Post Scriptum 2013 - Mars 7

Edvard Kocbek (1904-81) räknas idag som en av Sloveniens främsta efterkrigspoeter. Han är allt annat än bortglömd. Hans dikter lever och i sitt hemland är hans status som en av de viktigaste diktarna orubblig, men det har inte alltid varit så. Under en längre period stämplades han som nationens fiende och var förbjuden att trycka sina böcker.

Han debuterade 1934 och det stod klart att han var en hängiven kristen socialist. Efter att han 1951 gett ut sina partisannoveller ”Strah in pogum” (”Skräck och tapperhet”) tvingades han till tystnad.

 

Under andra världskriget hade han anslutit sig till partisanerna – och stod personligen nära Tito – men efter krigsslutet 1945 ändrade han inriktning och bröt med den officiella statliga ideologin. Det dröjde ända till slutet av 70-talet innan Kocbek författarskap fick det erkännande det förtjänade. Han var vid sin död fortfarande tämligen okänd både för en större internationell publik såsom i sitt hemland, men hyllades av en liten grupp kritiker.

Kocbek tillhör samma generation poeter som Zbigniew Herbert, Vladimir Holan eller Vasko Popa. Hos dessa poeter kolliderar påverkan av modernismen med den brutala och tragiska historien i deras länder. Men Kocbek tillhör också den äldre generationen poeter, Milosz, Mandelstam och Pasternak; starka tidsbärande vittnen ur det våldsamma och mordiska 1900-talet.

 

Den förnämlige introduktören och översättaren Nils Åke Nilsson (1917 – 1995) som översatt Czeslaw Milosz ”Samlade dikter” och en rad poeter och andra författare från ryska och slaviska språk, bland andra Gogols ”Petersburgsnovellerna” (1946) samlade även ett antal av Kocbeks dikter och introducerade honom som poet i utmärkt svensk språkdräkt. Tillsammans med Dimitrij Sovrè översatte han ”Lippizanerhästar”, Kocbeks mest kända diktsamling, ur vilken Post Scriptum nu publicerar titeldikten.

 

Året därpå tryckte tidskriften ”Lyrikvännen” fler dikter av Kocbek, i översättning av Nilsson och Sovré. Därur publiceras också tre dikter.

Dessutom har jag översatt tre dikter via engelskan.

 

 

Boel Schenlaer, poet och översättare.

 

 

Ur ”Lippizanerhästar”

 

Lippizanerhästar

 

 

Tidningen uppger:

Lippizanerhästar medverkar

i historisk film.

Radion berättar:

En miljonär har köpt lippizanare

de ädla djuren höll sig lugna

under hela flygningen över Atlanten.

Och läroboken lär:

Lippizanerhästar är tacksamma riddjur,

med rötter i Karst, smidiga hovar,

ståtligt trav, livligt lynne

och envis trohet.

 

Och ändå min pojke, vill jag tillägga för dig

att dessa rastlösa djur

inte kan infogas i klara mönster:

Det är bra när dagen lyser,

lippizanare är svart hingstar,

och det är bar när natten råder,

lippizanare är vita ston,

men bäst är det

när dagen stiger fram ur natten,

ty lippizanare är vitsvarta narrar,

hovkomedianter hos hennes majestät

den slovenska historien.

 

Andra dyrkade heliga kor och drakar,

tusenåriga sköldpaddor och lejon med vingar,

enhörningar, tvehövdade örnar och fenixar,

men vi valde det vackraste djuret,

det har utmärkt sig på slagfält och cirkusar,

det har skjutsat prinsessor och gyllene monstransen,

därför talade kejsarna i Wien

franska med skickliga diplomater,

italienska med sköna aktriser,

spanska med Gud den oändlige

och tyska med okunniga drängar,

men med hästar pratade de på slovenska.

 

Besinna, barn, hur gåtfullt

naturen är förenad med världshistorien

och hur olika andens drivfjäder är

hos varje folk på jorden.

Du vet mycket väl att vi är tävlingarnas och

kapplöpningarnas land.

