Post Scriptum 2014 - Februari 10

Karin Carlsson bor och arbetar i Sandviken. Utbildad svensklärare och studier i litteratur-och språkvetenskap.

Hon har tidigare givit ut dikter i stencilupplaga på ”La poème kalashnikov". Hon debuterade i denna upplaga av Post Scriptum.

 

 

en själlös dramaturgi

 

 

jag längtar efter krig

eller jag längtar efter fred.

 

en sols ljusglimt mellan mina smala fingrar,

jag kan inte se in i den längre för den dödar mig.

 

det finns så många minnen

de river kaotiska sår mellan mina skulderblad

de sargar bäckenet i bitar

det som har varit en dåtid sitter som sot i gommen

och det är som en skugga i magen-

jag tror att jag bär på ett ofrivilligt liv som sipprar likvätska bland mina organ.

 

det fräter i gluggarna mellan alla mina sammanhang

jag suktar efter något sött att värma mina kalla händer i-

något som lovar att livet är ny, ljusgrön grönska mellan de trasiga tårna

metaforer om liv

jag har viskat dem förut

rödvinet i ögonen, reflekterar mot glas som krossas mot en marmorskiva och jag står på en gata i oktober och regnet strilar nerför mitt ansikte och om detta är att leva

denna dröm

detta outsägliga-

som en gudfruktig stjärna.

 

dystopisk verklighet.

duralexglasets splitter över golvet-

flosklerna ringer som brandlarm innanför alla mina lager hud, det viskar något svart ur mina pupiller, nästan som brandrök.

 

det finns sånger under granarnas uråldriga stammar, ett hus man kan bebo under de tunga grenarna. jag vill aldrig försvinna och aldrig stanna kvar, jag vill upphöra att vara ett jag-

peka med en imaginär revolver mot bröstbenet.

men det beror nog mest på att fjolårets midsommarblomster har dött och rösterna klingat ut, att isen bor som skadedjur i mina organ.

 

jag kupar mina handflator och försöker andas varm luft i dem,

försöker andas liv.

 

jag stirrar ut genom en regnstrilande fönsterruta

beckmörker

i huset som är rött med vita knutar så lyser varma ljus genom fönstren, det är en hastig parallell mellan dessa infamt blossande ljus, och allt det som är sot och aska inuti mig.

 

häller två liter klorin i svalget för att rena mig själv

men inget framträder tydligare

bokstäverna trillar till marken och går i tusen bitar, jag kan inte längre konstruera fulla meningar

det blir ett virrvarr

konfetti av symbolik genom mörkret

om jag kunde finna en väg

en enda liten krokig stig att vandra

skulle jag med nariga fötter anta den

men jag håller händerna upp genom en flämtande gryning

utan att veta om det kommer att komma fler.

 

jag river mina naglar blodiga efter ett enda sammanhang

och till slut ska allt paralyseras.

 

jag letar efter en utväg nu.

en slutgiltig-

och att det har funnits en barndom.

att den är över.

 

att mina leder värker och min rygg kröks.

att jag har varit ett barn.

att all semantik är uttömd.

att alla vokaler sitter fast på insidan av gommen.

att jag har glömt bort allt som gör mig till människa.

 

det doftar av skymningar i halsgropen, det singlar rök från lungorna av barndomens immiga vintrar.

det är för svart för att kunna skriva en enda rad, jag vänder ut och in på min hud i sökandet efter var det bränner, klämmer och drar. jag är ett universum och ett ingenting, ett allt som också förlorat allt och jag skriker gommen blodig på förljugna frågor, provar att hålla andan i en och en halv minut

och visst blir himlen klarare, molnen lättar, det går att kika mellan persiennen igen.

 

låt mig bara krypa ihop till ett litet foster i dina armar, badda min febriga panna med en mjuk handduk, låt dessa irrande ögon få blunda sig igenom dessa kaskader av spyende mörker, det är mörker som är som galla och en evighet jag inte kan stava till-

om det finns någonting kvar hos mig som är det minsta bräckligt så vill jag att du krossar det nu.

 

det luktar förruttnelse mellan mina tår och på denna asfalt som jag vandrar så har alla paralleller redan korsats, du säger att du inte förstår mig och jag kan förstå det för jag förstår inte heller mig själv.

 

jag förstår mina fingertoppar mot en blank, vit sida. jag förstår hur flyktfåglarna irrar sökande över en grå himmel,

de försöker rita mönster till mig i molnen men jag kan inte tyda dem.

 

jag förstår en kal lövskog som kallar på mig och den frusna januaribäcken som ber om nåd-

men allt är kallt och fruset och det är för mörkt för att kunna skriva en enda stavelse, jag låter ögonen rulla i sina hålor men varje gång jag tittar upp för att bejaka världen står den kvar gapande-

och den vackra döden

de stillsamma lemmarna, blånariga naglar mot vit hud och det finns miljoner sätt vi kan prata om saknaden på.

 

ett av dem är primalskriket inuti som tar över alla tankar, som att vi inte är människor längre.

den påtagliga döden

detta att icke längre existera, att inte mjukt andas en rosig andedräkt invid någon annans kind, att inte kunna spänna käkarna mot en vinterkyla som möter dem. att inte kunna vidröra.

 

det finns så mycket man kan säga om det, detta att inte längre ha tillåtelse att leva-

och

jag har knutit mina händer i miljarder knytnävar mot svarta himlar och sprungit på såriga fötter och klättrat i alldeles för höga träd och fallit och drömt och vaknat och insett varje situation vara drömd eller orealistisk,

men även om min logik inte ser ut som din så finns det något i järnringen runt tinningarna som spänner och ber om existensberättigande-

det finns något i mig som krälar, kan du se det?

det finns så mycket i mig som är som labyrinter, och jag andas genom svagt pulserande blodådror.

 

det är det karga landskapet inuti mig som vecklar ut sig, skrynkliga blad som vecklats inåt och krävt utrymme-

nu tecknar de bilden av en blomma och jag förstår plötsligt den metaforiska parallellen.

 

nästan som en viskning. dåtiden flåsar mig i nacken som ett illaluktande spöke och förruttnelsen vägrar att lämna mig ifred.

jag har redan dissekerat mitt barndomshjärta och studerat varje partikel med förstoringsglas, det finns inga kontexter som inte redan är ut- och invända.

jag vill skriva den morfologi som slutligen ska förlösa mig.