Post Scriptum 2010 - Maj 22

Johan Christiansson ur diktsamlingen Söder om Sahara

 

 

1.

 

Sand som sand, sand längs sömmarna och sand som du sa, "Jag är inte den jag en gång var."

Sand som går i vinden

sand på Tofta strand

vind fångad i sand

var ögon och läppar,

handen framför din mun

den där djävulska kvällen

i januari-

vid köksbordet, då M gått och barnen äntligen sov-

sanden i handen, sand som ingen ser. Jag vill inte veta hur du tänkte då.

Jag har gått längs med kusten, skakat handdukar och kläder, trampat på solglasögon och suttit ensam på Coney Island i mitten av juli. Sand är bara sand och du sa du visste vem jag var. Berätta istället om jag var han eller om han var jag.

 

 

2.

 

Vattnet stiger,

Skogen är ännu ung, regnet

faller-

Hand Träd Ansikte

Det enda som händer

svämmar över

vräker ner.

En flicka sitter på vägen.

Jag vet exakt var vi är.

Tänk efter nu.

Vad är det jag ser?

Vad menar hon?

 

 

3.

 

Gå på tå, gå om du går, häv dig på hälarna. Gå när du går.

Vägg står mot vägg. Ta stegen ut i rummet. Ta vad du vill. Kasta skorna i golvet och dansa i dammet av alla ord.

Det här är platsen. Här är en spegel, nycklar, dörrvred och en strömbrytare. Grenar och löv skrattar, blåser genom staden ikväll. Stanna tills ljusen släcks och fasaderna svartnar. Träden var ju här alldeles nyss:

I den blixtrande morgonen en dag bland andra. Insekter och kryp flög i det gula ljuset. Madrasserna låg på golvet. Röda blommor på ett bord i en våning rakt över gatan, barn nere på trottoaren, dimman över floden och sedan värmen över asfalten.

 

 

4.

 

Strax före gryningen efter ännu en natt utan sömn, sluter jag ögonen en sista gång. Kort strömmar mörkret till och ger mig plats att resa igen. I mig finns en stad och den nynnar avlägset, nästan vemodigt. En gata skymtar till. Jag vill inte dit. Jag ser inga människor där men jag ser med mina ögon och hör min jagade andhämtning. Ingen är där. En kall grå dager, ett ljus som inte lämnar några skuggor. Och jag ropar igen, jag ropar efter någon. Jag skriker namnet som är ett ord jag inte längre känner igen. Men jag ska inte stanna. Jag måste tillbaka. Det finns fortfarande barn som vaknar tidigt om morgonen. De ropar nu, som från ett sjunkande skepp. De tror fortfarande på leken. De vet att det finns tröst. De vet att jag ska ge dem lindring och smärta.

 

 

5.

 

Han bara satt, förmörkad. Och överallt i alla fönster föll snön som ett fint vitt flimmer. Han var inte rädd. Han stod på tröskeln, han hörde en kran droppa i köket. Elden brann stilla i spisen. Det började skymma. Huset värmdes sakta upp. Mobiltelefonen tog emot samtal efter samtal, men han svarade inte. Han bara satt, alldeles stilla med ett papper framför sig.

 

Nu kommer träden, de kommer längs vägen över snön och trädgårdarna. Det är tiden mellan två platser. Här kommer de fallande tornen. Platsen är en människa. Himlen är flämtande röd. För minnet, för kärleken. Trummorna trummar, mörkret stiger upp ur jorden. Platsen är oändlig

men utanför samlas de

för att omringa huset

utanför brinner deras ansikten

men jag ser inte vilka de är-

 

Och i dansen, ja-

flammorna på väggen

de döda följer i spåren

de ber oss

att följa i spåren

flugorna, smutsen och djävulen

följer oss i spåren

 

 

6.

