eller sätta bakom skydd, vi ställer in vår resa

för vi kommer alltid att vara inlåsta i detta, surrade

vid ett träd, nergrävda i en mull som aldrig ger liv

 

Idag ser jag det som en dagbok, en dagbok mörk och tung

från en värld jag inte känner, en slags spegel av papper

där jag ser saker som dessa avteckna sig:

bildskärm, kvitton, lappar, id-kort, bokade hotellrum

som bara står tomma, oanvända, meningslösa, en radioaktiv

liten bok, drypande av gift, av hemligheter, av vanmakt,

för där, på sidan 17 finns en trollformel om hur man på

distans kan skjuta en pil, skapa en zombie klädd

som människa och salamander, det finns en annan formel

om hur du förvandlar en varulv eller vampyr till en utklädd

örn och stingrocka, ingenting är giftigt eller farligt, bara du

inte släpper in snöleoparden som äter tamboskap

 

 

 

Rönnells, Zoologi, 25 juni, starkt ljus, fuktig värme

 

 

Det finns ett efterord, en epilog som förklarar

de enskilda detaljerna, skapar mönster, scheman,

periodiska system, grundämnen, elektricitet, zoner

inom varje människa, jag måste säga: det blir bara

mörkare och mörkare, glömskan svävar inom mig

 

Dagboken är helt enkelt utsagor om resor, möten

väder, inställda planer, museibesök, sängar, musikstycken

Och jag tänker på den motsatta dagboken

dess spegeltvilling, som är fylld med kartor

stjärntecken, märkliga namnlösa djur som får symbolisera

känslor ingen av oss vill kännas vid

för detta rör sig bortom det som lever

för detta rör sig bortom det som dör

 

Jag tänker allt mer på det som omger dikten

Jag ser allt oftare att just i det som jag väljer bort

finns det ett värde som jag inte vågar närma mig

närapå som det här med att berätta en erotisk dröm

under middagen med ett okänt sällskap, för att där i det

ögonblicket förstå att drömmen ser ut som en önskan

 

Det är inte mitt ansvar

jag är bara en förmedlare av drömmen

min dagbok är inte en rapport om det som sker

inom mig, utom mig, istället är det en mörk cirkel

från en måne som kastar sitt ljus över det jag skriver

så att jag kan se att det blir en och samma mening som skrivs

över mening efter mening efter mening tills allt nu är svart

som en helig sten, gömd i fickan, gömd i handen och i det här

växande hålet av tomhet virvlar jag nu bort, för ingenting går att läsa

genom kartan, brinnande buskar i öknen, ett kök, en kropp och så den

ensamme spetälske som trodde han var vidrörd, "denna aldrig

formulerade fråga, rörde du vid mig, vid den sidan, min arm?"

 

Min dagbok översätter en komplicerad ljus värld

till ett skenbart dunkel, jag tänker att jag låter en lampa

lysa mitt inne i dikten en kvarglömd lampa just här

 

Detta är annars helt mörkt sovande hus

så du måste resa dig upp, lämna sängen

Du måste gå mot strömbrytaren

Det regnar kanske, du har kanske en ledig dag,

du kanske går omkring ensam i en trädgård, du äger ett

hus i Enskede, du klipper gräset, du kanske greppar med

öppen hand mot en tomhet, det växer vita rosor,

du fyller i en tidsrapport

bara för att sedan

plötsligt tassa omkring här i min dikt och leta

efter en strömbrytare, för detta som är mörkt

kommer att bli svart, detta mörker innehåller

en dörr som måste öppnas, dikten rymmer också

en uråldrig ek som måste planteras, en dåre vars skallben

måste borras upp, så att det konstanta övertrycket kan släppas ut

en helig vind eller dans, när det är ljust är jag intensivt vaken,

upptagen med minnets alla labyrinter, speglar, skuggor

 

Jag borde kunna sova en hel natt, det jag undrar nu är var den

gränsen finns, mellan det mörka och ljusa, natt och dag, jag undrar

om minnet kommer förloras om jag somnar här, jag frågar om en sådan

dikt skulle vara omöjlig för mig att skriva, den hade haft samma

hopplösa upplägg som ett barns skattkarta, det finns ett kryss, en stig, en

kulle kanske, varför inte ett hus, det som hade gjort det omöjligt

hade varit barnets oförmåga att se skillnaden mellan det som

sker i det inre, det som sker i det yttre och jag tänker att jag ligger

kvar i sängen och du reser dig och går fram och släcker den lampa

som lyser här så vi kan sväva bort, kvarglömda, förlorade, utsatta

kanske för att vaka och skydda området mellan levande och döda

du sträcker ut din hand och når väggkontakten så att hela huset

svävande ljust genom Enskede nu bara är helt mörkt, som en minnesförlust

 

