Post Scriptum 2010 - Mars 1

Wang Ping Dikter

i översättning av

Vendela Engblom

 

Wang Ping föddes i Shanghai och växte upp på en liten ö. Hon levde som jordbrukare i tre år i en bergsby innan hon började studera vid universitetet i Peking. 1985 lämnade hon Kina för New York och vidare studier vid New York University. Idag bor hon i St Paul, Minnesota där hon undervisar på Macalester College. Hon är översatt till tyska, holländska och japanska och har verkat som översättare och redaktör för Poetry from China Today. Hon har dessutom medverkat i många antologier och tidskrifter samt erhållit ett flertal litterära nomineringar och priser.

 

Vendela Engblom har medverkat tidigare i Post Scriptum. Hon översatte de två litauiska poeterna Sonata Paliulyte och Jurgita Butkyte, samt Julia Alvarez (nr 3 / 4 2005) och till Sonata Paliulytes framträdanden vid Södermalms Poesifestival 2007 översatte hon hennes dikter och framträdde tillsammans med poeten. I samband med WALTICs litteraturfestival på Stadsbiblioteket (2008) översatte hon Margaret Atwoods dikt Spelling, vilken lästes av Anna Wallander i ett uppträdande som öppnade festivalen. Vendela Engblom belönades med Macalester College Harry Scherman Writing Award (2007) för översättningen (till engelska) av Edith Södergrans diktsamlingar Septemberlyran och Rosenaltaret.

 

 

Oändlig omfamning

I år

bar träden

i trädgården bara en persika

unga vindruvor torkade

längsmed rankorna

och stararna älskade bland purpurvindor

långt in i november

 

 

Och på Tacksägelsedagen

fram och tillbaka på färjan

leder svullna av osagda ord

Solen går ner

en mandarin-basketboll

 

Så många berättelser

ingenstans att börja

Äntligen blir minnet en stig

 

Och du kom

Händer på bröst

din leopardhud, manen hopad

Och jag fick dig att lova

att inte överge mig

åt mina inre fiender

 

 

Jag har börjat underliga vanor

och gjort hemska saker

förföljt jorden

avundsjuk, fylld av förräderi

alltid beredd att stickas

 

 

Och av en händelse

trampade jag i ditt fotavtryck

förvandlades till en nymf

 

 

Att stödja mig på dig

jag skämdes inte

Ensam

Jag kunde bära förbannelsen från helvetet

men inte denna himmelska tyngd

Åh, att acceptera mig

det var rätt

att acceptera mig och sen aldrig gå

 

 

Vågorna, darrande träd,

spegelglitter, viftande

öron, vision efter vision

av drömda krig, tecken

skrivna i luften, och portar till välsignelse

Lägg till mer blått i bluesen

eller slå mig med en solblixt

Den här gången ber hon inte,

denna kinesiska kvinna, envis,

inte längre älskarinna

 

Vi vill tro

att en mongoloid aldrig är avundsjuk

Efter en intensiv utfodring på chips och dip

sjöng Benny för Tacksägelsedagen:

Mom Boon Haap (vissling)

Birr Miey Daaa (fingrar över munnen)

Cad Bog Woon (handklapp)

 

 

Zhong gua de gua

Zhong dou de dou

"Plantera meloner så får du meloner

Så bönor så får du bönor"

Men även kinesiska ordspråk

uråldriga som de är

vittrar bort

 

 

Det var Tacksägelsedagen

en van borttappad i Jersey City

En fet måne hängde lågt

nära Manhattans silhuett

Drömmer min far, därute,

ropande mitt namn -

Femtio år i Shanghai

behöll ändå sin Shangdong dialekt

 

 

Och kärlek förlorad inför möjligheten av förlust

Rosor vissnade över natten

i Fischer d'Alsace flaskan

Folk säger att jag är en masochist

Men värk och sorg

håller mig vaken, levande

Och jag är inte rädd för att blöda

ibland

 

 

Jag försökte gro en trädgård

men glömde ta hand om jorden

Nu måste jag lära mig

konsten att känna

närhet till

det obekanta

Att vandra runt

inte tänka ont

Att leva - med överflödig tacksamhet

och lika mycket passion

 

 

Att tala, inte av sorg,

men av under

 

 

 

Återuppståndelse

 

Vem säger att en själ inte kan gå över havet? Igår natt slank du

igenom min dörr igen (tre lås och en hasp), som en

regndroppe flyter in i en trasig dröm. Du lutade dig mot den röda

tegelväggen, löste upp de oändliga lindorna på dina fötter.

 

 

Alla åttio åren ristade på dina stora hälar och fötter utan tår.

Dina läppar vred sig med din sista önskan: en banan och en

svart silkesklänning.

 

 

Du behöver inte be om ursäkt, Nainai, för att du förebrådde eller slog mig.

