Post Scriptum 2014 - Februari 9

Namdar Nasser är född 1963 i Teheran, Iran och bor och arbetar i Göteborg. Han är översättare och poet, redaktör och förläggare.

Bland annat har han översatt Furugh Farrukhzad till svenska ”Mitt hjärta sörjer gården”, en bok som betytt oerhört mycket speciellt för många poeter.

Han har medverkat i ett stort antal tidskrifter och antologier, nu aktuell med e-boken ”Sju sällsamma berättelser om sju flyktingar”.

 

 

 

Väck mig i slutet av sommaren

 

 

En kväll i slutet av maj

Solen strålar orange

leker färgjage med en svettig flaska rosé

på din balkong

 

Var fjärde minut hör vi muntra skrik från

det stora nöjeslandet

 

Tåget som klättrat uppför berget

dyker ner i en dal

i ett snedvridet kast

 

Jag går in

lägger mig i din tomma säng

 

På en liten lapp skriver jag

väck mig i slutet av sommaren

 

Efter ett tag lever jag tillsammans med dig

i en retro drömvärld

med storblommiga tapeter och loppisfynd

jag är i maskopi med fienden

och för befäl över dagar

som hoppat ner från väggalmanackan i köket

och är soldater i en strandsatt armé

 

 

De regnvåta syrenerna

 

De regnvåta syrenerna

vet att mannen med hunden

stannade här

efter återkomsten

 

Han våndades i stumma dialoger

som skar upp reliefer med oslipade kanter

över hans ansikte

 

Han hade farit iväg

efter nödvändiga illusioner

efter en okänd blommas namn

efter en kvinnas kroppsvärme

 

Klockan var två på natten

och sovrummet var fortfarande borta

 

Taklösa hus skulle räddas

tårar skulle inte skriva vatten

och det fanns fler stjärnor att upptäcka

 

Nu var han en fridlyst herre

utrotningshotad

som en av

de sextiotvå gepardindividerna i centrala Iran

 

De första åren

 

De första åren

var orden fadda i munnen

och överallt trampade man

på minerade fält

där en och ett

närsomhelst kunde brisera

 

De första åren var undergivna

lågmälda samtal och behärskade rörelser

man var en objuden gäst

välkommen

men inte av alla

att vara främling var en fin sak

då Carola sjöng det på radio

 

De första åren

satt man grensle över en mur

på ena sidan

fanns det en grönskande skog

långa dagar dränkta i ljus

och en molntung himmel

som av och till lade sig över ditt andetag

på andra sidan

fanns det vissnande blommor

rödblommiga sånger

och grå strimmor av

en tid som inte längre var

 

De första åren

skrek vännerna om nätterna

med blodiga köttslamsor

där det skulle vara armar och ben

friheten lyssnade

och bjöd dig på jordgubbstårta

och en ensam cykeltur runt en småstadsjö

 

De första åren

var en trotsig gungbräda

upp var ner och ner var upp

i en obetvingad fart

 

De första åren köpte man ris

ett kilo åt gången

och resväskan var alltid packad

 

De första åren

växte vingarna sakta ut igen

benen dansade med små steg

men längtan högg i en ibland

utan förvarning

runt en majstång

 

 

Efteråt 1

 

Efteråt

sätter jag mig klibbig i korgstolen

det är dadlarnas mognadstid

solen är en spräckt äggula

rinner bakom din rygg

 

Du sitter och stryker över alla i:n i en bok

ditt huvud är en svart fläck

som den i mitten av en flamma

 

Jag är rollsättare

prövar olika ansikten på dig

 

Hon som gick med sjal på huvudet

istället för peruk

innan bröstcancern tog henne

 

Hon som klättrade uppför ett rep

flätat av ljus och aldrig kom tillbaka

 

Hon som blev mamma till en koala

när eukalyptusskogen skövlades

 

 

Efteråt 2

 

