Post Scriptum 2010 - December 30

Ilman Yusupov är en tjetjensk poet boende i Sverige. Han föddes 1951 i Kazakhstan. Han tillhör generationen poeter och författare som föddes under Stalins deporteringar av tjetjenska familjer till Sibirien från 1944 till 1957.

 

Redan vid sjutton års ålder publicerades hans dikter. Gymnasiestudierna avslutades 1970 i Vedenodistriktet i Tjetjenien. Han studerade vid historiska fakulteten vid dåvarande Leningrads universitet 1972-77, numera Sankt-Peterburg universitetet i Ryssland. Han har arbetat som lärare och studierektör på gymnasiet och innahaft posten som förste vice-minister i Utbildning och vetenskap i den Tjetjenska Republikens regering. (Republiken Ichkeria vid president Aslan Maschadov.) 1993-94 arbetade han som chefredaktör på den litterära tidskriften «ORGA».

 

Hans dikter har varit regelnundet publicerade i olika litterära tidskrifter och tidningar.

Hans första diktsamling «Zamanan mazlaga» («Bigården av tiden») kom 1991, följd av samlingen «Dönallin mäzhdig» («Moské av resistens»), 1997.

1999 publicerade han sin tredje bok med dikter: «Iesan ghu» («Brunnen av minnet»).

 

Ilman har befunnit sig i Sverige sedan 2005. Han deltog i poesifestivalen i Härnösand 2006.

VIlman Yusupov

Dikter ur diktsavlingen

«Den tjetjenska härden»

 

En auktoriserad översättning från tjetjenska av Jan Wolf-Watz

 

 

*****

 

Sverige, säg inte att mitt hjärta

brinner för mycket:

jag var länge i krigets helvete.

 

Tänk inte att mitt sätt att vara är alltför vasst:

skarpa kanter av mitt finkrossade öde

skjuter helt enkelt fram ur det

 

Tyck inte att mitt ansikte ser livlöst ut:

det är helt enkelt förstenat av sorg.

 

Jag är ju den spillra av mitt sprängda fosterland

som flög över Bashlam* och föll ner i ditt territorium.

 

Svalka mitt hjärta.

Mildra mitt sinne.

Ge liv åt mitt ansikte.

 

 

*****

 

Jag lämnade min faders hus

som förstörts av kriget,

men dess ömkliga ruiner

bevarar hittills i sitt minne

djupa avtryck av min

avskedssmärta och mitt hopp

att återvända.

 

 

*****

 

Den sekelgamla kampen mot fienden

slår gnistor med svärdet av gazot*

från flintaöde av mitt folk

och antänder ockupationens fnöske

över folkutvisningens sorgliga aska

och folkmordens mörkglödande vedträn.

 

Den tjetjenska härden pånyttföder ständigt

en helig eld av frihet.

 

 

*****

 

Oh! Mina kära berg,

ni är beväpnade till topparna

med långa svärd av hotfulla vattenfall.

 

Ni är tjetjenska vapenbröder

som strider för frihet

 

 

*****

 

På baksidan av en grov kazakstansk stäpp

ligger inklämda gravar med min farfar,

morfar och andra släktingar.

Stela knutar av tät jord

är fastbundna med varandra av

mitt minnes rep

 

 

*****

 

Krig rör med sin andedräkt

vid den rykande horisonten,

blodiga regn hänger över

de brinnande skogarna.

Grymma fiender förvandlar bostäder

till brandplatser.

Mödrar, böjda av sorg,

väver svepningar för sina söner.

 

Minnet av källor släcker törsten

av krigsvägars stenar.

Dagg lägger sin väta

bland gräs till segrars ära.

En härdad tråd av kampen för frihet

binder allt starkare.

Och sekler hotar brutala erövrare

med svärdet av gazot*.

 

Bergen ropar på varandra

så länge att även ekot blir hest.

Fiendehorder trampar på

mina förfäders heliga jord.

Skottgluggars ögon läser ursinnigt

modets alfabet.

Urgamla torn nämner detta land vid dess namn:

Tjetjenien.

 

 

*****

 

När folk samlas i skaror

verkar ingen vara ensam.

När människor samlas

i närheten av vatten,

verkar ingen vara törstig.

 

Men skuggor av ensamhet och törst

följer alltid med människor.

 

 

*****

 

Människan tänker

alltid i stort

och struntar i det lilla.

 

Men dessa detaljer

är vävda av stunder

och stunder är kapslar av tid.

Livet förkortas gradvis

och omvandlas till ett ögonblick.

 

Men människan hinner inte

inse det.

 

 

*****

 

Jag tror att vilken fågelunge som helst

vill lämna boets kvävande ömhet.

En mor lägger motvilligt

sitt nyfödda barn

i ett skruvstäd av lindor.

En fågel i boet

och en människa i vaggan

får veta för första gången

att jorden är en mycket trång planet.

 

 

*****

 

När jorden minns sin barndom

eller börjar att längta efter andra planeter,

suckar den djupt.

 

Människor kallar det jordbävning.

 

 

*****

 

Världen är en kvarn

och livet är ett korn

som nöts av två kvarnstenar -

det förflutna och det kommande.