Jag minns bara dina glädjetårar vid den första tuggan glass

på din sjuttionionde födelsedag. Det var en fredag. Vi stod utan-

för en mataffär på Nanjing-vägen när du plötsligt sade

att det var din födelsedag och jag sade "Det måste vi fira" och sprang

in för att köpa en fyrkantig chokladglass.

 

Snälla, se inte på mig med den där tröstlösa blicken. Pappas

sonliga stöd kunde inte hindra mammas raseri och behålla dig hemma.

Natten jag bar dig ombord på skeppet till Qingdao, drömde jag

att jag förvandlades till svallande vågor för att hämta tillbaka dina bleknande steg.

Jag förstod inte förrän då att min barndom hade varit en klängväxt

över ditt livs stup.

 

Vifta inte med dina lindor framför mig. Mina fötter har blivit

hårda som vita popplar i vår födelsestad. Jag ska göra dem till ett par

vingar för att bära din själ in våren, in i skogen

och gräset, in i en värld utan minne. Var en fågel, ett bi

eller en fluga. Bara för att leva igen i glädje.

 

 

Syntax

 

 

Hon går till ett bord

Hon gå till bord

 

 

Hon är på väg till ett bord

Hon gå till bord nu

 

 

Vad gör det för skillnad

Vad det för skillnad

 

 

I naturen, ingen fullständighet

Ingen mening komplett tanke

 

 

Språk, som kvinna

Är vackrast när fri, oklädd

 

 

 

Haiku Trio

 

 

 

 

Första Kärlek

 

För att visa henne sin manlighet

tog han brandmannaexamen

och dog av en hjärtattack mitt i.

 

 

 

Välsignelse

 

 

Min mamma satt på en sköldpadda

med en orm om halsen och gav mig min spådom:

din makes stjärna lyser först när du blir femtio.

 

 

 

En tankesblixt från floden

 

 

Jag tror verkligen att jag aldrig har att göra med människor

men jag dränker några ibland

för att påminna dem om deras ursprung.

 

Att öppna ansiktet

 

 

 

Hon kommer in,

tråd mellan tänderna,

"kvinnan av hälsosamt leverne,"

två söner, tre döttrar,

make i statens tjänst,

svärföräldrar friska och nöjda,

omgiven av skrattande barnbarn.

Mamma betalade henne i guld för att öppna

mitt ansikte på min bröllopsdag.

 

"Sitt stilla," befaller hon och tvinnar

bomullstråden för att testa styrkan.

"Det gör ont, men inte som fotbindning,

eller den nygiftas börda."

Hon drar tråden mellan tänderna,

håller den mot min panna.

Våt och kall borrar den in sig i huden,

in i mitt jungfruliga dun.

Det uppryckta håret väser

efter den sjungande tråden.

 

 

"Inte ett ljud, flicka," viskar hon

till mitt genomblöta ansikte, "inte förrän du gett honom en son,

inte förrän du har barnbarn."

Hon håller andan, skrapar mellan ögonbryn och ögonfransar, öppnar

munnen igen när hon sträcker sig efter kinden.

"Vad är tio, tjugo, till och med trettio år?

Vi kommer till jorden utan något annat än

tålamod. Du har höga kindben

och en stor näsa, tecken på en mansslukare,

men du kompenserar med en rund haka.

Håll bara munnen stängd, ögonen öppna.

Såja, såja," hon lutar sig närmare, torkar

pärlor från mina ögonbryn.

 

 

jag vänder mig mot ljuset, mitt ansikte

ett brinnande fält.

 

 

"Nu är du redo för din stora dag."

Hennes fingrar följer mina kindben.

"Ditt ansikte rent och öppet.

Jag täcker det med en röd scarf.

Den ena som kan lyfta

slöjan är din make. Alla andra ögon

är onda ögon. Kom ihåg, kom ihåg."

 

Hon sätter på sig sina skor.

"Åh, en sak till," hon lutar sig nära,

hennes andedräkt ångar med inlagda grönsaker,

gult risvin, den bittra sötman

från år av jäsning i en förseglad burk

djupt under jorden. Hennes hemlighet

kittlar insidan av mitt öra:

"När han sover, lägg dina skor

i hans kängor och låt dem vara hela natten.

Då stannar din tumme i hans öga för evigt."

 

 

Att öppna ansiktet: kinesisk tradition att ta bort allt hår i brudens ansikte på bröllopsdagen.

 

 

 

Sprucken allegori,

handkopierad manual

 

Sträckta som fingrar

böjda som ögonbryn

mjuka som barnets hud

runda som bröst

små som munnar

röda som läppar

och mystiska som en oskulds intima delar -

så kartlägger lotusfötter hela kroppens skönhet

 

 

Analogi -

när en kvinna tvättar sina fötter är det magiskt som när blommor slår ut om vintern.

 

För generad för att gå ut -

när din make skrattat åt dina stora fötter.

 

Kan inte med att höra -

en ung flickas skrik när hennes fötter binds.

