Post Scriptum 2010 - November 9

Anteckningar jag gjorde medan jag naken släpades bakom en bil genom sthlm:s innerstad.

 

 

1.

Stadens råttor har fått nog och flyttat till Malmö.

2.

Mitt framtida liv och hopp om kärlek reades ut i ett skyltfönster på Åhléns under mellandagarna.

3.

Mellandagar ~ Mellankrigstid.

4.

Efter att ha blivit iklädd handskar och hög hatt färdas jag i limousin till Skogås för att där bli avklädd in på bara stoltheten.

5.

Jag vet inte vad som är värst.

6.

Landet jag bor i har inte glömt bort mig utan snarare aldrig uppmärksammat min existens.

7.

En erfarenhet rikare gör ett förtroende fattigare.

8.

Vad är löften när man naken släpas bakom en bil genom sthlm:s innerstad?

9.

Sökandet efter sanning är en sanning i sig själv? Vilket gör sanningen överflödig?

10.

Självklart har jag lärt mig att älska.

 

 

 

*****

 

 

Vi satt där man kunde se tåget gå fram och tillbaka.

Mest fram, men vi skulle ingenstans.

 

Det kostar att sitta kvar men är nästan gratis att ligga på topp.

Jag sa det.

De drog dyra andetag och speglade sig i glasen som speglar dem.

 

Det som inte sägs kan man läsa i ögonen, men

det gäller att vara snabb.

När blicken försvinner är den borta i en vecka.

 

Den (blicken) håller andan så länge den kan och

kommer inte tillbaka förrän tårarna trycker under

ögonlocken och värmen försvunnit ur kroppen.

 

Tåget går fram och tillbaka.

Jag kom nyss med ett

och måste gå.

För att hinna med nästa.

 

 

 

Trasiga dikter

 

 

*****

 

En av mina dikter har gått sönder,

den blöder ymnigt på köksbänken och

jag står, fullständigt handfallen, med en kniv

i handen. Och ser på.

 

Vem ringer jag nu? Går den ens att rädda?

Vem i mitt groteska sociala nätverk kan göra något

åt det här.

 

Jag lägger ifrån mig kniven och lyfter försiktigt upp

den blödande biten poesi.

jag bär in den på toaletten, lyfter på locket och spolar.

 

Den kämpar mot alla virvlar och odds, verklig

livsvilja visar den. Det är patetiskt egentligen.

 

Jag spolar igen och det lilla, döende, stycket

litteratur är för evigt lämnat åt sitt öde,

bland avlopp och annan

mänsklig avföring.

 

 

 

*****

 

Det syns i skrift, på papper

i ord.

Men det är inte dikter;

inte poesi.

 

I frånvaron av formuleringar

som fungerar

blöder pennan bläck,

fylls sidor, dagar, år.

 

Det kommer en annan,

och sätter sig.

 

Fler sidor, dagar och år.

Pennan minns hur det var;

i minnet syns spillrorna.

 

Ny rad: de blir fler,

Formuleringen fungerar inte.

 

Minnet har glömt hur det var,

återskapar bilden

felaktigt korrekt.

 

Pennan blöder bläck,

medveten som den är,

om alla sidor, dagar och år.

 

 

*****

 

Här ligger tvåhundra

trasiga pennor,

som någon lovat

att kasta.

Men sen glömt.

 

De skriver tvåhundra

trasiga blanksteg,

som fyller sidor

med tystnad.

 

De skriver tvåhundra

trasiga dikter,

som någon lovat

att läsa.

Men sen glömt.

 

De sätter tvåhundra

trasiga punkter,

som fyller salen

med lystnad.

 

Här ligger tvåhundra

trasiga dikter,

som någon lovat

att kasta.

Men sen glömt.

 

 

 

KV.

 

 

I ena hörnet av den gatan

som jag växte upp på.

 

Står nu en man.

 

Han är varken lång

eller kort.

 

Normalt byggd.

 

Jag ser på honom genom

mina minnens gulnade fönster.

 

Tiden filtrerar.

 

På den gatan som jag växte upp på

brukade vi leka att vi var idrottsstjärnor.

 

Vi var flera.

 

Nu leker vi att ölen är billig

och att vi har råd med den.

 

När vi växte upp.

 

Lade vi aldrig märke till mannen

i ena hörnet av den gatan som vi

 

Växte upp på.

 

Nu röker vi alla cigaretter

och har diskjobb i Köpenhamn.

 

 

 

De Hoc Satis

 

 

I.

 

Det var med mig du låg

i badet med håret hårt

i knut runt mitt finger

 

du sa att det du såg

var bara svara svårt

hur ont det gör när klockor ringer

 

dagen vet vem som gav

sin ryggrad för smak

vänta vänd dig om

 

ser du den blindes stav

käpp knäpp brak

det var bakifrån han kom

 

klöver, spader åtta

spader, klöver ess

säg såg du vem som gav

 

 

II.

 

Och den Döden skrattade åt

Var inte rättvis,

Och rättvis var inte heller tanken

Som satte sig på planet söderut,

För att göda självkänslan i en ensam mans resa.

 

Inbillade farväl

Till de som stannat

Se, i deras liv finns ingen fortsättning.

 

Dagdrömmaren ler förnöjt.

 

Döden dömer förbehållslöst,

Skrattar sedan tyst.

 

Deras tårar blir till dina,

Den hänsynslösa saknaden

Blir till ett hål,

Som går att fylla.

 

 

Bild: Pavel Nastin