Post Scriptum 2014 - Juli 4

Robert Warrebäck, född 1983, bor och studerar till lärare i Stockholm. Han debuterar med sina dikter i Post Scriptum. Han har bott på skilda platser, såsom i Göteborg, Lund, Ronneby, Stockholm, Barcelona och Leipzig. Om nätterna arbetar han som nattportier på ett vandrarhem i Stockholms city.

Han har tidigare publicerat artiklar, prosa och filmkritik i vitt skilda publikationer som Suzanne Sjöqvists antologi Du är hos mig ändå, Mega Laser vol.1, Eskapix och Kulturbloggen.

Han har även vunnit ett pris i Fantastiknovelltävlingen 2013 med novellen ”De dansande stjärnornas natt”, även publicerad i webmagazinet Ichifritzthekiller.

 

Redan som nioåring skrev han en bok om sin fars död: ”Robbans bok om när pappa dog”, vilken numera mest används inom barnpsykologin. På olika scener i Stockholm har han framträtt med sin poesi, till exempel på Världspoesidagen 2008 och på Teater Giljotin i Stockholm.

 

 

amfetaminländerna (det är som att du aldrig hade en chans)

 

 

skall jag

taga till vara

på min broder?

 

det där med att ge upp

men fortfarande andas

 

det är så märkligt egentligen

hur skuldfrågan förenar

 

märkligt hur, brända barn

gärna bränner sina barn

 

vi är en tjechov-pjäs på speed

pratar om oss själva

med oss själva

fast till varandra

 

och idag är ännu en dag

att löpa den cirkelformade linan ut

 

du vet,

hjulet fortsätter snurra

trots att hamstern är död

 

överdosen flammar sina fula bokstäver

på kalla tegelväggar,

 

 

jag har

sett din kropp dansa i spasmer

gå sönder inuti

 

dina njurar spricka

 

och oss två

under gult sken,

strålkastare som äter grusplaner om kvällen

 

det enda som skiljer oss åt

just nu:

 

är blicken på bollen

är namnet på våra flickvänner

är titlarna

på våra dikter,

är graderna

på våra förväntningar

 

och jag fortsätter lägga

pussel:

 

[ingen]

[ont]

[ting]

[gör]

 

 

vi kan bli stjärnor, du och jag

 

jag ser redan

den svarta rymden

i dina pupiller

 

och det enda som skiljer oss åt

just nu:

 

är dreglet nerför din kind

är sluddret i din röst

är vilken sida av väggen vi röker våra cigaretter,

 

och det enda vi har gemensamt

just nu är:

 

vi har båda gett upp

angående dig

 

 

tillsammans ser vi döden

som en tanke,

några steg i snön

utanför en stuga

där våra minnen bor

 

 

det är ingen vacker värld

och bror lägger stenen

framför mig

sätter sig i sanden

 

ser upp mot den bleka himlen, en himmel

torr som papper

väntar

 

men ändå står du där och trampar

säger:

 

 

”jag är inte rädd

jag är inte rädd

cha-cha-cha”

obducenten hade svårt att identifiera liket

någon hade skurit upp

ögonlock

i nacken, på låret, kinderna

men dödsorsaken fastställdes direkt:

en sten

av rent bibliska mått

hade krossat hans huvud

 

sergels torg och de spruckna skorna

en man skrattar sig till döds

och jag hänger utanför

den där puben,

väntar

men vågar inte gå in

 

 

sjukhus och den där doften

av död

förlorat hopp som kröp

i dina näsborrar

och de hala golven

 

alla ansikten du mötte

 

cancer

och skit

kräfta, sa din morfar

och knäckte en öl

kräftans vändkrets

hans penis var skrynklig

såg nästan komisk ut

 

 

och sakta glider orsaken ifrån dig

som en döende patient

mellan oss i sängen, själva

anledningen

till vår dans

 

och jag har mitt grepp runt din hals

och du

ditt grepp

runt min

 

ett hål

 

vi befinner oss plötsligt

i ett rymdskepp

en oändligt svart rymd

döden, säger den svarta hunden,

allt det här är döden

piketbussarna kör på taxameter, men han gör

sin fred astaire

på trottoaren, dansar

och ler sitt varggrin

 

jag kan inte hjälpa det, jag köper

ännu mer

och all min skuld

glider undan

 

