Post Scriptum 2009 - November 12

Fotografi: Pavel Nastin

Fem poeter från Kaliningrad kom till Stockholm, till Södermalms Poesifestival, hösten 2006. Sergey Michajlov, Igor Belov, Natalja Antonova, Irina Maksimova och Pavel Nastin. De framträdde också på Sveriges Författarförbund. Tre av dem blev publicerade i Post Scriptum (nr 1 2007).

Post Scriptum reste två år i rad, 2006 och 2007, till Kaliningrad, till SLOWWWO- festivalen, arrangerad av poeten och fotografen Pavel Nastin.

 

Sergej Michajlov f. 1970 i Moldavien. Bor i Kaliningrad. Hans dikter finns publicerade på svenska i Post Scriptum (nr 1 2007). Deltagit i Södermalms Poesifestival, 2006 och i ett flertal poesifestivaler, i Vilnius, Berlin och Moskva samt erhållit ett antal stipendier från bland andra Ryska kulturministeriet. Han är också representerad i olika antologier för samtida konst.

 

 

de lugna timmarna innan skymningen när våren samlar kraft

är en tid när invånarna på de kommunala kyrkogårdarna

lämnar sitt intrigerande, sina gräl och sitt kortspel för en stund

och strömmar ut på det färska gräset för att värma sin benknotor

 

 

de befinner sig i tillstånd av lätt upphetsning, salighet och drömmande

silar den salta rosenluften med alla glipor

och möter den blödande solen under jord

en pant för deras utlovade liv utan slut

 

 

de har ingenting mer att önska ingenting att önska med, ingen orsak

och bara detta hopp, som stiger högt varje april

håller dem uppe i deras nästan tröstlösa

och helt och hållet fullbordade existens

 

 

*

 

livet stannade i henne

 

 

livet gick förbi och hon fick inga barn

det var nu inte så att hon inte ville eller gjorde sig av med det

eller att hon var sjuklig nej, hon var frisk, men...

från början blev det av någon anledning inte av och sedan var det redan för svårt

 

 

och det här livet som hon bevarade inom sig och inte gav

växte stillsamt i henne med tiden, svällde upp och blev tyngre

sjönk från strupen till magbotten

som om hon svalt ett embryo

 

i sin slappa, åldrande kropp är hon spärrad inne

inte slocknad, hon sökte en annan form

för att på något sätt smärtfritt ta sig ut

och valde smärtans form

 

 

den allra sista tiden

sliter livet därinne henne i stycken hon lider

men tyst och skälvande, som om hon först nu

blivit en kvinna, en mor, en barnmorska

 

 

för smärtan, styvdottern och det föräldralösa barnet

 

 

 

i just det ögonblicket

 

 

när hans läppar brändes

av läskens frusna utbrott

som befriade hans torra hals

och slängde upp narvalshjärnan

 

 

då som ett stilla eko klingade klockan

i povrovskijkyrkan

i vars stumma kor

solen dundrade in

med smärta slöt han sina ögon

och insåg det fulländade

i de sista dagarnas plåga

och blev ändlöst lycklig

 

 

 

efteråt

 

 

de var som man säger ytligt bekanta

deras vägar korsades bara en gång, i ett större sällskap

de sade ett par ord till varandra, inte mer

 

 

men efteråt hände det

 

 

till honom

så fort han tänkte på henne

återvände en klar och stilla kväll från hans tidiga barndom

 

 

och hon

bara hon såg eller hörde honom

hade hon absolut ett blåmärke eller skrubbsår någonstans

 

 

malström

 

 

vad som hänt med henne

förstod han vid frukosten -

när han under det avplockade skalet

såg en uppsvälld gula mitt bland rester av hinna

han kvävde äckelkänslan

åt långsamt upp ägget och drack sitt te

reste sig från bordet och ägnade dagen åt kontemplation

(allt hände av sig självt)

några gånger gick han tillbaka till bordet -

krossade skalet mera

till småbitar

ner till den grumliga hinnan

gav efter för sin njutning, att vara utanför sitt

livsflöde, följa sitt livs

malströmmmar, medan han tydligt kunde höra

slussarna öppnas...

han ingrep inte alls, gjorde inte

det minsta motstånd, visade ingen

medkänsla eller några tecken på sorg, men när han flirtade

med det nya vårdbiträdet sprack han upp i ett leende

likt hinnan på en ogenomskinlig vattenyta

mer och mer tunn

när allt kommer omkring

har var och en rätt att tillbringa

sin egen dödsdag som man vill.

