Post Scriptum 2014 - April 4

Linda Isaksson, född 1971, är poet & litteraturvetare.

Hon växte upp uppvuxen i Skåne, men bor och arbetar i Stockholm, bland annat hade hon en anställning på Rönnells Antikvariat i ett flertal år. Nu arbetar hon på bibliotek. Hon har nya dikter i manus, där dessa dikter ingår. Linda Isaksson debuterar här som poet.

 

 

dina stämjärns hammarslag i min skalle

eller jag

bankar

in

orden

du säger men måste jag dö för att jag ska betyda något för dig

men de säger inget mina döda

de ligger still i sina gropar

självklart okomplicerat

 

fem döda själar sitter och gnager på min svanskota

där i brosket där i böjen

där jag bröt den

och tänka på hållningen

inte sitta i soffan

axlar hänger ryggen krumbuktig

mellan tangenterna på farfars skrivmaskin sitter orden

 

 

*****

 

en djup rispa i min vad

som på kanten men inte på sidan

bred snittyta av kött

blodet stilla utan puls

eller isarna vid plusgrader

och där lite längre in vita streck

senor säger du det är senor

 

jaha säger jag

jag går bredvid dig det finns nåt i luften mellan oss

jag råkar puffa till dig

tänker jag borde säga förlåt

 

nej

jag vill knuffa mer jag vill slå dig

klösa av ditt skinn

skrika men varför i helvete kan du inte bara

 

 

*****

 

i min bur bakom mina galler

du tror det är jag som är råttan se mina rödgråtna ögon

men jag säger skapa dynamiska listor inget annat bjäfs

de är nära inpå och de kryper under skinnet

små skalbaggar krafsar mina porer sprätter damm

 

måste stirra på armen hela tiden tappar jag dem ur sikte är det kört

melankoli i mitt skrik

nej trött

surrar mina kängor fast

i gallerdörren därinne där bakom ytterdörren

inte springa inte fly fy dig

vad ni än gör visa henne inte moderkakan

 

jag ska bygga mig enorma profana katedraler

så stora att de räcker åt mig

inte sånt där religiöst krimskrams

jag virar in mig i cellofan

av guld i sandaler jag står i altargången och sjunger nu grönskar det

så småningom så småningom

 

 

*****

 

om jag är muskelverktyget

i mina senor finns trycket

jag bänder och böjer

och i gångarna hörs skriken av musungarna

 

jag vet hur man skriker utan att det hörs mycket alls

munnen vidöppen

jag tar i så att jag blir rädd nåt ska brista i huvet

det hörs ett alldeles våldsamt alldeles tyst väspipljud

från långt bak

i halsen

det här spar luft också

man kan skrika klockan 2 på natten

i en lägenhet utan att störa

sen sjunker jag ihop mot golvet smalben mot klinkers

panna mot knäna

kallt tyst mot porslinet hopkurad under toastolen

 

hon säger hon minns jag sagt att mamma sitter i min rygg

hon frågar var

jag säger på två ställen

mitt över ryggen på det bredaste stället och över korsryggen

 

jag visar med handen

det är tungt spänt och gör ont ibland

hon säger kan du beskriva får du nån bild?

du kan stänga ögonen om det känns bättre

jag har dem stängda en stund

 

det är som balkar men formade som ett skärp runt midjan

fast de sitter inte runt min midja utan innanför skinnet

de ligger där inne som placerade där

tjocka rostiga kolosser lagda på tvären

får du en bild?

 

inte runda balkar utan rektangulära till formen

där balken går samman är ett område med tunn plåt

och utskuret kvadratiskt hål

som ett skärp kanske

 

hon frågar hur den sitter fast jag säger den sitter fast i kött muskler

och blod inte fettet

hon frågar om jag kan ta bort den

jag säger nej då drar den med sig allt innandöme det går sönder

nej det går inte

 

hon frågar vilken vi pratar om

den nedre

hon frågar hur man ska göra för att få bort den

jag säger jag skulle kunna klippa av den på det tunnaste stället

hon frågar vad jag ska använda för verktyg

jag säger en bultsax visar med händerna

 

hon frågar har du en sån

ja det har jag men nej jag kan inte bara klippa upp den

då kommer den att sprätta upp och slå ut som en fjäder fruuuuiiitt förstöra mig inuti nej det går inte

hon börjar prata om rosten

men jag bryr mig inte så mycket om rosten

 

jag vill bara bli av med tunga kolossen

hon frågar vad som händer om jag drar i den

jag säger det vobblar den sitter fast kött senor blod dras med

hon frågar om vi ska göra nåt åt rosten

ja vet du jag har en röd gelé jag använt på min cykel innan rostätare luktar så gott den är supereffektiv

när rosten är borta har järnbalken ändrat form också

den är inte strängt rektangulär till formen längre utan rundare

och den blänker allt är så kladdigt och halt slemmigt nu

 

hon säger men ta bort lite av gelén då

nu har den lossnat men jag kan inte ta bort den

då skulle jag trilla sönder överdelen skulle glida av underdelen

som i resident evil när dem skärs sönder av laserstrålar

i korridoren

 

jag behöver nåt stöd jag tar två styltor i armhålorna

nu kan jag dra i den försiktigt den är hal silverglänsande

jag drar ut den

och när jag till sist har den

mellan höger tumme och höger pekfinger

är den liten som ett smycke

nu är jag i hopsydd vertikalt med trossar frankensteinstygn

 

i mellangärdet

det brunröda och det vobbliga

jag sitter ihop

jag säger men jag måste va försiktig nu

och jag vill absolut ha kvar mina brädor i armhålorna