 

Han föll olyckligt och blev sig aldrig mera lik; skulle vidare till ett utredningshem men blev kvar på avgiftningen i avvaktan på något, jag minns inte vad. Han satt mest i rökrummet, åt när personalen sa till, stirrade tomt framför sig och svarade monotont, enstavigt om någon frågade. Metadonet gjorde säkert sitt men de andra intagna som kände honom från gatan, sa att han var som förbytt.

Vid permissioner fick man vakta på honom annars kunde han gå rätt ut i trafiken eller plötsligt promenera iväg, bort mot ingenstans.

Jag körde honom till flickvännen en gång. Hon satt på LVM. Jag kommer ihåg hur envist och klumpigt han sprang från parkeringen genom allén och upp mot huvudentrén. Så klumpigt, så envist.

 

7.

 

Det är länge sedan nu, men i ett annat liv var du nästan lika ung som jag en vårkväll då fåglarna sjöng om framtiden en promenad längs förstadens kvarter av trädgårdar. Och cigarrettglöden brann till, räknade i stegen mellan blossen. Det luktade jord och järn, jag skulle till gården och se ett band. Jag skulle stå ensamt lutad mot en pelare och inte känna någon medan de larmande punkackorden virvlade över publiken som stod stilla i klungor och bara glodde. Och i denna skog av statyer, i denna döda flock av granskande ansikten skulle inte du heller stå ut.

Jag ser fortfarande hur du dansar, slår med armarna, skrattar och skriker med i musiken. Jag har tagit det med mig. Det är snart trettio år sedan. Nu är du färdig med heroin, död utan gravsten. Jag är uppriktigt ledsen. Men det spelar ingen roll, den här dikten handlar om något helt annat.

 

 

8.

 

Mellan ramarna ligger

rödvitblå snö. Nakna träd på båda sidor om vägen, långt där borta flammar himlen i orange. Det måste vara kvällning, vägen är grå som blyerts, ibland lyser det vita igenom. Är det snö? Längs med vägen telefonstolpar av gammalt slag. Ingen bebyggelse, ingenting. De ensliga träden som bara hunnit halvvägs, ljuset på väg bort i den färgade skymningen i en tid jag inte kan minnas. Och färgerna kan falla, blandas igen. Men det är suddigt nu. Ingen kan riktigt säga vad halvvägs betyder, ingen kan med säkerhet veta.

 

 

9.

 

Det där du sa, vad var det nu igen? Visst var det något du ville, vad det nu än var. Jag måste ha glömt, kan du ta det en gång till? Ingenting stämmer, klockorna går fel - du kanske kan berätta, säga något som får mig att förstå. Tiden har strandat, jag ska ingenstans. Helt ärligt nu, hur svårt kan det va?

Vad vill du mig?

Vad tror du jag kan ge?

Vad vet jag om din längtan?

Jag vet ingenting om dig.

Säg det i alla fall, jag glömmer så lätt. Är det någon annan som väntar? Försa jag mig nu? Spelar det någon roll? Kanske inte. Men visst var det något du ville

eller har jag missförstått allt det här?

 

 

10.

 

Ibogain. Ingen rör en min. Telefoner ringer, dörrar stängs. De söver ned dig i Prag upp till fyrtio timmar.

Allt är så tyst och lugnt, klockan går mot lunch. Ringer ett par samtal bland papper och mail. En advokat svarar, ursäktar sig...Nej, han har överlämnat ärendet till någon annan, en kvinna på Stockholms advokatbyrå.

"den första subjektiva indikationen på ibogainets verkan som patienten själv ger, beskriver ett genomträngande vibrerande ljud.". Drogsuget försvinner. För alltid.

Tingsrätten meddelar att domen blev fem år. En kollega hänger över skärmen, undrar hur jag haft det. Vi har ett par ärenden ihop. Han blev magsjuk på julafton, spydde som en gris. Han spiller kaffe på dataskärmen men märker ingenting.

Tomheten, mardrömmarna försvinner, "...medlet inger ett tillstånd som liknar sömn.".

Någon berättar, "...efter behandlingen upplevde jag färger och ljus mycket intensivt.".