Post Scriptum 2014 - Februari 3

Jessica Johansson, född 1985, bor och arbetar i Stockholm. Hon är skribent i ett antal tidningar, litteraturvetare, copywriter och medlem i poesirörelsen ”La poème kalashnikov”. Hon driver bokbloggen ”Ord och inga visor” och romandebuterade hösten 2013 med "Thrillerliv" (X Publishing).

 

 

 

”Fruktansvärda fuck you-fingrar”

 

 

Vi inleder hårt med Karolinas blåa vener och

min älskades psykotiska ögon

vi går vidare i en mer välformulerad mardrömsstackato

som sammanfattar alla svåra år

vi stannar upp vid de svåra åren

vi vidrör inga öppna sår

men vi plåstrar om våra meningsskiljaktigheter

som vore de skadade barbiedockor, överkörda rovdjur

jo, jag värnar min plastik som sagoslott

och jag står med ryggen mot spegeln

när jag fönar mitt hår

jag har hittat ett sätt att döva

alla blåa fåglar

en universell metod som vi får prata om

en annan dag

färdas långsamt igenom den här dikten

eller du ska kontamineras med psykisk ohälsa

och många tusen katastrofer som ännu inte har ägt rum

hur patetisk blir lögnen innan den briserar,

hur enorm ensamheten –

 

intervjua mig om mina ryggvalkar och mina dammråttor

korridoren på avdelningen utvidgas och blir kilometerlång

när jag besöker honom på punktlig besökstid

punken som bor i mitt smutsiga hår innehåller varken

romantik eller vodka

jag går sönder mellan raderna och för det

vill jag be om en tyst minut

Catullus, ditt lättingliv går visst i arv –

 

jag zoomar ut från min egen existens

om jag är helt fokuserad på tandblekning och inredning

hörs bara kanonernas muller på avstånd

pusta ut nu, gumman, för det kommer mer

vargarna som tog och tog tills inget fanns kvar av mig,

hur ska jag zooma ut den historiken,

den är inzoomad och ocharmig

jag ser liksom besmittad konfetti över Nashvilles landsvägar

jag ser förortsmannens tandlösa leende när han

sträcker över ziplockpåsen med tjack till kvinnan

som står lutar över en

sedan länge stulen cykel,

jag ser kvinnan som blir nerslagen av

vuxna nazister för att

hennes hår är mörkbrunt och jag tänker

att allt är en dålig repris

av en dålig repris

så länge jag akut fokuserar på omvärlden

kan mitt pytte tonas ner i all sin erbarmlighet

jag skriker primalskrik mellan raderna

som fruktansvärda fuck you-fingrar

som instagrams oändliga ensamhet

alla timmar på Hökisperrongen

den dova tystnaden där

den långa promenaden till slutet av vägen

är inristad i mig precis som att du, min älskade,

är tatuerad i mig

som jag har sprungit

som om något jagat mig

att finna poeticiteten i total tragik

att flämta distanslöst under långa tvångspromenader

i jakt på den perfektion som förleder

och distanserar mig

tänk ändå

att jag tog mig igenom

alla de här dagarna,

munnen full av aska och eld,

att jag liksom hamnade i det här soffhörnet igen

med min poesi och mina cigaretter

som att allt börjar och slutar här

från soffhörn har jag kommit

och i soffhörn ska jag en dag dö

mitt flyktbeteende är av det intellektuella slaget

men därmed inte mindre än hans

som att vi har lärt oss att fly även från flykten

jag vill gå direkt på väsentligheterna

jag har liksom ingen tid att spilla på

sushi och väder och beyond retro,

en känsla av nödläge och omedelbarhet

tynger mina rossliga lungor

döden kan komma svischande och då är den obarmhärtig,

förstår ni vad jag menar?

