Post Scriptum 2010 - Oktober 27

Det är så tyst

 

 

Jag har glömt hur jag kom hit.

Tittar mig omkring.

Det är så tyst.

Jag tittar ned på mina grova kängor.

Hur de lämnar fotspår i marken.

Marken är platt,

och den breder ut sig åt alla håll.

 

Jag har glömt hur jag kom hit.

Tittar mig omkring

för att finna ledtrådar.

När jag gör utandetag sipprar det vita moln från mina läppar.

Jag drar upp jackans dragkedja

så högt jag kan och stoppar händerna

i jackfickorna.

Det är så tyst.

Marken är kal och täckt av ett lätt snötäcke.

Jag andas in en tydlig doft av krut.

En röst inom mig viskar

att detta är fel.

Jag ska inte vara här.

Det måste ha skett ett misstag.

 

 

 

Badrumsspegel

 

 

Det bor en blick i min badrumsspegel.

Det är en stadig blick.

Den stirrar på mig.

På mina knotiga axlar

och mina skrumpna läppar.

Den stirrar på mig,

som om den vill säga mig någonting.

Jag lutar mig framåt

och lägger ena örat mot badrumspegeln.

En röst kryper in i mitt öra

och det känns som om jag

ska gå itu.

 

 

 

Att vänta

 

 

Jag sitter inlindad i ett täcke framför tv:n.

På en av kökshyllorna i köket

brummar vattenkokaren.

En gren slår mot fönsterrutan.

 

Utanför fönstret breder en åker ut sig.

Jag stänger av ljudet på tv:n

och ställer mig framför fönstret.

En grupp av kråkor spatserar på åkern.

De gräver ned näbben i den slagna veten.

 

Vattenkokaren har slutat att brumma.

Vattnet ger ifrån sig ångor när jag häller upp det i en kopp.

Jag sätter mig ned framför tv:n igen.

Slår på ljudet.

 

Det finns en gammal, övergiven, badplats i närheten.

Jag tar en promenad dit

och tittar på omklädningsrummet överväxt av grönska.

Plankorna som sakta ruttnar

och de två dassen på vilka dörrarna saknar lås.

 

Jag sätter mig ned i sanden och tittar ut över snåret

som sträcker sig upp i täta klungor ur vattnet.

Fortsätter att vänta.

 

 

 

Dagar som denna

 

 

Jag går ut på en promenad.

Genom centrum

till stadsparken.

Jag går förbi en äldre man.

Han sitter lutad mot ett träd och sover.

Han är mager.

Han är så mager

att han inte ens fyller ut jackan som han bär.

 

Det är en söndag

och parken är tömd på människor.

Tiden går långsamt.

Snart är klockan sju.

Snart är klockan åtta.

Snart är klockan nio.

Jag sätter mig ned på en bänk

framför fem pelare vilka lyfter upp

varsin ängel mot himmelen.

 

Dagar som denna

glömmer jag att jag befinner mig i en stad.

Dagar som denna

är vi gudar,

tänker jag för mig själv.

Dagar som denna kan vi göra

vad vi vill.

 

På bänkarna runtomkring mig

ligger det löv ovanpå varandra.

"Ni är gudar ni med"

säger jag till löven.

För dagar som denna

har jag bestämt att löven

de är lika levande som jag.

 

Jag håller löven sällskap i några timmar.

Snart är klockan tio.

Snart är klockan elva.

Snart är klockan tolv.

Min tid rinner ut.

Snart är jag inte någon gud längre

och löven blir livlösa ännu en gång.

 

Jag stiger upp från bänken

och går samma väg tillbaka.

Förbi den gamle mannen

som inte längre sover under trädet.

 

 

 

Jag är deg

 

 

Jag är deg.

Det är därför

jag alltid fastnar på

dina fingrar

när du rör vid mig.

 

 

 

 

Trasiga människor

 

 

Någon anklagade mig en gång

För att vara trasig.

Hon satt på min säng.

Fångade min blick med sin.

sedan sa hon det,

att jag var trasig.

Fast det var mer en fråga

än ett påstående.

Jag svarade att ja,

du har nog rätt.

Jag är nog trasig.

Hon tittade på mig

som om hon inte förstod vad jag sagt.

Sedan sa hon förlåt,

och gick med snabba steg

ut ur rummet.

 

Sedan dess kan jag inte

sluta att se trasiga människor.

Överallt.

Till exempel när en kvinna cyklade förbi mig

en dag i mitten av juli.

Hon såg ut som vilken kvinna som helst.

Hon skrek "jag hatar den här staden!".

Hon skrek det tre gånger

så att alla skulle höra.

Jag tänkte att hon måste ha varit full.

Men nej, hon cyklade stadigt

utan att vingla.

 

Till exempel när jag brukar stå i kön

i livsmedelsaffären.

Framför mig står det en ädre dam

som med sina skakiga händer

sakta tar upp sin plånbok

och lägger upp en enkrona i taget

samtidigt som hon räknar högt.

Till exempel när jag sitter längst ut

på bryggan på en folktom badplats

böjd över bryggans kant

för att känna efter vattnets temperatur med handen

och ser mitt ansikte reflekteras i vattenytan.

 

 

 

Sex

 

 

Jag tänker mycket på sex.

Jag vet att jag inte borde.

Om hur människor ser ut

när de får orgasm.