 

 

fiasko

till pan cogito

 

 

telefonsignalen

får honom att hoppa till

avbryter honom mitt i en mening

 

han vill bara säga

att han inte fördrar telefoner

att man måste spetsa öronen

när man pratar med ansiktslösa buktalare

och att man inte ska tro ett enda ord

om man inte kan se samtalspartnerns ögon

inte hör hans andetag

 

hur han rör på huvudet

och att prata med tomheten

och livlösa föremål

är ett tecken på galenskap

 

han är

ensam

med sitt credo

om att inte svika

 

 

och ändå

i det här slaget

och det är ett ojämnt slag

i strid mot skuggor och långvarig belägring

är han den svagare

han är full av

beslutsamhet att förlora

 

han lyfter luren utan ett ord

 

 

*

 

han sitter på caféet vid järnvägsstationen

 

 

på samsung-teven i direktsändning

över hela landet och ännu längre bort

från frälsarkatedralen

begraver de rysslands första president

 

 

det kinesisktillverkade plastglaset

med polsk capuccino amaretto

ger efter under hans starka fingrar

och bränner dem för att markera

 

detta är politik

verklig och synlig

total och skamlös

våra dagars politik

 

 

tänker han

 

 

och tar vare sig blicken från skärmen

eller fingrarna från glasets kant

allt för att inte bli omkörd av tiden

och vara med de andra

 

 

simsonarna dör inte

när hjärtat slutar fungera

de blir slukade av andra simsonar

med livslång garanti

 

 

till evigt liv i mikrofonen

 

tar jag emot dig sjunger hela rysslands pastor

 

 

herregud

klockan tre ska jag träffa herr lejon

 

 

kommer han att tänka på

med fasa inför det okända

sväljer han den kallnade välsignelsen

och lossar på sina fingrar

 

 

*

 

han smög sig in i segrarnas läger

 

 

som i ett äventyr

försöker han föreställa sig

deras tankegångar och känslornas uttryck

 

all rikedom och förtrollning

han ryser i sitt inre

av tydliga känslor

 

 

hans fiasko

är öronbedövande storslaget

och övertygande som aldrig förr

 

 

terrorism, min älskade

 

Till M.K., en morgon i Poznan

 

 

innan han satte igång med detonatorn

 

kokade han kaffe

 

 

på hotellet var det tillåtet

att använda eget spritkök,

om man betalade en vecka i förväg

och skrev på säkerhetsföreskrifterna

 

 

de hade förbjudit henne att dricka kaffe -

för hennes egen skull -

men utan sin morgondos av det "arabiska fördärvet"

vaknade bara den nedre halvan av hennes kropp

som i mer än två månader liksom hade levt sitt eget liv

 

 

idag behövde han hela henne

 

 

han hällde upp kaffet åt henne och bredde två smörgåsar

log för sig själv åt hennes aptit som var större än någonsin;

själv ville han inte ha någonting

 

sedan drog han fram, just där, på bordet bland brödsmulor och ost

två svarta band -

ett till sig själv och det andra, två handflator längre

till henne

 

 

- smörj in, sa hon bakom hans nacke

medan han proppade patronbältet fullt med dynamitgubbar

med olja

 

 

de borde inte ha avbrutit sig

innan det enkla ärendet var slutfört

men den oväntade upphetsningen blev för stark

den försatte honom alltid i trubbel, de tubbade honom alltid till dumheter -

de där skrattande, beslöjade ögonen

framför honom

 

 

när han kysste bort en brödsmula från hennes marockanska läppar

kände han hur melankoliskt de öppnade sig

likt en fläkt av den ljuvaste avgrund, som han inte ens kände till hälften

och han varseblev snarare än hörde:

 

 

- jag tycker fortfarande att det är ett misstag

att vi träffades, en olyckshändelse.

 

 

- en katastrof, rättade han och flinade. -

kärlek är en katastrof hela världens undergång

 

 

hon avlägsnade sig han återvände till arbetet

 

 

när allt var färdigt för slutscenen

och han räckte henne vigselbältet,

förirrade sig hennes blick till himlen utanför fönstret

som om den följde en fågel, som om den sökte efter vägen

handen strök till avsked den enorma levande magen

 

 

 

porrfilmen

 

Till M.K., med all passion jag har J

 

 

vi spelar in en porrfilm när vi är ensamma

två sexmaskiner, vi är stora begåvningar

hon säger: - du är så underbart stor!

jag säger: - jag älskar att slicka dina blomblad!

vi blir generade och rodnar

 

vi repeterar porrfilmen flera gånger om dan

och i pauserna älskar vi varandra

 

 

vi spelar in en porrfilm när vi är tillsammans

två vällustingar, vi passar varandra perfekt

jag säger: - jag dricker dina safter som honung och sprängört!

hon säger: - ta mig bakifrån som ett luder!

 

orden hetsar upp oss

 

 

vi repeterar porrfilmen nätterna igenom

och i pauserna mördar vi varandra

 

 

vi spelar in en porrfilm så fort de andra vänder oss ryggen

två älskande, den ena har fastnat djupt i den andra

hon säger: - när du kommer i mig är det som en orkan!

 

jag säger: - aggrrrhhhhmmmm

 

vi älskar att prata om sex

 

 

vi repeterar porrfilmen dygnet runt eftersom vi inte duger till någonting annat.

och direkt efteråt skiljs vi åt och åker åt varsitt håll

vi säger för oss själva: - även maskiner behöver en stunds vila

och med en blick till avsked avslutar vi mo-nu-mentalt

 

och av avskedsblicken går det för oss mo-nu-mentalt

 

 

 

Översättning: Linus Leitz

 

*

 

Sergej Michajlovs utgivna böcker:

Vozljubljennyje, (De älskade) prosa ( Kaliningrad, 1997)

Novyje pesni zapadnych slavjan, (Västslavernas nya sånger) diktsamling ( Kaliningrad, 2004)

Översatt till litauiska, finska, tyska och svenska. Medlem av Ryska författarförbundet och Ryska förbundet för professionella litteratörer.