jag söker det allvar som finns endast

i svartvita Ingmar Bergman-filmer

liksom:

hej då allihopa

jag måste lämna,

fast utan det suicidala som antyds i en sådan replik

klarheten är

utförsäkrade morsor och cancersjuka på arbetsförmedlingen

klarheten är döda Karolina och hennes heroin

klarheten – järnrör på Kungsgatan i evig tid,

det finns inga andra gudar jämte Patti Smith

i den ryska helikoptern öppnar man dörren

någonstans över Sibirien och skjuter med gevär

på vargarna där nere för nöjes skull

han frågade om det var krig nu i Sverige och

varför han annars hade uniform på sig

han är i en annan värld

mina kramar kan inte föra honom tillbaka

den förmågan har bara Xanor och högprocentig alkohol

mamma,

jag kunde ha dött när jag var ett spädbarn

men jag överlevde

och hur förvaltade jag min vinstlott –

 

utan samhällelig närvaro blir min poesi

en irrelevant företeelse

och så kan vi bara inte ha det,

som Brecht sa ska konsten vara en hammare

som formar världen

jag sitter på huk och skrapar bort smuts från badrumskaklet,

det är också mitt liv,

att torka upp piss

att torka upp kaffe

att söka ordning i något

som förblir kaotiskt

men egentligen är det bara fetman

som räknas,

hur den kommer förblinda dig när du läser,

göra att du ser endast valkar

där du borde skymta poesi

jag skriker mig hes,

är det jag som har drivit honom in i psykosen

de där avgrundsdjupa vrålen som ett exempel på det djuriska i mig

slingriga autobahns av meningslöshet

de öststatsgråa hyreslängorna som gjorde att jag alltid gick vilse

eller villapastell och BD bredvid runstenen

jag har befunnit mig i det höga och det låga

och nästan alltid längtat någon annanstans

ett wishaway för flackande blickar

den här åskan

den här stormen

jag har svårt att finna det romantiska i det numera

när larmet går

kurar jag ihop mig och drömmer om sol

det är liksom ett wishaway alltihop

alla blödande köttsår

använd vilken metafor du vill,

jag har tröttnat

har ingen tid att spilla bortom orden och

teckningarnas eskapism

det är som en reumatisk kramp

att leva skruvstädsliv och skura retromöbler

jag läser en bok om köksmänniskor

jag läser en bok om eldar och sorg

jag läser en bok om forna tiders

fallna kvinnor och tänker att min vikt

och mina grumliga blickar

gör mig till en av dem,

jag läser en bok om väverskor och tänker att

jag måste klä dem i samtidsord men att larmet

inte längre går att stänga av

och vem orkar lyssna i det här oljudet –

 

de rytmiska felsägningarna är cykliska numera

liksom hans psykoser och återfall

vi skulle se världen

jag är en fågelflicka

lillasyster, himlen ramlar ner

jag minns inte vem jag var förut

men jag ogillar henne ganska mycket

jag väntar på svisch och etablering

men jag vet inte varför

mitt land är ogästvänligt numera

Per Schlingmanns kalkyler

och hemskickade flyktingbarn

väller över mig redan vid frukosten

köp den här mascaran eller du blir aldrig mera vacker

boka tid på Akademikliniken vid Stureplan

eller bli för alltid gammal

apokalypsen har trängt allra längst in i mig

där njuter den av att åstadkomma frätskador

och rynkor

jag vände bort blicken från Karolinas blonderade hår

nu spökar hon för evigt på Sergels torg som ett senkommet

luciahelgon

jag säljer mina tankar

jag kan inte annat

det är fan det enda jag kan

jag häller mental bensin över tangentbordet

och väntar på bättre tider

i en tid av sämre tider

jag tänker att Stina Aronson och Klara Johanson

och Moa Martinson kunde trösta sig i naturen

jag nöjer mig med twitter och schweizernöt 200 gram

så länge skutan kan gå glömmer jag bort att andas

över Atlanten och vidare ut i universum –

 