Efteråt

sätter jag mig utebbad upp

mitt i en tjock persisk trädgård

med stiliserade djur

 

Ute är snön nattens ljus

Elden tecknar varma kårar på din rygg

ditt purpurfärgade ansikte stirrar tillbaka på dig

från ett glas Zinfandel

 

Jag är filterväljare

sveper handen framför ditt ansikte

 

Vintage

hon som målade träden röda

i en bladlös trädgård

 

Blue jazz

hon som tillhörde drömmarnas första dynasti

 

Hot Flash

hon som blev begiven på skörlevnad

i en tavla i 1800-talets Montparnasse

 

 

Vingar av plastfolie

 

Att flyga

i fantasins strömmande bris

i den yttersta av dagen

vi får inte vänta tills framtiden upptäcker oss

 

Tankarnas fjärilvingar

genomborras

plötsligt

av tidens grenverk

 

Jag ger mig av

Den sårade tanken

flyger vidare till den yttersta av natten

med vingar av plastfolie

 

 

Det vuxna barnet

 

Det vuxna barnet ser i brunvita bilder

den äldre mannen har återvänt från en resa i sjukdom

snart ska han för evigt resa bort igen

men det vet inte det lilla barnet om

 

Den äldre mannen kom i ett stort flygplan

och hade med sig ett litet flygplan

som med blinkande gröna lampor

gick i cirklar på golvet

tills det slog av ena vingen mot ett bordsben

 

Det lilla barnet sitter i hans knä

tittar in i hans ögon

bruna

som glaskulan han tappat i jordgubbslandet

han springer ut i trädgården

jordgubbarna glänser i solskenet

han glömmer kulan

när han kommer tillbaka med näven

röd står modern redan klädd i svart

 

För att bli lycksalig

I en cirkel går jag

sju gånger medsols

runt elden

sedan knäböjer jag inför flammorna

 

Min mor viskar i mitt öra

glöm inte familjens eldhärd

 

Jag lägger ett finger i askan

och doppar den i munnen

för att bli lycksalig

 

I en hydda med tak av löv

under bar himmel

sover jag sju nätter

för att bli lycksalig

 

Längs smärtans väg

vandrar jag uppåt

stannar vid fjorton stationer

och ber

för att bli lycksalig

 

I en cirkel går jag

sju varv motsols

runt den kubformade byggnaden

jag rör vid den

och säger gud är större

dagen därpå kastar jag fyrtionio stenar

på en pelare

för att bli lycksalig

 

Jag går framåt ner

på knän

tiden fram i tiden

sträcker fram handen

 

Mina läppar rör vid

den svarta stenen

 

Jag säger:

Jag kommer att gå denna långa väg själv

naken och ensam som en å

 

Jag kommer att gå denna korta tid själv

som en fläkt från evighet till evighet

jag kommer att bära denna börda själv

i skydd av min egen kropp

 

 

Den ostämda vinden

 

Det räcker att rispa sig

mot den ostämda vinden

eller att avsiktligt gå vilse

längs de väl oanade banorna

 

I mina dagar löper väldiga kärl

snirkliga gator med raka trottoarer

som mynnar ut i öppna torg

där man tappar sig på ord

 

Det räcker att

släppa iväg snöret

som håller kvar synbilderna

 

Det finns

skyltar mot vägar i föreställning

och drypande fingrar

som antecknar i luften

 

 

Livet tänkte jag mig så

 

Jag sitter med min frösäck

riktar fjärrkontrollen mot panoramafönstret

och trycker på en knapp

de höga vindarna

vallar iväg molnen på bete i en annan himmel

 

Ännu ett plan

plöjer den blå myllan

en dubbelstrimma av hopp

växer sig längre och längre

 

Varje gång jag tar upp en näve frön

och öser över rutan

ropas nya destinationer upp

i en högtalare bakom min rygg

 

Livet tänkte jag mig så