 

och det blir en jävla skjuts:

snuva i hjärnan, det måste

vara förkylning i tankarna måste vara

michael jackson versus iran vs Den Andre

kulturimperialismens kris

måste vara läkemedel, måste vara

kemikalier, det måste

 

vara syrien, egypten och alla hål

i kropparna, det måste vara

pojken som dinglar från en regnbågsfärgad snara

vara alla demonstrationer, plakat

denna tro på något mer

knivar, det måste

betyda något

att diska i timmar, plocka, isär

alla telefoner

det måste finnas

 

en punkt mellan stockholm och minnesota

där jag kan kapa bandet

eller kapa planet

in jallah

 

 

jag ser min sista dikt

spinna ur kontroll

går inte att rädda

 

 

men

älsklingen min, livet

var underskattat

och skönheten

låg inte i betraktarens öga

 

 

den låg

trots allt

i ditt hjärta

 

 

jag brukade lyssna på hur han skrek på dem i trappuppgången

 

någonstans mellan

familjemiddagen

och morfinet

kände han

att kanske inte han

men i alla fall dom

förtjänade bättre

 

 

 

påfågel

 

 

södersjukhuset, akuten 01.45

snittet klyver köttet

smärtan

breder ut sina färggranna vingar

 

en kompress dricker blod,

allt här

talar om överlevnad

men pekar mot döden:

 

den äldre kvinnans klagan

de trötta sköterskorna

de ständigt frånvarande

doktorerna

 

dropp i armveck

ditt språk är blommor,

äntligen

 

södersjukhuset akuten, 02.32

 

hon ligger bredvid

med spruckna, läckande ögon

där oron faller

och kyler

våra glödande ansikten

 

 

men somnar snart

lämnar mig ensam med en sönderskuren kropp

och jag lyssnar

till hasande steg från sterila korridorer,

jag vet inte

om de kommer åt mitt håll

eller lämnar mig

 

 

depressionens fem fingrar

 

 

I.

 

det är en märklig dimma

du hamnat i

 

de gamla sanningarna

går upp igen:

 

"du kan bli något, det är inte försent"

 

de gamla gudarna

ger sig till känna:

bladen som skiftar färg, himlen som kastar upp

blodet som kommer och går;

under marken, mellan tandrader, blygdläppar

 

 

II.

 

du ber till en högre makt

om feber

som kan bränna sönder din hjärna

 

 

III.

 

den tjocka

trögflytande

floden

väntar

under ditt

tunna vita skinn

 

gud, ge mig

piller

cigarettpapper

rakblad

nycklar

 

 

IV.

 

de blåste ut ljusen

innanför din panna

aldrig mer

ska din blick rinna ut i kaos

 

istället:

ett teaterförhänge med broderade mönster

där dämpade monologer letar ut i salongen

men ingen av oss hör

att de viskar sanningen

saknad är inget tomrum

saknad är våld

 

 

V.

 

jag lyssnar

till hår

som växer;

 

jag håller tidens hand

leder den

genom kroppens förfall

 

 

still

 

jag har byggt en kropp

av marmor / där inga bomber

som briserar / i / magsäcken

syns i mina ögon

 

jag har tagit steget / suttit på stolarna /

bekänt / och bevittnat /

vanmakt / åh, minnesota

 

som jag / har / hatat och hittat /

mitt svaga hjärta / min såriga kropp

 

och de sa / det fanns en räddning

att alla får / en andra chans /

men jag stannar / gärna

där / du kan se ner / på mig

 

de sa / att förändringen kommer

 

efter städerna brunnit /

fast jag /tänder hellre på /

än slocknar / still

 

mina tankar / ser mitt ansikte

som en bur / av ben

 

och du ligger / bredvid mig

tills jag / vaknar

 

det gör du / varje natt / numera;

