Post Scriptum 2010 - Augusti 29 (del 4)

Nazanin Nezamshahidi föddes 1955 i staden Mashhad i Norra Iran. Hon hör till de största namnen inom den moderna persiska litteraturen. Hennes tre diktsamlingar blev mycket uppmärksammade i iransk media. Nazanin dog i mars 2005, femtio år gammal.

Nazanins böcker:

1991: Mah ra dobare roshan kon (Tänd månen ännu en gång)

1995: Bar se shanbe barf mibaarad ( det snöar på tisdagen)

2003: Amma man moasere baadhaa hastam ( men jag är samtidig som vindarna)

 

 

Dagen kommer

 

 

När gryningen kommer

är natten liten

sträcker hela sin kropp

som en svart katt

mot det öde plåttaket

då hoppar han

går från grannens vägg

när morgonen kommer

förnyar en fågel

sin sångs melodi

då flyger hon

och kattens ögon

längre fram

följer flygets linje

mitt i luften

dagen har anlänt.

(April 1991)

 

 

 

Sommarregn

 

 

Telefonen ringer intill sommaren

detta är regnets ursprung

jag står under din molniga röst

och jag är hes intill sommaren

telefonen ringer

färgerna rör sig runt siffrorna

telefonluren är mulen

regnets doft kretsar kring fingrarna som en ring

jag böjer mig över din röst

regnet fuktar min hals

på de trådar som är lika svarta och långa som saknad

kysser jag din röst

och plötsligt

står det en sommar mitt i regnet.

 

 

 

Den mörka sången

 

 

Då var vinden

en mörk sång

som sjöng

i den sandiga jordens öra

på den gula jorden

så att det skulle påminnas om

allt den hade förstört

och det var vinden

mörkrets hand

som rörde om

i de ljusa molnen

så den inte regnade

så den inte suddade bort

dess groteska handstil

och det var vinden

letande efter den öde gränden

då den mållöst

mördade den ensamma lampan bakom fönstret

 

 

 

Mörk drake

 

 

Varken ljud eller ljus

huset är tyst och släckt

när sladden och telefonknapparna

är en svart drake

luren tar en tupplur

den glömda signalens ringar

ringningen som betyder dagens gryning

och puttar fram

kärlekens vågor

utmed livet

ända till slutet av tiden

huset är tyst

den svarta draken

har lagt sig

över dagen.

 

 

 

Utom vinden...

 

 

Även om vinden vill

når ingen hand till någon gren

ty ibland

någonstans mitt i luften

gungar

en hand i längtan

river mitt i luften

ingenting kommer i handen

under himlen

förutom vinden

den osynliga tillvaron

passerar ingenting.

 

 

 

Tänd månen en gång till

 

 

Vi är bara värdar hos månen

inte den dagen som sken i sitt andra mönster

oh! kvinnan med vars namn

passerar dagen med ditt namn på taket

dina guldhänder

måste peka mot ett annat lanskap

Vi är värdar hos den månen

som inte lyst på länge

min sköna!

tänd månen

än en gång...