Post Scriptum 2010 - Augusti 29 (del 7)

Tahereh Saffarzadeh persiska: född 1937 i Sirjan, provinsen Kerman, Iran - avled den 25 okt 2008 i Teheran. Hon var en iransk poet, författare, översättare och framstående universitetslärare.

Hon tog sin fil.kand. i engelska språket och engelsk litteratur 1960 i Teheran. Flera år senare lämnade hon Iran för England och sedan USA. Efter att ha accepterats som medlem i International Writing Program, rekryterades hon också för MF; ett program som huvudsakligen är utformat så att författare, poeter, målare etc. skall kunna lära ut sin konst både genom praktiska workshops och teoretiska kurser på högskolenivå. För sin doktorsavhandling studerade hon den moderna världens litteratur med särskilt fokus på praktiska litteraturkritik och workshops samt översättningar.

 

 

Mina armar luktar en bruten damm

 

Ingen storm förmår att sprida ut det frånvarande lövverket jag säger detta och träder in i trädens kyrkogård (en tjugofemmintersattraktion från Iowa) igenom bruna pelare och dörrar i filar passerar jag ingen hindrar mig för att fråga vem jag är och vem jag söker var sjukdomen ä var lämnade den ingen famn ingen dammingenjör ingen stenskrift för de döda ingen blombukett därför så smeker jag namnlösheten luften skymningens färger och dödens höga längder för att övertyga att ingen av dem är längre någon utsikt( har alltid varit kraftlös för att säga vad jag känner inför en utsikt ) mina armar fortsättningen av mina fötter i sina tafatta uppror kring nedsläckta trädens stammar slingrar träden med sina blå grön gråa ögon mot mig mina armar har murgrönans känslor jag undrar om min mor som är ledsen för att jag inte ens skriver en gång i månaden kommer att bli förvånad över att veta att mina armar har skapats till murgrönan. Värdinnan väntar på mig i sin bil på vägkanten och gnäller att dessa träd inte passar ens till virke. Jag vet att här har jag stannat en lång tid men hade jag sökt kondoleanser hos någon.

 

 

 

*****

 

 

Dimman hör hemma i London

rotlösheten hör hemma i mig

på vintern ser turisten först dimman

och sedan

londonzoo och londontower

eftermiddagar när jag återvänder till mitt rum på Ells court

förstör dimmans avtrubbande väg

minnet hos mina steg

och jag vinglande knuffar kontorsbyggnader

som trots sin stora kärlek till soliga kolonnier

uttalar mitt namn fel

 

 

 

*****

 

 

Londonborna lever med dimman

och älskar med solen

en dag när du strosar på perrongen

med en längtan efter motorväg i dina ögon

hör du folk tala till varann

" vilken vackert solig dag, inte sant? "

Du tittar uppåt och ser

taket trycker ner ditt huvud

 

 

 

Lejon som leker med silverkanoner

 

 

De väcker mig varenda natt

de steniga lejonen framför huset talar jag om

jag är färdvägen för steniga kanoner

deras kanoner är silverfärjade

och deras andetag har volymen av skrik

jag är rädd för deras klor

de klor som kastar salvor

mitt huvud har på mitt bröst nått tvivlets yttersta gräns

vilken varma fuktiga brisen kommer att rensa mitt hud

Läkarna frågar igen

vad har du tänkt på under dagen?

 

 

 

*****

 

 

men jag menar bara att

lejonen

de behöver inte titta på mig så ilsket

eller ens bry sig om mig

jag som varje kväll studsande

går upp och stänger mina fönster

och pryder min dörr med låset

 

 

 

nyheten från alla dessa år

 

 

min altan är lika bred som

en grav

gjord av sol och jord

Jag sitter lika bred

som en grav

och väntar på att

en förbipasserandes hand

skall vara fortsättningen av mina händer

och öppnar husets lås

ljudet av en trött sko hörs

ett vasst ljud av en klocka

ur djupet av trappsteget

har en gäst kommit för att säga

även idag är det dystert väder

även idag är det dåligt väder

 

 

 

*****

 

 

i denna stillsamma tystnad

har vännerna axlat

ledan av denna nyhet

vid striden av trappsteget

även idag är det dystert väder

även idag är det dåligt väder

 

 

I översättning av Sohrab Rahimi