 

 

*****

 

Ett hopp och en besvikelse

är gudomliga känslor:

när Gud skapade världen

stödde han sig på hoppet

och hans besvikelse

ska vara världens undergång.

 

 

*****

 

Våren kom, men någon, vem den nu väntade,

gick i vidder av en evig tystnad.

En blind himmel av modersögon

blev dimmig igen i regndroppar av sorg.

 

Den nya stjärnan tändes på himlen

och en grav grävdes på jorden.

 

 

*****

 

En sjukling kan besegra

sjukdomen i sin kropp

och tillfriskna.

Men du, min jord, har

inte den möjligheten:

i ditt hjärta värker gravar -

obotliga sår.

 

 

*****

 

I fåglars naiva sånger

finns inget mänskligt hyckleri.

Blommors ögon rör sina

ögonfransar-kronblad

Solen, en himlens unga hustru,

sopar bort det vita skräpet av moln

på bergstopparna med sin guldkvast.

 

 

*****

 

Hösten.

Det är den tid, då jag begråter

trädens döda löv.

Himlen åldrades plötsligt

och blev alldeles platt.

Regnet, som tranor omvandlade

till sura tårar, suger på tystnaden,

som gjorts dövstum av en

vadderad dimma.

 

 

*****

 

Jag ville säga några värmande ord

om vintern,

men plötsligt hoppade en domherre

fram bakom en snödriva och började

ivrigt kvittra.

 

Fåglar och poeter läser varandras

tankar.

 

 

*****

 

Ullen från gräset gulnar

och tovar sig på slätterna.

Varma ångor av luft

smälter samman med vinden

och försvinner.

Hår av moln börjar

till och med växa på solens

vita hjässa.

 

Himlen blir långhårig på hösten.

 

 

*****

 

En trädgård vilar i en snöstorms bädd,

som en stor kudde.

Vinden leker med min andning

som barn med en docka.

När snön pressar sitt mjuka bröst

mot mitt ansikte, börjar vintern

lukta min barndoms modersmjölk.

 

 

*****

 

Solen vandrade hela

dagen på taket, som

en katt, och gömde

sig nu någonstans

för att fånga en

gryningens grå mus.

I natt lade sig mitt hopp

i drömmens bo och

började ruva mitt

hjärtas guldägg.

 

*****

 

Spindlar hängde silket från sitt

flygande spindelnät i luften.

Trädgårdar blev delaktiga av

en riktig höstfest.

Trädet under mitt fönster

förvandlades plötsligt

till en rik person:

alla löv på dess grenar

blev guld.

 

 

*****

 

Örnen flög högt upp i himlen

och blev en liten prick.

Men den förlorade sin skugga på marken.

Nu drömmer jag inte om jorden

och vill stanna på jorden

i egenskap av innevånare.

 

Jag vill inte förlora min gyllene skugga -

din kärlek.

 

 

*****

 

Jag skriver ett silvrigt brev till dig

och jag byter bokstäver mot stjärnor.

Titta på natthimlen

genom ett teleskop av din själ.

Mina blinkande frasers mening

knackar på ditt hjärta.

 

Läs min stjärnkilskrift

och lär dig den utantill.

 

 

*****

 

När jag dör, börjar du gråta.

Och dina tårar kommer att likna

ett silvrigt vatten från skopan

av Karlavagnen.

Min själ ska droppa ut

ur dina ögon igen och igen.

 

För att flyga in i himlen gång på gång.

 

 

*****

 

Jag suger tystnaden ur

varje cell i kroppen.

På så sätt lär jag mig

att älska dig när du

tiger med en menande

likgiltighet.

 

 

*****

 

Ju oftare jag ser dig

i mina drömmar,

desto bättre förstår jag

att min ensamhet blev sjuk

i en obotlig sjukdom -

en fruktlös dröm.

 

 

*****

 

Kärlek vandrar på jorden

och tittar hela tiden bara

på lyckliga människors ansikten.

Mänskligheten är en fristad av kärlek.

Kärleken är rädd att lyfta blicken och

att se en sorglig himmel:

Den fruktar förebråelser

från stjärnor och himlakroppar.

 

Himlen är kärlekens hemland.

 

 

*****

 

Sånger som avgudade dig,

blir fortfarande inte lugna.

Deras svärm ska sjunga i

morgon, ännu ljudligare än

i dag.

Men jag är rädd att din tanke

- min gestalts fängelsecell -

ska bli en permanent bostad

åt en annan fånge.

 

 

*****

 

Hoppet försöker välta

ensamhetens gjutjärnstorn:

bakom det försvann ju

dina koketta ögon.

Sedan skiljdes vi åt,

min själ blev fattig,

eftersom du tog med dig

dess stora rikedom -

en gul kärve av ditt hår.

 

 

*****

 

Min sång vill utforska

denna dundrande värld:

Vilken smak har månens

gula melon?

Det förefaller mig, att en grå stig,

som slingrar sig under mina fötter,

är en ylletråd.

Jag vill rycka i dess ände

och nysta upp universums härva.

 

 

* Bashlam - berg Elbrus i Nordkaukasien

* Gazot - kampen för frihet med en religiös schattering

 

 

 

Bild: Pavel Nastin