 

det är inget

du vet om

 

 

 

allt du ber om skall du få

 

dagarna är knivar som skär loss svarta oaser

där du lever upp, gråter, strålar och knullar

 

jag visste aldrig hur farlig jag var

och ditt hår rann blött utmed din nacke, dina armar hängde

 

som om de tappat något, som om du saknat våldet

och ville återvända

 

 

de onådbara

 

jag bodde hos två norskor

som brukade ta hem muskulösa herrar

 

att utforska med vita fingrar

 

vi satt ofta på balkongen

rökte deras gräs och såg bilarnas strålkastare

dra naglarna längs fasaden

 

sedan försvann de två och två

in på sina rum,

 

medan jag satt och lyssnade på ljuden

från deras stängda dörrar;

det dunkade

som hjärtslag

 

bine återvände från marocko

berättade om alla ansikten;

hur svårt det var att separera skuggor

från tankar

 

hon tyckte om att klä av mig naken

som en sorts ritual, själv hade jag svårt för

mina födelsemärken på ryggen;

små kompasser

som aldrig fungerat

 

 

ibland när vi låg med varandra

trodde jag att hon skulle gå isär

ibland när vi låg med varandra

tyckte jag mig se evigheten

ibland när vi låg med varandra

sprängdes hennes ögon i ett bländande ljus

 

jag minns inte när det sades

men det skar som en kniv, och det återvände alltid

till mig när det blev aktuellt

som ett aldrig sinande sår;

 

på platser som dessa, där allt redan gått sönder

finns bara sanningen

kvar

 

 

 

hjältar

 

vi rökte i sängen på den tiden

askoppen guppade

på min mage

 

jag förföljdes av drömmar om människor

utan munnar

och hon hade något sorts problem

med missionärsställningen

 

vi pratade ibland om liza

som man pratar om hjältar

eller gamla kärlekar

man tror

en dag återvänder

 

steg, sa hon, allt handlar

om steg

och riktning, för kroppen rör sig alltid framåt,

 

hon demonstrerade detta

på knä, ett fult men effektivt knep

 

det skrämde mig alltid lite

att hon blev upphetsad av höjder

eftersom liza

hoppade från en bro året dessförinnan

och nu tänker jag på dem

varje gång jag vandrar över broar

 

de påminner om

att dela cigaretter i sängar, om framåtrörelse

och om den ynkliga sats

de alltid ville ha på svanken

av nån anledning

 

 

lotus

 

 

lotusblommorna i vinden,

ett torrt vattenfall

värt

att vänta på

 

se, hur de binder hennes fötter

hur hon vaggar fram

 

de skarpa konturerna

av krossat ben

där hud

är genomskinlig

 

kimonon virad

kring den nätta vita kroppen

 

solens rike

är m/ä/r/k/t/l/i/g/t, min sköna

 

lotusblommor

är så vackra

i vind

 

 

porträtt av diverse kvinnor

jag lärt känna efter att jag förlorat min oskuld

 

jag lärde mig tidigt

hur man utplånar sig själv

med hjälp av andra människor

 

 

och jag tar med breven

ut i skogen

och bränner dem,

min jacka tar eld och jag släcker

med handen

och tänker att allt

är så jävla mycket enklare

på film

 

och på festen, min mors 50årskalas,

nån dag senare

håller jag tal och kvinnorna gråter

och din pappa tar

ett kort på mig med armen

om din mamma

 

jag ser in i kameran, tänker att dessa

varelser

snart måste bytas ut

8

 

 

du trodde ingen någonsin gått sönder

som dig

din kropp var en spegel

och dina älskade skärvor

du spred i våra sängar

skar leende ansikten i de händer

som visste

att de aldrig var nog

 

 

du berörde aldrig någon

som du rörde vid dig själv

 

hon låg på rygg

besviken

”jag skäms, fattar du?”

mina fingrar famlade under hennes troskant

”lyssnar du på mig?”

jag försökte bestämma mig

om hon var våt

eller inte

”lyssnar du på mig?”