 

 

Falsk anklagelse -

att förkasta en kvinna med små fötter.

 

 

Bra stunder för tvätt av lotusfötter -

under en lampa, lite full, efter en dröm, när blommor slår ut.

 

 

Inre tankar -

vem lämnade de små fotavtrycken i snön?

 

 

Röda skor, likadana, inte mer än tre tum långa,

Broderade med pioner och fjärilar.

Vänta tills jag berättat för de där hemma:

Jag belånar huset, ger upp marken,

Och gifter mig med små fötter som planerat.

 

 

Opassande -

stora fötter i röda skor.

 

 

Kärlek -

mödrar som binder sina döttrars fötter.

 

 

Kärleksmediciner -

sträck ut dina fotspetsar förbi kjolfållen,

låt din älskare hålla din fot i sin hand,

och ställa sitt vinglas i din sko;

sparka sedan mot ett dryckeslag i låtsasilska

tills han släpper sina ätpinnar och böjer sig under bordet

för att hålla dina jadekrokar hårt.

 

 

Förvirrande -

en storfotad kvinna målar vita blommor på sina skor.

 

Outhärdligt -

lukten av bundna fötter.

 

 

En skönhet i en boudoir

binder sina lotusfötter.

En stilig man går förbi,

"Oj vilka små fötter du har"

Som mjuka bambuskott om vintern,

Festival degknyten i maj,

men mer välluktande och sötare på alla sätt;

eller som junis frukt, Buddhas hand,

men elegantare, mer välformade."

"Din billiga, lustfyllda man!"

Skönheten rodnar,

spottar när hon svarar.

"Inatt sover vi skavfötters,

mina lotusfötter vid din mun,

du kan smaka på spetsen av mina vintriga bambuskott

och berätta för mig om deras doft."

 

 

Lätt att få tag i -

en prostituerads skor.

 

 

Irriterande -

när du ska tvätta dina fötter och en gäst kommer oväntat.

 

 

Opålitlig -

du ger bort skor av kärlek, men han visar dem för sina vänner.

 

 

Medkänsla -

en skönhet med naturliga fötter.

 

 

För sent -

att börja bindningen i giftasvuxen ålder.

 

Mor, det är henne jag ska gifta mig med,

hennes lotusfötter stal min själ, jag vet inte vad jag ska göra,

För att få henne säljer jag allt jag någonsin haft,

så jag kan hålla henne i min handflata och dricka från hennes sko.

 

 

Kan inte sluta -

när bindningen påbörjats.

 

 

Oroande -

att se någon med små fötter trampa ris eller servera en kvinna med stora fötter.

 

Stum -

munken upptäcker att någon stulit hans samling av små skor.

 

 

En lat kvinnas fotlindor -

illaluktande som en lång, dålig uppsats.

 

Tyst vittne

 

 

Ge tillbaka vår mor

även om hon är torr och rynkig,

även om hennes en gång livfulla ansikte

är svullet från gårdagens knytnäve,

snälla, ge henne tillbaka.

 

 

Ge tillbaka våra barn,

även om stjärnorna flytt från deras ögon

även om de slutat leta efter regnbågar

snälla, ge dem tillbaka.

 

 

Ge oss dörren som aldrig sett ett lås,

och lagen utan gaskammare och tillbommat fönster.

Ge oss gatan utan kulor.

Och ge tillbaka huset där barnen sjunger och skrattar

även om trädgården förlorat sina blommor.

 

 

Ge tillbaka vår livmoder,

även om den är hysterisk, ärrad och överanvänd.

Ge tillbaka våra fötter, förvridna

av stilettklackar.

 

 

Och ge tillbaka våra händer, låsta

av ett sockrat löfte med förgiftad bismak.

Glöm inte vårt ansikte, vi vill ha det

även om du märkt det i rött, lila, blått.

 

 

Ge tillbaka våra namn,

även om de blivit raderade,

snälla, ge oss dem.

 

 

Ge tillbaka vår kropp,

även om den blivit splittrad i bröst, skinkor

vagina, livmoder, smal midja

även om du svalt alltihop,

och själen på en gång,

var snäll och ge tillbaka huden,

även om du målat över den

tiotusen gånger...

bara ge den tillbaka.

 

 

 

 

 

Wang Ping - bokutgivning:

 

Diktsamlingarna The Magic Whip och Of Flesh & Spirit, den facklitterära studien Aching for Beauty: Footbinding in China, romanen Foreign Devil, novellsamlingarna American Visa. Och The Last Communist Virgin (belönad med Minnesota Book Award 2008), samt en bok om kinesisk folklore: The Dragon Emperor.

 

Wang Ping debuterade 2007 som fotograf. Hennes första utställning beskriver det enorma dammbygget Three Gorges Dam och de effekter den hade på omgivningen. 2008 färdigställde hon sin andra utställning, en betraktelse över den nya järnvägen in i Tibet.

 

Fotograf: Pavel Nastin