de ger sig inte förrän han är bara ben och brosk

ett lätthanterligt gods att forma och anpassa

de vill radera all punk ur hans vener, all romantik, allt hopp

det sparar

både tid och pengar

ge mig ett löfte

jag bryter det

ge mig en sanning

jag ljuger den

jag har lärt känna mig själv

sedan talade jag inte mer den kvällen

mörkret sjunker snabbt och målmedvetet

över Östermalmshallen

bara tiggaren minner om något annat

en miljon ledsna flickor

spatserar Drottninggatan fram

och ler som hade de aldrig gjort annat

den som vill ha ljus får leta på Akademibokhandeln

min tid är utmätt och därmed dyrbar

censurerade middagsplaner är allt som finns kvar

blunda om du vågar

eller om du inte orkar annat

vi lämnar de svåra åren

vargarna filar sina hörntänder i väntan på nya rov

jag är för gammal nu och slutade besvara deras inviter

för längesen

utan honom i världen finns ingenting kvar

bara den anorektiska morgontidningen och de tomma dialogerna

han är brinnande berg av eufori,

fattar du,

han är fucking brinnande berg av eufori

i bakgrunden överröstar bullret mina tankar

och NSA sparar mig i sin databas

bullret är det som slutligen förgör

alkoholismen också

psykosen också

skulderna och

andnöden

jag greppar tag i närmaste vägg för att

inte alldeles falla omkull

champagnetankarna, bomullslätta,

var är de när jag suktar dem som mest,

betongnöden och vardagsdöden

Louellas veranda och cowboyens knytnävar

landskapet bubblar svullet och vinrött

men det spelar ingen roll

jag är alltid tjockast i ett rum

som om mitt inre väller ut över både stad och land

och byxlinningar

inte ens de stickade koftorna

kan längre erbjuda mig skydd

och när jag skriker påminner min öppna mun

om de där köttsåren som ingen vill plåstra om

det fanns en tid då tankar på barndomsfräknar

kunde göra mig viss om ljusa morgondagar

det var innan de tvära kastens golgatavandring

rätt in på mark full av minor

och när min hjärna imploderar

håller jag vanemässigt för öronen och nynnar

välkomponerad musik

över hela Kungsholmen stormar min explosion,

som vore jag den enda här i ett oregisserat och tafatt

drama utan ände

och kommer det en ände

är den med förskräckelse

hela maggropen full av cyanid och brustna löften

det börjar visst likna en kliché, det här

fast det blir alltid söndag igen

och securitas-larmen i min mage

viner längsmed twitterdebatter och

meningslösa jasägare

jag läser en bok om Bukowskis kvinnor

jag är ett svin, jag med

tomögd och nervigt påkostad

välregisserad som vilsna kameleonter –

 

mitt i solar plexus träffar allt det här

och marken gungar till

märker vi längre när det gungar, märker vi

något alls?

jag är demokratiskt vald att förvalta all denna

förvirring

mina leder värker

och jag som var så ung en gång

alla de oskrivna romaner jag

härbärgerar inom mig

de pockar och pockar

men jag håller dem på armslängds avstånd

som hade jag all tid i världen

min poesi är lika ytlig som nyhetsmorgon i TV4

lika långgrund som ett kuttersmycke

kanske är jag inte mer än detta bländverk

knacka på ytan och därunder ska du finna

ännu mera yta

mina tankar är fågelskrämmor för

flyktiga generationer

de tycker alla att jag vore better off alone

men alone är jag bara ensam och inte stark

jag drömmer inte om anorexi men jag suktar

efter en lätthet

att gona mig i

en paus, ett avstängt alarm

en köksfläkt som nyss har tystnat

arma kalla samtid

vackra döda innerstad

jag vill tapetsera allt det här

med mina glittrande framtidsvisioner

(nej, de är mörka, det är de)

som en poetisk graffiti över det karga

mitt vinteride ska vara hundratalsböcker

ett täcke av litterär flykt

jag lever och jag tvivlar på min förmåga

allt kanske bara är en pose

men då har jag posat sedan scratch

mina protester är dock riskfria

jag riskerar aldrig liv och lem

jag är inte Anna Achmatovas arvinge

jag är inte Isaac Babels arvinge

jag fladdrar vant omkring i min etta och letar

efter iprenkartor

som inte kräver mod

min uppgift är av annan karaktär

men vet ni,

det är inte hur högt man skriker

det är hur stor käft man har –

 

och här glider substansen ur mina händer

sirapsaktiga dimmiga nyvakna ögon

att vakna nysminkad,

att alltid vakna nysminkad

som om jag sakta men säkert är på väg mot

komplett och skimrande yta

ett vaakumlikt tomrum av ljus och kyla

att ensam sitta där i evigheter och tänka endast

tomma tankar

jag kämpar emot med P1-dokumentärer

och satiriska seriealbum

men att sväva tomt och behagligt är snart

det enda som återstår –

 

silikon förmultnar aldrig

när du dör ska det alltså

för alltid existera vidare

saliga silikon att alltid bestå,

 

är du lycklig nu?