Post Scriptum 2013 - Maj 3

Alexander Carlesson, född 1982 och bosatt i Göteborg, har givit ut diktsamlingarna ”En längtares väg” och ”Livsskriket”. Han har även publicerat dikter och aforismer i tidningar och tidskrifter, däribland Dagens Nyheter, Göteborgs-posten, GT/Expressen, Sydsvenskan och Lyrikvännen.

 

 

12

 

Eftersträvansvärt vore att kunna efter behag frammana känslan för döden och ickevarat, närhelst man behöver ett tillskott av mod i olika livssituationer. Att ställa sig mentalt utanför med vissheten att inget egentligen spelar någon roll, därefter få den att försvinna, och åter kunna bli fullt närvarande och uppgå i ögonblicket. Att bemästra konsten att efter egen vilja skifta perspektiv.

 

 

14

 

Plötsligt träffar det dig. Panik är hela ditt väsen. För första gången förstår du dess fulla vidd: Du är en fånge. I något. Som kallas verklighet. Och allt du ser, det allra mest vardagliga, är i själva verket fullständigt okänt.

 

 

16

 

Allt oftare när jag tänker på verkligheten, det ordlösa undret med dess svindlande komplexitet och alla svarslösa frågor, känner jag närheten till galenskapen. Jag behöver bara, istället för att avbryta mig, som jag ännu förmår, ge efter och låta mig föras med. Det verkar enkelt.

 

 

19

 

Bland dom som trots allt förstått att ett liv efter detta inte kan finnas om medvetandet är hjärnans produkt, vilket all forskning pekar på, finns dock hos en del en sista snuttefilt kvar. Och den är att vi ändå är en del av universum och alltet, att atomerna och energin som var du ”återvinns” i någon eller något annat. Och att man på så sätt kan tala om ett slags fortsatt existens, som hos vissa får en mystisk och närapå religiös dimension. Men detta är väl knappast en tröst? Vad hjälper det när du inte är medveten? När universum överhuvudtaget inte existerar för dig? Endast ett desperat försök att överbrygga klyftan mellan människans definitiva främlingskap genom sitt medvetande och sin medvetenhet, och resten av det omedvetna världsalltet, som aldrig skall låta sig göras.

 

 

20

 

Alternativt begravningstal: ”Eftersom vi alla egentligen vet att den döde är död, och inte på väg till något fantasihimmelrike för att bli omhändertagen av någon påhittad gud, skall vi inte ljuga och intala oss att det finns någon tröst eller något hopp i denna stund. Aldrig någonsin skall vi se den älskade igen och sorgen vi känner skall inte lindras av något. Därför sjunger vi inte några psalmer eller sysslar med några andra löjliga spektakel. Och eftersom det nu är som om hon aldrig existerat, föreslår jag att vi helt skippar det här och går iväg och gör något annat.”

 

 

24

 

Problemet med den största delen människor är att dom har ett alldeles för ambitiöst, seriöst och pretentiöst förhållningssätt till livet, och är för lite uppfyllda av hopplösheten och alltings totala förintelse. Detta gör dom verklighetsfrämmande, löjliga och i längden outhärdliga.

 

 

26

 

Om någon besvärar mig på ett eller annat sätt tänker jag att han är en hög aska, snart död och ingenting, alltså i princip redan nu ingenting. Och följaktligen inget att bry sig om.