Post Scriptum 2010 - Oktober 23

Utanför rör sig landskapet förbi pendelbussen. Ett vinande ljud drar genom kropparna som forslas på motorvägen. Det är samma bittra fält och förorter som ligger mellan Lund och Malmö. Solen skiner på de slitna industrierna i Arlövs utkanter. En ensam pojke drar sig genom de magra snåren som täcker marken vid avfarten. Hatet i det smutsiga vattnet som rinner i dikena kommer en dag att leta sig in i våra kroppar. Smärtan kommer att arbeta sig utåt tills vi kollapsar och allting fortsätter som om ingenting hade hänt.

 

I mina händer håller jag Lars Noréns Inledning nr:2 till SCHIZZ. Det är en kort diktsamling, tjugotvå sidor text. Boken trycktes av Albert Bonniers boktryckeri 1965. Innanför omslaget ryms lager på lager av maskinskriven text. Vissa sidor är så pass komprimerade att de är oläsliga. Det är en av de få texter som verkligen hotar att spränga världen itu.

 

 

Vinden från fälten letar sig in bland höghusen vid Segevång. När luften väl tagit sig genom Kirseberg, fram till Värnhem, har den tappat sin styrka så att vi inte kan räddas. I Rörsjöparken ligger de hemlösa och sover, omgivna av sitt eget ljus. Tålmodigt går jag av bussen för att stiga ned i en källare och låta mina händer beröra decennier av arkiverad byråkrati.

 

[...]

 

Lars Norén debuterade 1963 med Syrener, snö på Bonniers, 19 år gammal. Fyra år tidigare hade han lämnat sitt föräldrahem i Genarp för att åter flytta upp till Stockholm där han bodde de första åren av sitt liv. Det följande året, 1964, publicerades De verbala resterna av en bildprakt som förgår. De två diktsamlingarna är väldigt gedigna och visar på en ovanligt känslig poetisk röst. Men det är de tre följande diktsamlingarna som ännu skär genom vår samtid: Inledning nr:2 till SCHIZZ (1965); Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation) (1966); och Stupor. Nobody knows you when you're down and out (1968).

 

Att läsa dessa tre diktsamlingar är att konfronteras med vår otillräcklighet. De visar hur vi är oförmögna att ställa oss jämsides med det som en gång skrevs. För 45 år sedan skrev Norén poesi som fortfarande står ensam i sin intensitet, tyngd. Kvar står vi tysta och stillastående. För att fullt ut förstå vår relation till Noréns tidiga dikter måste vi dock ta bort den Lars Norén som skrev Natten är dagens mor, Personkrets 3:1, eller En dramatikers dagbok. Den erkända och omskrivna dramatikern är inte den 21-årige man från Genarp som skrev Inledning nr:2 till SCHIZZ.

 

I ett försök att skydda oss själva, dölja vår otillräcklighet, vill en svag och självömkande del av oss tillskriva den unge Lars Norén geniets roll. Med det hade han rört sig bortom oss och förklarat varför vi ännu inte klarar av att skriva en levande poesi. Det är så vi skyddar våra älskade objekt. Fast det hade varit att förminska det arbete som låg bakom de tre diktsamlingarna. Det fanns inget självklart med att han skulle bli publicerad. Innan debuten på Bonniers så blev Norén refuserad som så många andra okända författare. Skillnaden mellan oss och Noréns tidiga poesi ligger inte hos den unge poeten som växte upp i Genarp. Det misslyckande som vi står inför är vårat eget.

 

När man läser de tre diktsamlingarna är det omöjligt att inte slås av formgivningen, kompressionen, fragmenteringen. I Inledning nr:2 till SCHIZZ finns det inte några marginaler på sidorna, texten går bortom beskärningen. Olika typer av texter pressas in i varandra och slits sönder. Omslaget är sammanfogade bilder, utskurna och arrangerade. De surrealistiska bilderna i Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation) skapar en kontinuitet med det sönderskavda språket. Typografin tar poesin bortom den diktsamling som boken faktiskt är. Bilderna som utgör det rosa omslaget till Stupor. Nobody knows you when you're down and out är hallucinatoriska samtidigt som de knyter fast innehållet till den värld som dikterna skrevs i. De utklippta bilderna av Lee Harvey Oswald, avrättningar, vietnamesiska civila och Lars Norén utgör representationer av den desperation som finns mellan pärmarna.

 

Man hade kunnat göra en koppling till den samtida diskussion som förts kring svensk poesi. Det har varit en hård och polariserad diskussion som handlat om makt och estetik. Delar av den samtida poesin berör den konkretism från 1960-talet som Noréns tre diktsamlingar tangerade. Men att göra denna koppling hade varit att gå vilse. De oerhörda egenskaperna som finns hos Noréns tidiga poesi skulle kunna rymmas i vilken form som helst.

