Post Scriptum 2010 - Augusti 29 (del 6)

Roya Zarrin föddes 1972 i centrala Iran. Hon har gett ut tre diktsamlingar:

Jorden behöver kärleksdikter.

Jag har kommit från Babeltornet.

Jag vill svälja mina barn.

För sin tredje bok vann hon Khorshidprize; ett pris för årets bästa kvinnliga diktsamling (2008).

 

 

***

 

 

Hörde du

att de ropade på mig

från de nordliga trädgårdar som luktar ris

och från de sydliga trädgårdar

som luktar uppenbarelsens träd

 

glöm inte vattnets rättvisa

kom inte efter mig

jag är bitter idag, Obedia!

Idag är uppoffringens dag

och mina får skräms ihjäl av

vässarens gnisslande.

 

mina pojkar dricker vatten

och drunknar i stormiga bägare

och mina levande begravda döttrar

borstar sina tänder.

och sina hårflätor

väter de med olivolja

och mina levande begravda döttrar

blir träd

ett träd med tålamodets bo

mittemellan sina fingrar

 

har du hört

det kommer fotsteg

och en elektrisk såg

och ett skrik, ett dovt skrik, Obedia!

 

...och orden Obedia!

är intensiva ord som är duvor

som törstiga fingrar

som suger mina kinders väta

som mina korta brev till mig själv

och kärleksorden

som gör molnen intensivare

 

men träden

som inte är några ihopkrypta ord

som är rivna stycken av en flicka

som de smala mandeltrådarna vid apelsinlunden

och andra pennor med doften av grillkol

i brokiga kritor

 

därför är inte detta skrift förgäves

varken i fjärran eller i dina djupa andetag

där du kallar bäcken och kullarna vid din mamma

 

Liknar inte kullarna mamma?

när hon framstupa och trött

drömmer om döden

precis som jag

som är havande i halvljusa ord i mina mörka halvor

 

därför krama mig nu Obedia! så lugnets svävande ord inte dör av oro.

 

och jag gillar dig, Obedia!

och hon som tycker om att prata om sina enkla intressen

liknar ett sorgset leende

på en kvinnas läppar

som står

för att lämna sin evighet

till den falska målarduken.

 

jag har dig och en dansande blod

som belyser mina tysta celler

jag har dig och ben

som bär min tillvaros tyngd

 

och idag bevittnar jag

väggarna

och nyckelns tunga i detta låsets mun

och de gungande orden

jag kysser ditt hjärta

min älskade

och släpper dig

för att återigen

komma tillbaka.

 

 

 

*****

 

 

Jag är rädd för dalgångar

jag är rädd för broar

det är alltid någon

som ropar på mig under broar

i djupet av dalgångar:

hoppa! hoppa!

jag är ju ingen ängel

jag blir entusiastisk

jag får lust

man kan inte låsa lusten som ett får vid trädet

så den dricker en skål med vatten och allt

och så kasta hans huvud under männens fötter

lusten är en glass

den går att slicka

speciellt om vädret är het och...

den heta luften gör ens axlar till öken

man spricker

man får lust att hoppa över alla broar

lägga sig

i djupet av de fuktiga dalarna

kanske något knoppar på hans axlar

vad långsamt rullar det tåget

när tar Talezang slut, Salomon?

 

* Talezang är namn på en by i södra Iran.