Post Scriptum 2010 - Augusti 29 (del 1)

Azita Ghahremans fyra första diktsamlingar gavs ut i november 2009 ut av Smockadoll förlag i svensk översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. I Iran har Ghahreman hittills publicerat diktsamlingarna Avazhaaye havva (Evas sånger) 1990, Tandishaaye paeezi (Höstens skulpturer) 1996 och Faramooshi aine sadei daarad (Glömskan är en enkel ceremoni) 2002. Den fjärde diktsamlingen, Kvinnan som kom för att klä mig, kom efter att i två år legat hos den statliga censurmyndighetens klor, ut i januari 2010. Azita Ghahreman bor i Sverige sedan 2006. I Iran är hon en erkänd och etablerad poet. Debuten blev mycket uppmärksammad i media och Glömskan är en enkel ceremoni nominerades till årets bästa bok. Ghahreman har även översatts för antologier på franska, holländska, arabiska, engelska och tyska.

Böcker på persiska:

Avazhaaye havva (Evas sånger)

Tabdishaaye paeezi (höstens skulpturer)

Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni)

 

 

En röd cykel

 

 

Fortfarande drömmer jag

om min röda cykel

vid sommarens gröna strand

skuggan av mitt hår

vilsen i vattnet

och nävarna

fulla av vindruvor

att bli vuxen

var smärtsamt

växa bland stenar och ogräs

att förlora varenda brokig kula

sitta vid gränden

utan lekkamrat

med en rostig cykel i källaren

och en bild av en grön gata på väggen

 

 

 

Med en röd ros

 

 

Med den röda rosen måste du

passera de svartskjortade

och trottoarens slitna fanor

det finns ingen annan väg

kom ner

med din röda ros

färdas genom

linjer och paragrafer

mot papprets vänstra hörn

sväng av mot mina minnen

möt mig

i ett gult gammalt hus

med gnisslande dörrar

och falluckor täckta av murgröna och gräs.

Uttöjda och förvanskade viskningar

är tingens damm;

årens vemodiga hölje

runt skräcken.

Kom, kom hit

i skymundan

med din röda ros

och peka ut

paradisets port

 

 

 

Tre höstmotiv

 

 

1.

 

Än en gång ska jag föda

gångna höstar och förspilld grönska

även dina ögons färg

och den undanskymda vrå

på en gammal gård

där vinden bestal oss

sedan kärleken stillnat

som när en mekanisk nalle

med rosa trumma

slumrar mot en vägg.

Utmed lönlösa vägar

satt vi som glömda papegojor

på utnött bagage.

De avlägsna stadsportarna

hängde fritt i öknen

 

 

2.

 

Fjärilar och veteax som ska nattas

små blå kläder

en vagga med vit spets

allting förberett

 

en gravid kvinna

bläddrar i ett gammalt album

ur bilderna kommer blåsten

än en gång är det höst

kalla hit färgerna

så att jag på fotots ödelagda trottoar

plötsligt vaknar upp i en barnvagn

framstupa förbi krokiga pilträd

mot skymningshimlen

och än en gång har

fött mig själv;

 

ännu oviss om namnen

kan jag enbart

söka dina ögon

i skymningens ansikte

 

 

3.

 

Natten är en gammal spåkvinna

som tolkar gatans linjer.

Ni står inför en obekant årstid

och i ödelandet ropar

vilsna döda

på sig själva;

hösten kommer att än en gång

förlösa oss

som högar av löv.

Odjuret med röda fjädrar

böjer sig

med ensamhetens långa ylande

över jordens rund;

det hyser en tigande fågel

inuti kroppens lera

 

 

 

Blå

 

 

Ingen kommer längre ihåg henne

alla torgets violer är likadana.

 

Tidens lag skrivs alltid i tid

stenarna kastas

repen hämtas

båten ljuder

och man ropar ut de landsförvisades namn.

 

Glömskan är en enkel ceremoni

lite sorgsen

men när ritualen är över har vi alla blivit förlåtna

och våra fingrar har fått himlens färg -

bödel och kung och clown

och även den som i en lång gränd förälskat sig

i någon som inte hann ända fram.

 

Man har använt sig av en enkel lag ur geografiboken

och barnen kan den utantill:

alla vattendrag rinner ut i havet

 

 

 

Där vi började

 

 

det är inte långt kvar tills livet tryter

havet samlar sig i ring

och slingrar sig mellan mina fingrar

sommaren kommer

i mått av skum

långsamt stickar ljuset mig

nu är jag en lila punkt

i början av en dikt

en glad himmel som skiftar färg

cirkulerar och förlorar sitt ansikte

för att likna dig

 

det var som om månen slöt sina ögon

och öppnade dem igen

punkter och linjer blev fullständiga

och försvann när du kom

en dörr som långsamt stängdes igen

havet sov under orden

livet hade passerat

jag skulle börja om och du var mitt namn

 

 

 

När vintern kommer

 

 

När vintern kommer

ska jag likna mig själv;

böckerna runtomkring dig har fattat eld.

I drömmen springer Jasmin som en hjort

uppför berget;

berget omfamnar jag enkelt

det ryms i bröstet

och klippornas figurer

inger ingen fruktan.

När vi klättrar uppför fallet

kommer ett tamare hav

en yvig vit hund

som jag hållit i koppel

slå mig då inte med ord

tortera mig inte

gnid inte din kropp mot klipporna -

jag vill inte dö

som ett par blodiga ögonlock.

 

När du viker av vid slutet av den här gatan

ligger vintern som en spikrak gränd

och åren

är vilda svarta hästar

som du räknar på fingrarna.

När vintern kommer

går vi åt var sitt håll

den ena vägen går miste om mig

på den andra blir jag funnen

men du borde inte bli rädd

berätta istället

varför du stuckit kniven i ditt bröst

och varför människorna blivit rymlingar i spegeln

 

 

I översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson