Post Scriptum 2013 - Mars 26

Per Klingberg, f. 1984 i Kumla, numera bosatt i Stockholm. Debuterar som poet i Post Scriptum. Avslutar för närvarande en mastersutbildning i litteraturvetenskap, arbetar på en biografi om Bertil Malmberg, skriver kulturjournalistik och letar efter en förläggare till sin första diktsamling "Den allvetande berättarens sorgesång".

 

 

 

Och fast jag förde fingrarna över tangentbordet,

fast jag hungrade

efter en poesi långsam som mossa

så gick det inte längre

jag fann inte den plats som jag sökte

att plats att sänka ned

min oroliga däggdjurshjärna

för ett ögonblick upphöra att finnas till

eller snarare finnas till i allt, få

slå rot och bära frukt, vara den jord

som myror gräver gångar i, känna

alla dessa andra liv genomsyra mig, bara bli

till en sträcka som tusentals

främmande och hemliga

förhoppningar färdas på

 

och själv varken ha

mål, hopp eller oro, ja,

jag antar att jag ville träda ut ur tiden,

åtminstone för en minut eller två,

men ingenting hände, och inga

metaforer kunde ändra det faktum

att jag fortfarande var jag, och

att disken skulle behöva diskas

och disken sedan skulle bli smutsig igen,

sommarregnet skulle fortsätta falla,

grönskan förbli vänligt likgiltig

för mig och min oro,

oavsett hur jag tilltalade den,

och på datorn spelade barockmusik,

en manlig röst lovsjöng tillvaron

 

och det gudomliga i de minsta tingen,

men de dåliga högtalarna gav allting en metallisk ton,

som trodde musiken inte längre på sina egna toner,

vackra men tomma löften om transcendens,

och en röst som jag inte ville höra viskade i mitt öra;

du har levt så här, du kommer dö så här,

falnande glöd med minnen av eld,

den sömnlöses törst på drömmar.

 

 

 

FABEL

 

 

I.

 

Bläckfisköga. Näckrosmun.

Vampyrhora. Sinnesslö padda.

Du kunde vara vad som helst

bara inte människa.

 

Du skolkade alltid, från vägen såg jag dig

där du låg i gräset och misstrodde det vackra.

Där du förkastade beprövade erfarenheter, du

blundade hårt och försökte igen

komma tillvarons tomrum nära nog

för att gripa det i svansen.

 

Det är skolans sista dagar

sommaren skymtar över kullen

du säger märkliga saker som vi inte förstår,

vi skrattar, vi går ut i solen, jag

glömmer dig.

Jag är så ledsen.

Det är jag verkligen.

 

 

II.

 

När de ringde och sa

att ditt inre barn

hade blivit till en gräsand

som simmat iväg

så blev jag så ledsen

det blev jag verkligen.

 

Och fast jag är en ung man

med jobb som borde göras

återvänder jag ofta till viken

med brödbitar och frågor

så söker jag dig

 

Jag söker dig

jag har sökt din blick.

 

Och jag tänker på de

som aldrig kommer vakna

med andnäbb eller rovfågelsvingar

varför vi inte var mer som de,

de som bara bejakade det mänskliga

inom sin egen hud.

 

Hade det varit så svårt

att vara mer som de?

 

 

III.

 

Och nu

nu är natthimlen mitt hem.

 

 

 

UTTRÄDE

 

 

Den borttappade spiken,

glömd i gräset, drömmer

om det bygge den aldrig fick se,

försöker göra sig en föreställning

om hur detta större sammanhang

den var tänkt att ingå i

egentligen skulle ha sett ut,

vad som skulle ha skett med den

om den hade tillåtits uppfylla sitt syfte,

fått se sig formas till ett ändamålsenligt objekt

av starka och målmedvetna händer

 

inte detta

inte ligga här

nedsjunken i gräset, innesluten i sig själv

och fullständigt oemottaglig

för dofter, solsken och ljus,

många somrar funderar den på detta

och så småningom

börjar dess fantasier färgas

av ett visst storhetsvansinne,

den föreställer sig nu

jättelika palats av omänskliga mått,

bisarra broar torn och fortifikationer

 

som alla har det gemensamma drag

att de behövde just denna spik för att bli till,

den tycker sig höra hur

alla dessa obyggda byggen ropar efter sin spik,

först med en hjälplös förtvivlan

och den allra sista sommaren

med en skadeglad förtjusning,

för spiken tror sig nu vara

en ålderdomlig och snarstucken Byggnadernas Gud

 

som har dragit sig tillbaka från världen,

gått i högdragen exil och dömt

sina obyggda barn att förtvivlat ropa ut dess namn

och som förgäves försöker fylla det existentiella tomrum

som spiken orsakade

med sitt utträde ur världen.