Jag vet att jag inte borde.

Människors allra innersta ansikte kommer fram

när de får orgasm.

Kroppen tar över.

Du inser i denna stund att du sovit

och det är först nu du vaknar.

 

Jag fantiserar om sex.

Jag vet att jag inte borde.

I min första sexfantasi penetrerade jag min hemlärare

i årskurs fem.

jag vet att jag inte borde.

Det är det innersta som skriker.

Som vill ut.

 

jag vet att jag inte borde skriva

dessa rader.

Jag vet att jag inte borde vara så vulgär.

Men jag kan inte låta bli.

 

 

 

10 kronor

 

 

Framför mig står det en

en väldigt gammal man

med krökt rygg.

Han kan inte vara längre än 150 meter.

Över de spinkiga axlarna hänger det

en kavaj.

Den är trasig vid armarnas kanter

och armbågarna.

 

Han bär ett par vita gymnastikskor.

Det är ett par storlekar för stora

och det vita skär mot kavajens mörkblå tyg.

 

Mannen tilltalar människorna

som går förbi honom

bärande på kassar.

Deras skor slår mot stenplattorna

och ljud uppstår.

"10 kronor" säger mannen

med sin svaga stämma.

 

Mannen har en blomlåda fylld med blommor

bredvid sig.

I den ena handen,

den hand som han för fram mot

människorna bärande på sina kassar,

håller han en bunt med blommor.

 

Jag önskar att någon gick fram

till mannen och köpte en blomma.

 

 

 

Berätta för mig

 

 

Berätta för mig

hur jag är jag,

eller du.

Jag struntar i vilket.

 

Berätta för mig

hur jag sköter mitt,

eller ditt.

Jag struntar i vilket.

 

Berätta för mig

hur jag finner min plats på jorden,

eller din.

Jag struntar i vilket.

 

Berätta för mig

hur jag ska våga läsa upp denna dikt

för dig,

eller kuva den inuti mig.

Jag struntar i vilket.

 

 

 

Ser du inte?

 

 

Vi står framför vattnet.

Det sträcker sig raklångt.

Mot en stad.

Mot en skog.

Mot en solnedgång

vilken försvinner ned bakom skogen.

"Gud vad fint det är!" utropar jag.

"Det är bara en stad, en skog och en solnedgång" svarar hon.

Jag vänder mig mot henne.

Hon sitter hopkrupen bredvid mig

med huvudet vilande mot knäskålarna

och blicken riktad mot vattnet.

"Ser du inte?" frågar jag henne.

Hon sträcker på ryggen och möter min blick

för att sedan vända tillbaka blicken mot vattnet.

"Ser du inte?" Frågar hon mig.

 

 

 

En morgon var du bara där

 

 

En morgon var du bara där.

Du hade tagit upp min sida av madrassen.

Jag fann mig själv liggande på rygg

utan täcke.

 

En morgon var du bara där.

Som om du somnat tätt intill mitt bröst

ovanpå min ena arm

kvällen innan.

 

En morgon var du bara där.

Jag halvlåg bredvid dig.

Tittade på dina tunga ögonlock.

Bröstkorgen som expanderade och sjönk ihop.

Expanderade och sjönk ihop.

 

Jag tordes inte väcka dig

för att fråga vad du i helvete gjorde

i min säng.

 

 

 

Femton minuter i rampljuset

 

 

Vi brukade ligga hopslingrade i sängen.

Sjung, brukade jag uppmana henne

och hon brukade alltid svara

Att nej, det vågade hon inte.

 

Hon brukade ligga på min ena arm.

Den andra brukade jag hålla om hennes midja,

samtidigt som jag halvlåg i sängen

och tittade på hennes nyckelben.

Berätta en saga för mig, brukade hon uppmana mig

och jag berättade om hur det en gång var en pojke

Som brukade promenera på en grusstig i en skog.

 

Hon brukade ta den hand som jag höll om hennes midja

och fläta ihop den i sin,

samtidigt som hon noga observerade mitt ansikte.

Sjung, uppmanade jag henne

och hon brukade alltid svara

att nej, det vågade hon inte.

 

Jag brukade lägga mina läppar

försiktigt mot hennes nyckelben

och vandra neråt mot springan mellan hennes bröst.

Berätta en saga för mig, brukade hon uppmana mig

och jag berättade om hur pojken såg någonting glimma

och gick av stigen, djupare in i skogen, för att se

vad det var för någonting som glimmade.

 

Jag brukade placera mitt ansikte rakt framför hennes

och titta in i hennes ögon.

Hon brukade lyfta sitt huvud och ge mig en snabb puss

på läpparna.

Sjung, brukade jag uppmana henne

och hon sjöng för mig.

 

 

 

Jag lämnar dig

 

 

Jag lämnar dig

att i din egen vrå,

likt ett foster, härda ut.

 

Jag lämnar dig

att inta två Alvedon

var fjärde timme.

 

Jag lämnar dig

i hopp om att du inte

ska göra likadant mot mig.

 

 

 

Gå inte

 

 

Gå inte.

Stanna kvar.

 

Ser du inte

att jag inte förmår att

släppa tag om.

 

Att jag är oförmögen

att stå på mig.

 

Sliter mitt innersta

itu.

 

Avlägsnar mig

för dig.

 

Ser du inte?

 

 

 

Bild: Pavel Nastin