 

 

Sen lunch, Ropsten, anteckningsboken, den

gula med snodden runt sina mjuka pärmar, juni

 

 

Den som skriver dagbok blir en människa

som på ett märkligt sätt ställer sig själv

på undantag, som om det fanns en utgiven

livslinje det gick att följa via anhalter, stationer

speciella platser, ett skepp kommer att byggas,

en irrfärd kommer att äga rum, en kompass kommer

kalibreras mot en okänd magnet, sov nu, sov nu för här

finns ingenting annat än en oändlig rad av adresser, namn

platser och jag rör mig genom dikten, släcker, tänder,

tänker på min son, hundar, soffkuddar, ett badrum med mögelskador

en ensam kvinna med drake, en radioaktiv drömvarelse som sitter stilla

övergiven i väntan på det stora ursinnet

som kommer rullande, vrålande

detta magnetiska åskväder

som tätnar samman över dessa

meningslösa anonyma affärsgator

 

 

 

29 juni, Drottninggatan, vidare mot Skarpnäck

 

 

Det är inte ett hus som jag skall bygga

varje del av denna natt kommer bilda en

egen ingång, en egen utgång

 

Det är inte en dörr eller ett fönster som jag

skall rita upp här, för det är uppenbart att det

varken finns en väg ut eller in, bara en spegel

upphängd mitt i en mörk hall

där jag kan se människor

framträda, ibland bakom mig, ibland i mitt

eget ansikte, som skuggor

när jag är upptagen av annat

ett rörelseschema som jag behärskar

se det som en förberedelse till min förvandling

en ödla skall jag vara, en pelikan, en leopard som

gömmer sig bakom en mänsklig förklädnad

 

Du undrar vad du skall säga?

Du vill rymma ut källarvåningen

sortera undan och ange ett schema

som det går att följa, för oss pelikaner ser världen

annorlunda ut, i ett av rummen i detta hus hade

vi kunnat hålla djur, sorterade efter namn och art

 

Du hade kunnat skriva en dagbok om pelikaner,

småfåglar eller så hade du kunnat se detta som en

möjlighet till att ange alla brev som du har skrivit

alla brev som jag har skickat ut till andra,

människor som är levande och döda, zoologer,

upptäcktsresande, kartritare, museitjänstemän,

matroser och underjordiska motståndsmän, psalmister,

importörer, ensamseglare, kartritare och handläggare av

kodade underjordiska meddelanden

 

Vi vill vara överens om att en dagbok

en dikt eller ett hus skall vara en enda enhet

en logisk konstruktion som direkt

går att använda för att inhämta en fördold kunskap

om en människa

 

Vi vill skydda oss mot regnet eller så vill vi att dikten

skall skapa en förhöjd känsla av intensitet i våra liv

framkalla skuggan vi sällan vågar tala med eller se

eftersom den kommer direkt

döda en del av oss, den delen är död nu

 

Vi vill vara överens om allt detta

Det kommer vi aldrig att bli, aldrig

Vi är i krig, vi är bortom gränserna

 

Detta är min dagbok, detta är ett hus vi bygger

tillsammans och vi skall skapa en källare, en

trädgård, en liten sipprande bäck

 

Detta är en dörr, en port, ett fönster

Detta är ett regn som plötsligt

får alla sidor att bli oläsbara, för det som skall

ske finns redan inom dig, du vet det, så en dagbok

som denna kommer hela tiden bli omöjlig eftersom

den utspelar sig i en framtid

 

Du kan skriva ner detta: klappa på porten, stig

in och rör dig här, för du kommer att vara hemma

Du skall skriva ner det på en bit papper, på baksidan

av ett kuvert, på en lapp som handlar om skolans

årliga utflykt: ”Klappa på porten” och det finns ett

lås som öppnas just så, som en hand på en underarm

det bara brister, det blir ett mörkt ljus från månen

som gör att det går att avläsa hemlig text, barndomens

chiffer, så, låt oss hålla oss med alla djur som vi kan

för vi behöver också avleda tankarna

när denna huvudvärk stiger och stiger

som ett sommarväder i augusti

 