Då förstår du också varför vita hästar

från Noaks ark tog sin tillflykt till vår kyska mark,

varför de blivit vårt heliga djur,

varför de stigit in i historiens legend

och varför de uppsöker vår framtid,

oavbrutet söker åt oss det förlovade landet,

och är på väg att bli vår andes stolta sadel.

 

Jag befinner mig ständigt på en vitsvart häst,

min älskade son,

som en beduinhövding

har jag vuxit samman med mitt djur,

hela mitt liv har jag färdats på det,

stridit till häst och bett till häst,

sovit till häst och drömt till häst

och skall dö till häst,

alla våra profetior uppenbarades för mig

på det gåtfulla djuret,

och även denna dikt har jag upplevt

på dess skälvande rygg.

 

 

Det finns inget dunklare

än klart tal

och ingenting sannare än dikt

som förnuftet inte kan begripa,

hjältarna haltar i klar sol

och de vise stammar i mörker,

men narrar förvandlas till diktare,

bevingade pegaser galopperar allt snabbare

över grottorna på vår gamla jord

och hoppar och stampar,

de otåliga slovenska djuren

försöker alltjämt väcka kung Mathias.

 

Den som ännu inte kan stiga till häst

bör med det snaraste lära sig

tämja det eldiga djuret,

ledigt hålla sig kvar i den lätta sadeln

och fånga travets avvägda rytm,

men framförallt framhärda i föraning,

ty våra hästar kom springande långtifrån

och långt skall de gå,

motorer går lätt sönder,

elefanter äter för mycket,

men vår väg är dryg,

och för lång att färdas till fots.

 

 

Översättning: Nils Åke Nilsson och Dimitrij Sovrè

 

 

Tidiga dikter

 

Det raka strecket

 

 

Den berömde konstnären drog plötsligt

ett rakt streck och förstod att han skulle dö,

ty hela sitt liv hade han försökt

att dra ett rakt streck men

aldrig lyckats. Hans ande hade ständigt

blickat rakt fram medan fåglarna omkring honom

gjorde glada cirklar och frestade

hans hand. Han lade sig alltså ned och frågade

lugnt sig själv: Vad är begåvning? Och vad

är människans frihet? Han visste att hans

sonson kände till epakten och upptäckte sina kometer

men han förstod själv först nu att det över huvud taget

inte finns något rakt streck ty hela vårt liv

är krokigt, tänk efter, också drömmen är en magisk

förskjutning av människans vakenhet.

Därför är det mycket senare än vad tiden visar

och varje blomma blir allt tyngre och världsalltet

allt mera krökt.

 

 

 

Uppmaning

 

 

Låt oss komma ihåg

hur vi stampade till jorden,

tämjde djuren,

stöttade himlen

och skrek till varandra

högtidliga order

för att kunna hålla ut i grottan

som solen urholkat

i världsalltets mörker.

 

Låt oss komma ihåg

hur vi med ryggarna

utvidgade grottan

så att världen stönade,

höjderna dallrade,

djupen knakade,

väderstrecken skrek till

och hemlighetens hymen

sprang i blod.

 

Och låt oss nu även

komma ihåg de stora profetiorna,

vi är födda för under,

vi skall gå genom havet,

flyga genom luften,

bolla med jorden,

tappa den i mörkret,

och sedan finna

var och en sin stjärna.

 

 

 

Måltavlan

 

 

Krets efter krets,

horisont efter horisont,

varv efter varv,

alltid en och samma

svindlande ring,

den jordiska dansens

stegel och hjul,

en trollkarls med snara

besvärjelsecirkel,

dig alltmer

slutande

tunnband,

min kärleks sista

fingerring.

 

Vart skall jag fly undan dig,

hemlighetsfulla lins?

Ur vindvirvlar spanar du efter mig,

med gurglande vattensug sväljer du mig,

med gryt och iden glor du på mig,

i trädkronor och moln närmar du dig mig,

i tystnadens knutar smyger du mot mig,

ur grova kvistmärken stirrar du på mig

och ur gevärsmynningar siktar du mot

mitt utmattade hjärta.