det var hon inte

 

definierbara ögonblick:

just den cigaretten som ger dig lungcancer

eller

det exakta ögonblicket oskulden försvinner:

en buske

utanför ungdomsdiskot,

hennes föräldrars säng när de är på IKEA,

på en toalett under en fest

eller

mycket tidigare,

jag menar; mycket mycket tidigare

 

 

på klubben

med armarna om mig

höfterna pressade mot mina,

hon är för ung egentligen;

lite slampig

inte så smart men

med ett hjärta

som bränner igenom

och ett skratt

som gör leendet rättvisa

och jag går in på toaletten

efter ett tag

och dunkar huvudet

mot handfatet,

spräcker huden ovanför ögonbrynet

jag har precis

beskrivit min egen mor

 

kanske förstod du

att oändligheten i att förlora någon man älskar

överstiger viljan

att leva för evigt

 

 

definierbara ögonblick:

när du kräks blod i toalettstolen

eller

lenore som ringer

utanför psykakuten

grinar, snorar och hulkar

och du som lägger på luren

mitt i en mening

 

eller

när du inser det paradoxala

med att dina lögner

talar sanning

 

 

jag gav dig

mina lösa konturer

och du

fyllde villigt i resten

med blod och tarmar

 

hopp och tröst

 

och du planterade något nytt inom mig

något jag aldrig

förut upplevt

 

det var inte bara positivt

det gjorde mig

till en ny människa:

jag saknar mig

 

 

du sitter med en nål

sticker hål

i hud

tatuerar kartor

för att aldrig hamna vilse igen

men du, här kommer

broder oro

här kommer

syster skräck

och din halsduk

där du går, splittrade flicka,

är som en snara

runt din hals

och dina boots

är det enda som hindrar dig

från att lämna marken

 

och du

har färgat ditt hår

så många gånger

och sminkat dig så länge nu

att du inte är säker på

hur du ser ut längre

 

den enda kärleksdikten

jag behövde skriva

skrev jag till dig

sen fanns inget kvar

ingen kärlek

inget alls

och alla

fick läsa

utom du

 

”fattar du inte”, sa hon till mig

den morgonen

”fattar du inte, att jag skäms över dig?”

jag harklade upp slem

lade mig på sidan

 

såg de trösterika mönster som förföljt mig

sedan jag var barn

hur de rann längs väggarna

lämnade

blåmärken överallt

”du är så jävla pinsam på fyllan”, sa hon

jag blundade

 

jag slutade aldrig att hoppas

det blev vår undergång

 

 

vi dansade till

pet shop boys you were always on my mind

i ösregnet

och ljusshowens blå spjut

 

spetsade dansande kroppar

musiken virvlade,

alla färger exploderade

blommade i våra ansikten

 

och vi hoppade i lerpölar

höll hand

skrattade och skrek

men du

visste inte vad jag hade gjort mot dig

 

visste inte hur jag hade

spenderat

hela hösten och våren

med att sakta

karva mig själv ihålig

 

8

 

jag ville slippa mig själv ett tag

lade handen

på hennes midja

viskade ett par ord i hennes öra

 

 

jag älskade dig

du var perfekt

det vackraste och fulaste jag någonsin varit med om

och jag älskade hur du aldrig

skrev några självmordsbrev

utan bara

försvann

 

 

du är anledningen till:

jag har inga hjältar

bara hjältinnor

 

 

definierbara ögonblick:

när du ensam

rullar tjugolappen till en cylinder

eller

då du bär henne över axeln

och halkar, tappar ert liv på trottoaren

eller

precis när du stänger av mobilen

reser på dig

och går ut genom dörren:

den nya dagen lovar något

och du

kan plötsligt andas igen

 

 

en dag möts vi igen

men du känner inte igen mig

jag är någon ny

 

 

jag återvänder alltid till den här platsen

jag trycker mig alltid mot rutan

när bilderna

av oss passerar

 

de blir suddigare nu, vännen

man kan knappt

urskilja oss längre

 

 

snusk

 

du darrar, säger hon

sedan böjer hon sig fram

och liksom väntar

hennes hål

öppnar sig

och du har återigen

öppnat dörren till den riktiga världen

den

du kom ifrån

 