Det händer ibland tidiga morgnar

då jag är ensam kvar i rummet på

sjätte våningen att jag återser en bild

av mig själv som jag förgäves har försökt

skriva sönder, skriva bort och i detta ögonblick

kan jag se alla osynliga beslut som fört mig fram

till den punkt där jag nu sitter, här i ett anonymt

hyreshus närapå mitt i Malmö, bara det enkla som sker

genom att jag andas in långsamt och låter krampen

släppa, just så enkelt blir jag till en levande människa

nu strax efter fem, en söndag, avslutad som en

fredsförhandling när allt är signerat, undanställt,

ingenting i denna dagbok skall förfaras, tvärtom skulle

det gå att använda dagboken som en guide till Stockholm

bara genom att ange vissa namn, platser som har varit

avgörande för dagbokens tillkomst: Rönnells antikvariat,

Hedengrens Bokhandel, ett italienskt café på Humlegatan

vars namn jag har glömt, en båtfärd in till Fotografiska

en vinterdag, en bussresa som leder genom delar av staden

för att nå fram till Nordic Light på Vasagatan

 

 

*****

 

Tidiga morgnar just när regnen kommer in från Öresund

så sker det att jag får en hastig skymt av den person som allt oftare

envisas med att klä sig i mitt namn, som var jag i själva verket bara ett

ingenting som uppträder på olika sätt, beroende på situationen

 

Jag känner friheten i att få misslyckas på ett mänskligt sätt, ett meddelande

som sänds ut: här är jag, ingen fara, det fortsätter inom

oss, även om vi just nu uppträder som osynliga, använd bara kartan

som jag skickat, följ stigen genom dungen, bakom vattendraget, lyft

blicken mot Eken och låt skatten finna dig, för den hängde

mannen i den väldiga eken är nedskuren, lagd i jord, förmultnad

 

Varje del går att foga samman, del efter del, bild efter bild

skugga mot skugga och allt har färdats år efter år

för att plötsligt få tyngd och verklighet, en hand som rör vid

en kropp, en underarm, ingenting i denna kropp skall föras

undan, glömmas bort

 

Ett hotellrum, kanske det namnlösa cafét och en växande

insikt om det heliga i varje människas ansikte, låt det lysa,

låt bara ditt ansikte lysa emot mig

en dagboksanteckning i ett gult skrivhäfte

 

Det finns dikter som avslutas med att det skrivande jaget

kommer att öppna ett fönster och kasta sig ut och vi vet

alla som skriver och läser hur ett sådant tomrum i dikten

låter annektera också livet, så det fönstret är stängt, istället

finns det antecknat en rad platser för att kunna hålla fast

vid att det som sker verkligen är det som sker, det heliga

blir ansiktet när det vänds fram, en hand mot en arm

 

 

*****

 

Vi som nyss var döda, vi skall resa oss

upp i städer som Stockholm, Köpenhamn, Kivik och bara

gå ut i den kommande morgonen och se hur den tippar över

sina gränser, så jag skriver ett brev, flätar samman en bön, låter en kropp

färdas in mot en kropp, slår på radion, stänger

ett fönster, mäter ut den här tomheten som breder

ut sig genom tågresor, skrivpapper, bildskärmar

och den här morgonen

just i detta nu blir större än sin angivelse,

för vad blir meningen med att ange tid och plats

för vi som var döda är nu

levande, i rörelse och det är bara så enkelt

en morgon med en blixtrande huvudvärk

som var jag helt elektrisk och nedsänkt

i ett medicinskt kar med vatten och jag

blir blank, öppen och klar som en bön som

färdas ut genom stadens grå morgon och jag

vet i min kropp, en hand som rör vid en underarm,

så bygger vi samman varandra av delar, skugga och

ljus, minne mot minne, låt det nu bära

 

Och jag får leva, bara det som kommer nu som ett

meddelande till trupperna som samlats: kriget är över,

vi får leva nu, skogen är stor och mörk, den döljer en

insjö, mörk och djup, där vi skall få bli rena

 

 

*****

 

Det är en söndag i mars och jag vaknar

med en klar ihållande ton genom skallen

en nödsignal, som när Stockholmståget skjuter iväg

genom morgonen och plötsligt upptäcker rörelse längre

fram på rälsen, en kall klar varningssignal, ett anrop

om möjligt liv, möjlig frånvaro, en fara

 