Jag kan inte längre undfly dig,

du grymma och lystna pupill,

du aztekiska och indianska,

romska och moriska,

dödligt kärleksfulla

cyklopöga.

 

 

Översättning: Nils Åke Nilsson och Dimitrij Sovrè

 

 

Längtan efter fängelse

 

 

Jag var sent ute inför den viktigaste

spirituella övningen i mitt liv,

jag är lämnad utan bevis

för mina sanna värden,

varje fängelse är en skatt

en hemlig byrålåda, en svartsjuk

tortyrkammare, det viktigaste stadiet

i en bödels asketism innan han

korrumperas av en naken kvinna, med dragen kniv.

Jag saknar tjusningen med sådan kärlek,

jag skulle dö mer enkelt om jag räknat ut

fyrkanterna på golvet i min ensamhets cell

och i mina tankar fullbordat de genomskinliga freskerna

på det dammiga brädet

och stirrat genom väggarna

på mänsklighetens gränsposter.

Nu, min cell, har du kollapsat

löst upp dig till öppenhet,

världen är inte längre en värld av

infriad grymhet

den är bara en sabbats gård.

Du kan inte pröva mig mer,

jag är inte längre en figur för julen, krubba

för en dockteater eller visning av robotar

 

Jag förbereder mig för ett annat spel ̶

titta, jag förvandlas till en grå liten mus,

mina gömställen finns överallt,

inatt ska jag sova i ärmen hos ett barn

utan högerhand, imorgon ska jag drömma

i ekot ur en skugga som sover efter sin färd

genom en saga utan slut.

 

 

Översättning: Boel Schenlaer

 

 

 

Ur ”At the Door of Evening”

 

 

Käppen

 

 

Vad ska jag göra med min käpp

Nu när den har överträffat mig?

Ska jag slänga den på en herdes eld?

 

Eller ge den till den lame mannen på vägen,

eller till scouter på rekognoscering efter det förlovade landet?

Eller ska jag höja den i skyn

för att skingra mänskligt tumult

eller använda den för att resa min bror

så att han bryter ett ben i mörkret?

 

Eller ska jag slänga den i havet

för att rädda en drunknande man,

eller plantera den på ett fält

så att den står i vinden som en fågelskrämma?

 

Eller ska jag hänga den i en pilgrims kyrka

för att öka antalet reliker

eller begrava den i en skog

så att fogdarna inte kan hitta den?

 

Eller ska jag ge den till en okunnig fader

så att han kan använda den för att tämja sin son

eller lämna kvar den ute i daggen

så att den blir grön igen?

 

Eller ska jag ge den till en körmästare

så att han kan harmonisera rösterna

eller ska jag ge den till en ivrig pojke

så att han kan stötta upp sitt tält?

 

Eller ska jag välsigna en källa med den

för att bevattna en öken

eller använda den för att trolla fram bröd

ur en trollkarlshatt?

 

Nej jag kommer inte att göra någotdera,

allt är riskabelt och fånigt –

Jag ska knäcka den över mitt knä

och slänga den i en djup ravin

så att dess tunga skåror

kan mäta mitt fall.

 

 

Översättning från slovenska av Tom Lozar

Översättning från engelska Boel Schenlaer

 

 

 

I den nedbrända byn

 

 

Jag lutar mig mot väggen

ännu varm

av den långvariga branden

inga bybor

fienden runt om,

marken ger vika

universum smular sönder

stjärnorna förgås.

 

Ett plötsligt rippel

av doften av violer.

Jag börjar lyssna

till smeksamma röster

gräset reser sig

inför nya fotsteg

askan omfamnar

en ny styrka.

 

En bäck forsar

in i stentråget

en katt återvänder

till en bränd tröskel.

Jag växer

blir en jätte

nu ser jag över

axeln på all skräck

 

 

Översättning från slovenska Sonja Kravanja

Översättning från engelska Boel Schenlaer