 

 

 

HEMLÄNGTAN

 

 

Jag minns fortfarande självklarheten

med vilken jag som barn kunde sjunka

ner i stenens inre,

hur egendomligt mjukt och följsamt

de gråa, karga ytorna tog emot mig

när jag tryckte mig tätt intill dem

viskade

jag vill bli insläppt

och jag blev insläppt

 

som vore jag stenens förstfödde

plötsligt och oväntat hemkommen

efter en alldeles för lång tid

jag minns hur jag vilade

längst in, vid stenens svala hjärta

jag minns hur jag vaggades till sömns

av stenens långsamma hjärtslag,

orörlig, osynlig, oberörbar

vilade jag längst in i stenens mörker.

 

Och det är sant att jag inte förmådde bära

den gåva jag var given

med den ödmjukhet som krävdes

att en viss stolthet

en känsla av utvaldhet

smög sig in i mig,

det är sant

så kanske var det därför

som stenen en dag återställde sina gränser.

 

Bryskt och utan förvarning

hade den blivit stum och ogenomträngligt hård

och jag minns fortfarande skammen

känslan av att vara avvisad,

att ha granskats och förkastats,

under en hel dag och under en hel natt

tryckte jag mig mot stenens gråa yta,

viskade, gned och skrek till slut

hamrade ursinnigt med nävar mot sten,

förgäves.

 

Och jag har försökt intala mig;

detta är bara en prövning

denna outhärdliga tystnad

mellan stenen och mig,

den fyller sitt syfte,

en vacker dag träder jag åter igen in

med fördjupad förståelse

och en helt annan mognad,

en vacker dag får jag tillträde igen

längre in än någonsin

och där

vid stenens hjärta skall jag finna det

 

ett slutgiltigt svar,

bara jag lyckas förstå vad frågan är,

och så sväljer jag

vardagarnas förnedrande färglöshet

som en besk medicin,

och med oändligt tålamod

så knyter jag min slips

så putsar jag mina skor

iklär jag mig mitt headset

ler och skrattar vid kaffeapparaten

 

och hela tiden

känner jag sten

tänker jag sten

nätterna igenom

drömmer jag sten.

 

 

 

IDEALEN

 

 

Ingenting

gör en människa

så ensam som idealen

det vill säga

de otidsenliga, osexiga,

mycket olönsamma

föreställningar

hon envist bär med sig.

 

De ger henne stel hållning.

 

(Man säger

att hon håller näsan i vädret,

när det är idealen

som tynger ner hennes bakhuvud

med sin blotta tyngd.)

 

De skaver

och kliar mot hennes hud.

 

När det har regnat

luktar idealen

som vått, surt ylle

och människorna

rynkar på näsan

och himlar med ögonen

när hon närmar sig deras sällskap.

 

Nej.

Det jag sa

är inte sant.

 

En människa är aldrig så ensam

som när hon i en mörk lägenhet

nattetid, utan någon som ser

med stapplande steg

provar att

kliva över den gräns

hon själv dragit upp.

 

Hon går med halvslutna ögon

armarna utsträckta

som en lindansös,

ett enda försiktigt steg över gränsen –

 

och himlen klyvs inte av blixtar,

furierna störtar inte fram ur byrålådan,

hennes kropp blir inte till en saltstod,

inte ens hennes spruckna fingernaglar förvandlas.

 

Morgonen därefter

återvänder hon

till idealen som välkomnar henne tillbaka

utan ett anklagande ord

eller ens en blick.

 

Och de kliar fortfarande,

luktar fortfarande unket,

men när hon håller dem

i sina händer märker hon

hur obehagligt lätta de har blivit.

 

 

 

ACEDIA

 

 

Det var på en enkel middag som det hände

bland levande ljus och en öppnad flaska vin

och ett samtal som obekymrat drev

mellan privat och politiskt, relationer och religion

jag deltog jag log jag var lycklig

tills jag märkte; kvällen hade kommit

skuggorna i hörnen avsöndrade

bitterljuv narkotiskt doft

drog min blick till sig, lovade

ett annat slags berusning

 

och jag ville resa mig upp från bordet

rusa bort från människor och sammanhang

men hejdade mig

lyckades förbli sittande

och visst var det sant

allt oftare hade jag börjat färdas

in i mörkrets hjärta för att bryta

åtråvärt råmaterial till mina dikter

alltid medveten om riskerna

för jag hade ju sett dem

 

de som gjort mörkret till sitt hem

avmagrade, avskurna från ljuset

jag hade lovat mig

aldrig låta mitt mörkerbruk bli till missbruk

nu undrade jag om det redan var för sent

försökte kontrollera svettningarna och darrningarna

och samtalet hade kommit in på

indiska ghettobildningar,

de papperslösa, någon svältkatastrof

 

den typen av samtalsämne

jag rynkade pannan bekymrat

försökte verkligen följa med

ville verkligen vara engagerad

men tyvärr, tyvärr

hade jag upptäckt

även vinflaskan framför mig kastade skugga,

och all min viljekraft gick nu åt

till att hålla mina händer i schack

de ville bada i mörker,

de ville bli tvagna i förtvivlan.