Jag tänker den här morgonen på att uppfinna

ett jungianskt drömlexikon, skriva fram betydelserna

Grind betyder överträdelse Äpple är frihet

Och drömmer du om en kyrka så är det för att du skall

kunna ta emot kärleken just så, som en övergiven

församling i väntan på ett mirakel som skall förklara

oss för varandra Jag säger: bit i denna kropp, bind

den och låt den föras genom mörker, ljus, stjärnor

 

Ja, det är en ihållande klar ton som skär genom allt

som vidrör mig denna morgon

Allt detta som påminner om den inre

spänning som lever inom mig:

skuggor, rum, minnen

ett brusande dödshav som stiger

för varje dag tills gränserna är nådda och vi bara

sjunker undan, vi driver bara förbi

 

Vi är i Malmö, på en angiven adress

Jag säger det för att kunna ge

dig plats just här, som ett rum mitt inne

bland diktens alla omöjliga uppgifter

 

Du behöver inte stå till svars

Du kan stå här, mitt i rummet och bara

låta minnet av oss ta form, klä av dig nu

lägg dig intill mig här och jag skall berätta ett

minne för dig: en kropp hängande i trädet,

spindelväv, mikroskopiska insekter och så

du i trädgården bland äpplen och dagg

just när du vänder dig om och ser mig

öppna grinden in till trädgården och jag vet

just då att vi kommer ljuga oss bort från varandra

 

Jag kan säga ”Sofia kyrka” och önska

platsen skulle avslöja det omöjliga i att bygga

fast den kristuslika kärleken på en plats

 

Det är inom dig

du skall bereda dig själv plats

Sjung för mig nu, bara sjung för mig nu

 

Det är en tidig morgon och den kropp

som är min kommer röra sig genom rummet

igen som om allt var möjligt

Ingenting är möjligt här

 

Vi skall flås in till

märgen

Ätas av detta

 

Ett plötsligt snöfall drar in över fälten

som omger oss och ingenting skall förfaras

Vi kommer möta varandra just här, i detta

som är skuggor och ljus, som nu över ditt ansiktes

vänstra sida och jag ser dig klä av dig och jag säger

”Bara lägg dig intill här en stund, bara ett ögonblick”

 

Det har regnat hela dagen

Det är kallt Rått Den skånska öppna landskapet

låter vinden rulla fram över fälten

 

Ingenting växer Inte nu Allt är i frånvaro

Och en hög kall ton skär genom landskapet

för att avslöja oss som människor utsatta

bland människor, just så här en tidig morgon

när ingenting finns och allt är möjligt och jag

antecknar i min dagbok: regn, människor, snöfall,

räls, drömbild och jag vet att ingen såg oss

 

 

 

Adolf Fredrik kyrka, tisdag, sen eftermiddag

 

 

Jag skulle så enkelt bara kunna skriva in

dig här mellan diktens fallande rader och stigande tempo

Du skulle bli en svag skugga, som långsamt rad för rad

tätnar samman och förvandlas till en svart dödslåga

precis i samma sekund som jag slutar skriva:

inte kommer döden så, aldrig skall det som är torr

bruten mark i mig återfuktas I det blommande

körsbärsträdet, omgiven av skira vita blommor

hänger min far, mörk och stum Detta brev Jag tänker

så att det blir ett brev, ett hemligt budskap insmugglat i det som uttalas

Jag säger: jag är inte rädd, för då skulle du bli

fångad i min form och inte i din egen

 

Detta är min far

Han är för oss utgjuten

Han skall hängas upp, högt

 

Du är nu i en trädgård

Du sitter lutade intill en trädstam

En bok i ditt knä, du är vidöppen

Det friska starka gräset

Jag sade: den kroppen skall vidröras, inte skändas

 

Guds ansikte är en egen lampa

ett hemligt ljus

 

 

 

Ansiktet

 

 

Denna oerhörda koncentration

som tar över mig nu

bara för att låta mig passera förbi

 

Hon säger "Gå genom smärtväggen

mellan oss

Du måste göra det nu"

 

Det är en fredag nu, slutet av juni,

staden är en del av det inre landskapet

 

 

 

1 juli, utanför, på resa

 

 

Djuren

En öppen brunn

Vi passerar en insjö

 

Och jag vet, just i samma sekund som tåget

slamrar förbi: den rostfyllda skämda

smaken av vatten i munnen

medan vi sjunker ner, allt djupare bort

 