 

Detta är inte att säga att formen inte är viktig för Lars Noréns tidiga poesi. Tvärtom, det går inte att förstå dem utan att se till den samtid som de skrevs i och den poetik som han då stod nära. De surrealistiska illustrationerna, kollageomslagen, det inklippta materialet, ekona av Vietnamkriget, är alla delar av den tid som formade dikterna. Men det är att säga att vi aldrig kan reducera poesi till en småborgerlig ängslan kring estetik. Form kan aldrig kompensera för tomhet.

 

[...]

 

Det finns någon brutalt intimiderande med att läsa Lars Norén poesi från 1960-talet. Det skrämmande är kanske inte storheten i hans poesi, utan det avstånd som finns till den poesi som skrivits sedan dess. Inledning nr:2 till SCHIZZ; Encyklopedi 1-3 (Memoirs sur la Fermentation); och Stupor. Nobody knows you when you're down and out, belyser vårt misslyckande. I våra händer är språket dött, det har förlorat sin mening. Samtidigt kan vi inte återskapa det som en gång var. Vi måste röra oss framåt, beröra de människor som vi lever med, försöka förstå vår samtid.

 

Vi lever i en tid som tömt sig på innehåll. Det är möjligt att poesins problem inte är poeterna utan det samhälle som de lever i. Ett likgiltigt samhälle kan bara ge upphov till en svag och undflyende poesi. Enskilda poeter kan försöka att bryta sig loss, ibland kommer de till och med att lyckas, men till slut kommer de obönhörligen att dras tillbaka. Människan besitter en oerhörd styrka till att överleva, men samtidigt är vi omgivna av de produktionsförhållanden och maktstrukturer som begränsar våra steg.

 

Det produktionsöverflöd som vi lever i, jämsides med de obegränsade möjligheterna till att bevara det som skrivits, leder till en självmedvetenhet som till slut begränsar oss. Den höga produktionskapaciteten och det hårda medieflödet gör att varje enskild bok eller diktsamling spelar mindre och mindre roll. Samtidigt så ser vi alla spår och minnen, vi kan alltid härleda tillbaka till rötterna. Vår konst lever i massproduktionens skugga.

 

[...]

 

Med modernismens avmystifiering blir vi utlämnade åt de externa faktorer som gör oss bittra. Vi bär på drömmar, romantiska förhoppningar, men lever i en värld som lämnat dem bakom sig. Lars Norén var utan tvekan en del av 60- och 70-talets framåtskridande rörelse, men i och med att de lyckades försvann även vissa av de förutsättningar för den konst som vi fortfarande högaktar.

 

Det skulle vara ett misstag att försöka hitta en lösning på denna problematik. Kanske måste vi nöja oss med att låta Lars Noréns tidiga diktsamlingar stå för sig själva och lära oss att leva med dem. Vi kan peka på enskilda komponenter som bidrar till diktsamlingarnas storhet. Men vi kan inte återskapa dem. Istället vi måste gå vår egen väg.

 

Detta är att säga att vi måste påbörja ett nytt förstörelsearbete, sprida ut delarna över marken och plocka upp dem igen för att bygga något nytt. Med största sannolikhet kommer vi att misslyckas och det är något som vi får bära med oss. Det grymma är att även om vår oförmåga kan härledas till externa faktorer, är det yttersta ansvaret vårt eget.

 

[...]

 

När jag tittar tillbaka på denna text, försöker att rädda det som har en chans att överleva, ser jag att det finns flera frågor som står obesvarade. Trots den centrala roll som Noréns tidiga poesi intar i denna artikel, står dess innehåll endast som en svag skugga i textens utkant.

 

Anledningen är att jag är mer intresserad av vårt egna misslyckande än det poetiska landskap som Norén byggde upp för över 40 år sedan. Hans dikter vad ingång till denna artikel och fungerar som en belysning på problematiken, men det huvudsakliga objektet är oss själva: vår otillräcklighet.

 

Fast även otillräckligheten flyr undan konkreta beskrivningar. Det finns flera anledningar till detta. Det är svårt att ge exempel utan att gå för nära inpå enskilda samtida poeter. Det man skulle missa då är att detta är ett systematiskt problem som går bortom de enskilda individerna. Om jag ser på de hyllmeter med poesi som finns bakom mig, hundratals volymer, är det endast en liten bråkdel som jag inte kan leva utan.

 

Det är viktigt att poängtera att detta inkluderar även mitt eget skrivande. Varje dag måste jag motivera för mig själv varför jag inte ska förinta varenda ord som jag skrivit. Vårt misslyckande består i att det vi skriver inte längre spelar någon roll, inte ens för oss själva. Orden som vi frammanar klarar inte att klänga sig fast vid den våldsamma och desperata värld som vi lever i.

 

[...]

 

Det är en tyst eftermiddag, träden utanför svajar i vinden. Om två dagar kommer jag återigen att sätta mig på bussen mot Malmö. Denna stilla stund på morgonen är den tid jag har för att försöka hitta de ord som fortfarande lever. När bussen åker upp på bron vid Segevång så sluts världen samman: bangården, förortshusen, industriområdet, Sydsvenskanskrapan. En dag kommer allt att börja leva igen.

 

 

 

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010

Denna artikel är en omarbetning av den text som publicerades på Fragment i juli, 2010.