 

mörk stjärna

 

 

hon hade en religiös period

det var så jag tolkade hennes tystnad;

de blodiga hålen

i händerna

 

hon var ett vapen på alla sätt: när hon sträckte på sig

levde ryggen upp och huden blänkte;

 

jag tänkte; varför fascineras jag av kött och kemikalier

när allt som finns här är svart rymd

 

 

*****

 

hon skaffade sig en dyr vana

kokainet bakom ryggen;

vi sprang i parkerna

spanien gav oss till låns

som vi alltid betalade för

 

 

darret på rösten

och explosionerna i handlederna

kom mycket senare

 

 

*****

 

orden vässade, skar sönder din tunga;

jag förstod inte ett ord

vad du sa

 

bara sveket du lyckades illustrera

med din kropp

satte spår i mig

 

 

*****

 

kanske var vi lilla björn

och lilla tiger

men jag kunde aldrig

 

föreställa mig

straffet såhär;

 

hur jag tvingades stå kvar och stampa

i samma hål

bränna sönder min potential

med verktyg

du lärde mig hantera

 

kanske tillhör vi ändå varandra; kanske

är vi samma person; du och jag

bakom din axel är min hand

fäst vid din arm

 

 

*****

 

under strålkastarljuset dansar du ensam;

regnet vilar viktlöst

i himlens ögon

 

här ligger allt samlat; all min vrede

all min sorg

alla kvitton och nycklar

nålar och fragment

 

här finns allt som

någonsin funnits

till vårt förfogande

 

 

 

JEDEM DAS SEINE *

 

 

radion berättade om ett barn

med två hål i huvudet

hur rök sipprade ut

och jag såg inget slut

ingen lösning

någonsin

för någon av oss

något skrapar i mina vener

någon har planterat

små kliande frön

i min hjärna

i min fucking hjärna

jag tänker att hitler var något

på spåret

med sin roliga lilla mustasch

och all zyklon-B, fan jag hörde

att man förgiftar sin kropp

medvetet numera,

att man tydligen väljer själv

in i gaskammaren bara

 

två och två

hand i hand

jag har en kompis som heilade

axeln ur led

när han försökte fånga de tankar

som flydde

från hans huvud

 

sömntabletterna ligger

på rad, det finns medicin

för allt,

de försvinner

i kroppen

löser upp sig

tar mina hjärnceller som gisslan

 

egentligen

vill man bara bli älskad

egentligen

är allt retorik, till och med

gamle kung leopold

visste ju det

 

knark

är

farligt

barn

och hat är en missförstådd idé,

nu sjunger vi hej allihop

teven står på, svastikan är putsad

alla är glada

* "åt var och en det han förtjänar" -

citatet placerat över ingången till koncentrationslägret Buchenwald;

en översättning av principen suum cuique -

romerska rätten, ursprungligen myntat av Platon

 

 

allt har sin förklaring

 

jag blir bestulen

mobil, skor

och strumpor

uppe på montjuic (berget)

 

mobilen hittar jag sönderslagen

skorna i en papperskorg

men strumporna är spårlöst försvunna

 

jag fantiserar om tjuven

hur han tog med sig strumporna hem

sydde på ögon och mun och tillverkade dockor

för att leka med sina barn med

hela dagen därpå

 

 

blommor

 

se månen på himlen; glaspipan som fylls av rök

vålnader

det finns så många olika solar, jag ser

dem slockna varje dag

människor försvinner

när ingen tänker på dem

i deras låsta rum

 

gräset klibbar mot fingrarna och jag blir fetare

sundare, tristare

en dag återvänder vi

till dina låsta rum

med nerverna virade kring predestinerade trådar

som drar dig dit du måste vandra,

förvandlar det sociala arvet

till blind verklighet

 

men vi nöjer oss med det

för den här gången,

ty solen är en blygsam blomma i natt,

har vi tur

vecklas den ut när morgonen kommer

och en strimma ljus

hälsar oss välkomna

genom persiennerna