Bryt ner mig nu

Ta emot detta

Om det är en kropp så skall den bärgas

Om det är en son måste han få bli faderlös

för det som är död i mig kommer slå

upp som vilda fröer

kastade till marken

 

En far, en son

Du lät mig se detta

Om det är en kropp skall den bärgas

Den skall färdas

 

Hon säger: bli till, bli detta nu som skall

vara du och jag drömde inatt

samma dröm som jag

nu drömt under så många år

Ibland tänker jag att det blir

som att pendla till ett hemligt fördolt

arbete där uppgifterna

hela tiden förändras

 

Jag var en flicka på tolv år, i högt gräs

Och jag slog i gräset med

min käpp för att skrämma undan djuren

 

Och jag tänkte på dig

hur du rörde dig genom ett hus

dina döttrar, din hand när blodet

mörkt och tungt faller genom kroppen

når ut till det yttersta

fästet där du vidrör mig

 

 

 

Observatorielunden, lördag, eftermiddag

 

 

I dagboken antecknar jag stödorden till

en jungiansk dröm som väckte mig med sitt ursinne

Är detta vi?

En flicka

en trädgård

en far

en kropp

som oändligt långsamt

varsamt bärgas upp från den

mörka insjön

 

Det är en biblisk sång

Det är en far, en son

Det är inte ett sätt som betvingar döden

istället stannar allt upp för en sekund

för att jag skall

kunna se mig själv skymta till i dig

 

Denna oerhörda koncentration

Det blir så enkelt den här morgonen

Det är en trädgård och grinden kommer

stå vidöppen, medan jag passerar förbi

som om det gick att möta sig själv

just så här enkelt, som kunde du bara

sitta så för att ta emot mig

 

Variationer på ett tema som återfinns

hos Johannes av Korset

Det här är min kropp

den skall sättas samman

färdas genom ljus, förbi mörker

den skall styckas, delas upp

föras undan, bli föda,

 

Det här är vårt rum

Det skall stå öppet

Låt det nu stå öppet

 

Den skall böjas ner mot marken

Den skall anta en annan form

Den skall rivas, genomborras

Den skall förlora sitt namn

Den skall bli till vävnader, salt

Den skall bli ett hem för våldet

 

Kroppen är det orimligas

plats i rummet, en gräns mellan

oss två, den kommer överträdas

 

Nu skall den överträdas

Människoblivandet

Den som skall

bli kropp måste först kläs av allt

det som skyddar

 

Du säger: här finns

det ingenting som skyddar:

här skall du bli bara denna kropp

omgiven och placerad i ett rum

ta emot det

 

Det kommer snart

som en växande punkt av ljus

bakom pannans ben, rummet

blir vidöppet, kroppen skändad,

återbördad, mull, bara denna

jord som vi kastar, som djur när

dem gräver ner byte

 

Det här är din kropp

Den skall säras itu

Minnen av kroppar,

främmande, som våld

Det här är våld

Du ser

det ske, rummets plats

inom kroppen, den här

levande lågan som slår

ut i mörkret, ge upp, du

måste ge upp här

 

Handen är byggd

genom mikroskopiska muskler

sammanvävda till en enda

rörelse, ryggen och så detta ögonblick

när den vänder sig bort, kroppen

minns, nu finns bara detta minne

som annekterar oss från insidan

brusande, det mindre som uppgår

i det större, utplånas

 

En tärande mörk låga

som slår upp, förintar

andetag för andetag tills

ingenting återstår, bara denna

avgrund som kläs på, placeras

intill sammanhang, rör sig, du

säger: rör dig nu, slockna

 

 

 

1) Stockholm Centralstation, diverse bänkar mitt emot biljettkontoret.

 

2) Nordic Light Hotel, Vasagatan, besökssoffan intill entrédörrarna.

 

3) Rum 403, sen eftermiddag. Anteckningsboken, mineralvatten.

 

4) Dr Ola Lundin, Östermalm, Stockholm, i portuppgången, baksidan av hissen.

 

5) Östermalmshallen, diverse platser.

 

6) Rönnells antikvariat, inköpta böcker: Petter Bergman, Tilltal, Kristian Petri, Träsket, Gunnar Harding, Blommor till James Dean. En vecka efter besöket nås jag av ett besked om att Mats Granberg besökt samma antikvariat och då också lyckats knäcka en biografisk kod till denna dagbok. Vi talar inte om det.

 

 

Litteraturlista, samt placering i dagbokstexten.